torsdag 30 augusti 2012

Tomma rader


Vissa dagar har man inget att säga, andra dagar har man massor men får inte fram det ändå. Ibland har man både saker att säga och kan sätta ord på det men har inte tid. Vissa gånger ser man det i bilder men kan inte få det i bokstäver. Det finns gånger man har lust att basunera ut vad man tänker på men får bita sig i tungan för att det är olämpligt, hemligt eller rent av sekretessbelagt. Vissa dagar känns det som en blandning av allt det här nämnda. Idag är en sådan dag. Men ändå står det något här nu.

söndag 26 augusti 2012

Hypnotisören av Lars Kepler


Snacka om överreklamerad bok! De 160 första sidorna gick åt till funderingar om jag över huvud taget skulle fortsätta läsa boken. Anledningen till att jag läste vidare var trots allt ett litet sug av efter att veta vem den skyldiga är. I vissa partier efter halva boken så kunde jag till och med känna att jag ändå inte kunde lägga ifrån mig boken hur som helst. Lite motvilligt måste jag erkänna att berättelsen sög tag i mig mot slutet och de sista 70 sidorna var jag tvungen att läsa i ett svep. Fast att det ska ta 500 sidor att vara helt fast i en bok kan väl knappast vara ett bra betyg. Läser man andra bloggar, kommentarer och betyg om denna bok verkar det gå åt två håll, fantastisk eller värdelös.

Boken beskrivs såhär:

I ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba utanför Stockholm hittas en man brutalt mördad. Sedan återfinns hans fru och dotter lika besinningslöst ihjälhuggna i familjens radhus. Avsikten tycks ha varit att utplåna hela familjen.

Men sonen överlever, svårt skadad, och när kriminalkommissarie Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem kvar i livet, en syster, inser han vikten av att hitta henne innan mördaren gör det.

Sonen svävar in och ut ur medvetslöshet, och för att kunna skynda på förhörsprocessen tar Joona Linna kontakt med läkaren Erik Maria Bark och övertalar honom att hypnotisera pojken för att få en bild av händelseförloppet.

Därmed bryter Erik Maria Bark sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera och en skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början.
Lars Kepler är pseudonym för Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. Att det är två författare till berättelsen är lätt att förstå när man läser boken. Hade man inte vetat det så hade det varit lätt att tro att författaren icke var i sina sinnens fulla bruk. Det spretar åt olika håll med tid, rum och stil. Det är naturligtvis ett gammalt beprövat knep att hålla kvar läsaren genom att växla mellan tid och rum. I denna bok blir det dock lite absurt -  De första dryga 300 sidorna utspelar sig i nutid, sedan 100 sidor som utspelar sig för tio år sedan. Slutligen sys det ihop och avslutas i nutid. Det är nästan så man har glömt vad som har hänt tidigare när tidsväxlingarna inte är snabbare. Inte bara detta. Det gäller också att verkligen läsa kapiteldateringen. Det är inte ovanligt att kapitlet efteråt utspelar sig innan det förra, om än på annan plats eller med andra människor.

Historien är också märklig. De brutala händelserna som utspelar sig i början hamnar snart i periferin och något annat tar överhand i berättelsen. Det finns alltför många sidoskott som hade kunnat tas bort i boken utan att den hade blivit sämre för det, snarare tvärtom. Huruvida hypnosdelarna är korrekta och relevanta kan jag inte uttala mig om även om jag normalt sett är skeptiskt till hokuspokus. Men riktigt löjligt är det att det mer eller mindre verkar vara en enda polis som tar hand om fallen medan det mesta löses av en läkare. Att sedan läkarens fru och hennes far (som visserligen är pensionerad polis) springer runt på brottsplatser, tar sig in i skumma källare, överfaller potentiella brottslingar och ”förhör” folk – ja, vad säger man..?

Vad som också retar mig är den stora detaljrikedomen kontra -fattigdomen. En halv sida kan gå åt att beskriva hur en person går från kontoret, ut genom huset, sätter sig i bilen och startar den – medan det ibland är hopp i berättelsen och man undrar nästan vad som hände. Man får i stort sett inte veta någonting om polisen i berättelsen medan man får veta hur mycket som helst om läkaren och hans familj. Fast man får inte veta varför läkaren jämt och ständigt, genom hela boken och i flera år knaprar tabletter för att hålla sig okej.

Så, om Alexandra och Alexander ska låtsas vara en författare kanske de borde prata mer med varandra. Ju fler kockar desto sämre soppa…
 

Om du av någon anledning ändå vill köpa den här boken så går det bra till exempel på Adlibris; inbunden, pocket, (äldre pocket), storpocket, kartonnage, CD-bok, e-bok, MP3
eller på Bokus; inbunden, pocket, (äldre pocket), storpocket, kartonnage, CD-bok, e-bok, MP3

lördag 25 augusti 2012

Mördaren Anders Behring Breivik

Det skulle nästan kännas konstigt att inte nämna någonting alls om domen mot Anders Behring Breivik när man har en blogg. Däremot tycker jag inte att jag är speciellt insatt i massmorden i Oslo och på Utøya förra året, domen i sig, eller det norska rättssystemet i stort. Jag konstaterar bara att denne mördare har dömts till Norges strängaste straff och att det känns bra. Det enda som inte känns bra i sammanhanget är att Anders Behring Breivik flinar när domen läses upp och att han är nöjd. Eftersom jag inte är tillräckligt insatt i saken skall jag heller inte ge mig in på någon analys, det låter jag andra göra.

Vill man läsa vidare om detta så är det såklart bara att surfa in på i stort sett vilken tidning, radio- eller tevekanal som helst med självaktning eller googla bland tusentals bloggar för hemmasnickrade analyser.

Orkar man inte det så bjuder jag på några länkar här...

Dagens Nyheter - Breivik är tillräknelig – 21 års fängelse

Svenska Dagbladet - Här ler Breivik när domen avslöjas

Göteborgs-Posten - Breivik ville "döda fler"

Verdens Gang - Breivik ville beklage - avbrutt av dommeren

The Washington Post - Norwegian public praises decision to declare Breivik sane and to jail him for his killings

BBC - Anders Behring Breivik rules out verdict appeal

Aljazeera - Norway killer will not appeal sentence



 

onsdag 22 augusti 2012

Löfbergs tappar lite lila

Som kaffeälskare och Karlstadsbo är väl dagens viktigaste nyhet att Löfbergs Lila just idag byter namn till bara Löfbergs. På sin hemsida skriver företaget angående sin nysatsning att den lila färgen inte försvinner, utan det är bara den lilla lila delen av namnet som försvinner. Dessutom presenteras en ny logotype där ö:et har formen av en kaffeböna. Kaffepaketen kommer också i ny design.

Lite märkligt är att nyheten presenteras relativt stort i Nya Wermlands-Tidningen men inte alls i den andra stora tidningen i länet, Värmlands Folkblad. Kanske är tidningarna lika ouppmärksamma som jag själv är. Nyheten om dagens namnbyte gick mig helt förbi under hela dagen tills jag blev upplyst av en kollega. Nu upptäckte jag också att Löfbergs nya logga finns på en bild jag själv tog på rosteriet för två dagar sedan när det var en brand där.

Före detta Löfbergs Lilas nya logga efter namnbytet till Löfbergs
 

tisdag 21 augusti 2012

Minister- och twitterstyre


I Sverige har vi inte ministerstyre, i alla fall inte officiellt. Inom vissa departement verkar det ändå vara så. I alla fall som vanlig dödlig samhällsåskådare så verkar till exempel Utrikesdepartementet på hemmaplan bestå av Carl Bildt. Punkt. Idag kan man läsa nyheten om att Etiopiens premiärminister Meles Zenawi har dött. DN har sökt UD för en kommentar, troligtvis för att premiärministern var den som personligen vanligtvis förde Etiopiens talan i frågan om de fängslade ”Etiopiensvenskarna” Martin Schibbye och Johan Persson. UD svarar till DN bara med direkt hänvisning till ett twittermeddelande från Carl Bildt.
Att Carl Bildt verkar driva en stor del av Sveriges utrikespolitik från sitt twitterkonto har vi också sett i det diplomatiska bråket mellan Sverige och Vitryssland den senaste tiden. President Lukasjenko tvingade den svenske ambassadören Stefan Eriksson att lämna landet. Bildt skriver twittermeddelanden och kallar Lukasjenko för buse. Det nämns också twittervägen att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige. Så fortsätter det – alla svenska diplomater i Minsk slängs ut och vitryska ambassaden i Stockholm stängs helt. Vad hände med det gamla uttrycket, så väl gångbart i diplomatin, ”håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare”? Hur har allt detta egentligen gått till? Har Carl Bildt helt enkelt beslutat på eget bevåg att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige, för att presentera det genom sin twitter? Eller togs det ett extra snabbt regeringsbeslut för detta, som det väl borde ha gjorts? Hur genomtänkt är allt detta som resulterat i ett av de största diplomatiska bråken som Sverige har varit delaktig i under de senaste åren? I längden maler byråkratins kvarnar bäst långsamt. Förhastade beslut gagnar sällan någon.
Att Carl Bildt bloggar och skriver twittermeddelanden för att informera omvärlden tycker jag är bra. Det är ofta ypperligt att följa den svenska utrikespolitiken genom dessa kanaler. Fast, det är stor skillnad på att informera, förklara och styra.

söndag 19 augusti 2012

Vad händer i Afrika då?


Afrika var länge en vit fläck på européernas karta. Frågan är om det inte är så fortfarande. Det är inte så ofta kontinenten finns med i nyhetsflödet även om det har ökat efter den Arabiska våren förra året. Med tanke på att Afrika är världens näst största världsdel, med över 50 stater, 20 % av jordens landmassa och 1 miljard människor så är det självklart att det händer saker där också – både tragiska och trevliga.
Av det man ändå läser om Afrika så får man uppfattningen att allt ändå är katastrofer – för det verkar nästan bara vara det som når tidningsartiklarna här hemma.  Ska man läsa om trevligheter så får man nästan alltid leta på egen hand.
Så, vad har då hänt i Afrika de senaste dagarna? 
DN publicerar idag några få rader om att nio personer nyligen har avlidit av ebolaviruset i staden Isiro i norra Kongo-Kinshasa och att det i grannlandet Uganda har avlidit 16 personer av samma sak sedan början av juli. 50-90 % av de som får ebolaviruset avlider.

I Sudan omkom 32 personer i en flygolycka. Personerna på planet ingick i en delegation på väg till delstaten Södra Kordofan för att vara med i en ceremoni med anledning av den muslimska högtiden Eid al-fitr. Bland de omkomna var den sudanesiske ministern för religiösa frågor, Ghazi al-Saddiq. Flygmyndigheterna i landet meddelade att planet exploderade medan informationsministern meddelade att planet kraschade mot ett berg på grund av dålig sikt.


Två bilbomber utlöstes i Libyens huvudstad Tripoli i morse. Den ena dödade två personer.
I Somalia verkar saker gå åt rätt håll. Säkerhetssituationen i huvudstaden Mogadishu har förbättrats. Det går numera att flyga dit, åtminstone från Kenya och med Turkish Airlines från Istanbul. Mandatet för övergångsregeringen löper ut imorgon och en ny president ska utses.
Nelson Mandela firade sin 94-årsdag igår och hyllades både i Sydafrika och internationellt. Dagen innan fick han besök av Bill Clinton med dottern Chelsea.

lördag 18 augusti 2012

Första veckan


Då var den gjord, första arbetsveckan efter semestern. Det är lustigt att man är utvilad efter fyra veckors ledighet och sen är helt färdig redan efter den första arbetsdagen. När man väl hade kommit ihåg alla koder och kunnat logga in i systemen på jobbet var det bara att sätta igång. Lite överraskande fanns det bara 384 olästa mejl. Man känner sig lite ringrostig efter ledigheten och det mesta går knaggligt. Farten börjar nu komma tillbaks i alla fall.
Tungt har det också varit i veckan då jag var på begravning i Kungälv i torsdags. Jobbigt och nedstämt både inför det och även efteråt. För mig var det ett sådant tillfälle där jag kände att jag skulle vilja vara på vilket annat ställe som helst – men samtidigt att det inte fanns något annat ställe där jag ville vara. Det är skönt att det är över.
Ute i världen har det hänt intressanta saker i veckan. Julian Assange fick asyl i Ecuador, och det diplomatiska bråket mellan Sverige och Vitryssland verkar ha dämpat sig något. Det ska bli intressant att följa båda dessa historier framöver.

söndag 12 augusti 2012

Det var den semestern


Då sitter man här sista semesterdagen och känner höstluften i det fina vädret. Egentligen slutade semestern visserligen i fredags kl 16.27 men det är ju först imorgon jag börjar jobba.
Semestern har varit som uppdelad i fyra delar och har följt veckorna ganska väl. Vi hade inte planerat semestern särskilt väl, men den kan summeras på ungefär det sättet vi hade tänkt oss den.
Den första veckan blev det till att varva ner efter allt slit. Det blev också tid till att röja och städa. Hemmaplansturistande blev det också med båttur på både Vänern och med båtbussen inne i Karlstad. Det blev också några kortare besök av nära och kära. Under veckan var vi fågelvakter åt mina egna undulater Pondus & Elsa som jag inte längre har huvudvårdnaden om. Det var första gången fåglarna var på besök i Karlstad. De fann sig tillrätta bra, kvittrade, pratade och flög runt. Till och med sambon blev ganska begeistrad över dem.
Elsa & Pondus - för ovanlighetens skull i buren

Vecka nummer två blev det besök under några dagar av min far. Vi hade hyrt bil och turistade runt i Värmland. Det blev Hammarö i regn, vackra broar i Brunsberg, gränsen mot Norge uppe i Eda kommun, räkmacka i Värmskog. Det blev också bruksmiljö med trevlig utställning i Munkfors, och lite smågrejer i Karlstad. Roligt och trevligt med besök men ändå skönt med några lugna och osociala dagar efteråt innan…
Utställningen "De ovanliga" i Munkfors - här är "Arne på båten"
(OBS! Bilden är mitt foto av tavlan på utställningen) 

…det var dags för den tredje veckan. Några dagar vid kusten. Hälsa på släkt och vänner, fika med andra på sta’n. En skön tur till Marstrand och Jörlandatrakten.
Bohuslän

Den fjärde veckan fick jag för mig själv då sambon började arbeta. Veckan för mig själv kändes välbehövlig. Det är skönt med egentid emellanåt då man kan skrota runt för sig själv.
Den sista semesterdagen. Folk solar i parken - men lite höst är det allt i luften.

Fyra veckor har gått, snabbt förvisso, men det känns som det var längesedan jag var på jobbet. Det skall bli riktigt trevligt att arbeta imorgon. Träffa kollegorna, många har jag saknat, andra inte fullt lika mycket. Det skall också bli skönt att komma in i riktiga rutiner igen. Jag brukar tycka om när alla är tillbaks på jobbet och allt är som vanligt. Jag känner att hösten är nära och det tycker jag verkligen om.

fredag 10 augusti 2012

Bött aj äm svedich



Nu är det dags att ta av sig bomullsvantarna och istället sticka ut hakan. Förmodligen kommer jag också ge mig ut på hal och tunn is, förbaskat tunn is. Men det finns ju behov av det också ibland.
Här i Sverige tycker de flesta att det är viktigt att alla följer de lagar och regler som finns. Med all rätt såklart. Vi kräver också att utländska personer skall rätta sig efter vad som gäller här i landet. Detta oavsett om det är utländska turister, asylsökande, arbetare, studenter… Vi har begärt Wikileaksgrundaren Julian Assange utlämnad från Storbritannien för misstänkt våldtäkt i Sverige. Det hörs emellanåt debatter om hedersvåld och huruvida vissa religioners traditioner skall kunna undantas eller mildras inom svenska normer (könsstympning, klädsel…). Vi reagerar till och med på om de sociala normerna rubbas, tänk för guds skull om en sydlänning sätter sig på sätet bredvid dig i bussen trots att den är halvtom!
Fast om ”västerlänningar” eller svenskar är ute i världen så är det inte så viktigt att ta seden eller lagen dit man kommer verkar det som. Huruvida ordföranden för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU) Aron Modig har levt upp till sitt efternamn eller inte genom sin resa till Kuba går säkerligen åsikterna isär om. Jag försvarar inte på något sätt den kubanska regimen eller någon annan diktatur heller för den delen. Självklart skall det tillåtas att finnas opposition i ett land och det är bra att det finns folk som kämpar för detta. Självklart skall personer också få korrekta behandlingar och rättegångar om de är misstänkta eller åtalade för något. Lika självklart är det att ambassader skall kunna få ha kontakter med sina medborgare om det har hänt dem något.
Om man är ordförande i ett politiskt ungdomsförbund och reser till en diktatur på turistvisum för att ge stöd åt oppositionella grupperingar (det ryktas också om överlämnande av ekonomiska medel) så är man förmodligen också så pass insatt i landets system att det inte torde komma som en överraskning att man riskerar bli kvarhållen för förhör om detta upptäcks. Förmodligen var Aron Modig införstådd med detta innan han åkte till Kuba, fast han kanske trodde att det ändå inte kunde hända honom – han är ju ändå svensk. En bilresa slutade med en olycka där de två regimkritikerna Oswaldo Payá och Harold Cepero omkom. Modig togs om hand av kubanska myndigheter. På vilket sätt vet vi inte, inte heller vart han först fördes eller hur han behandlades. Det vet bara Modig och myndigheterna. Svenska ambassaden får inte full tillgång till Modig då det är helgdagar. Svensk media skriker ut att det är oklart hur länge Kuba håller svensken och att det är skandal att ambassaden inte får träffa mannen precis och exakt när de önskar. Varför skulle det vara skandal att ett land vill höra en person som har gjort något olagligt? Varför skulle det vara skandal att ett land inte kan tillgodose ett annat lands ambassad att prata med en person exakt när de vill? Att det är skandal skrivs också i bloggar. Likaså att svenskar bör sluta upp med att resa till Kuba samt attcharterarrangörerna bör sluta med sina resor dit. Ja, skall vi turistbojkotta varje land vi inte sympatiserar med så kanske vi bör stanna hemma (Kina – diktatur, USA – dödsstraff, Thailand – brist i demokratirörelsen, Japan - valfångst osv, osv..).
Varför skriver jag att jag är ute på tunn is för detta? Jo, för att flera tycker precis såhär och flera tycker precis tvärt om. I december skrev jag ett inlägg på Facebook angående ”Etiopien-svenskarna”, journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Det var flera som tyckte precis som jag – och vissa tyckte jag var dum i huvudet. Det var bland annat de responserna som senare gjorde att jag startade denna blogg. Inlägget jag skrev löd såhär: ”Varför tror svenskar och journalister att man kan klampa runt hursomhelst i världen och skylla på ’But I am Swedish..’ eller nåt annat idiotiskt, och sen kräva att UD eller regeringen kommer undsättande med ett flygplan? Varför förs aldrig debatten från en annan vinkel? Är man så korkad så man är i Somalia (UD har sedan många år avrått från alla sorters resor dit) och sen tar sig in illegalt i ett annat land, i en förbjuden region, så kanske man får skylla sig själv - även om man är journalist och svensk. Fast jag tycker synd om deras föräldrar.”
I grund och botten tycker jag fortfarande likadant om händelsen och dessa journalister. Idag kanske jag inte skulle kalla dem korkade och att de får skylla sig själv. Däremot så bör man väl ha insikten om att det man gör i ett sådant här läge förmodligen inte är lagligt och att det kan bli följder. Därtill vet man som journalist i denna region att demokrati inte råder och att summariska rättegångar förekommer. Runt den 30 december förra året uttalade sig det etiopiska utrikesdepartementet angående utländska journalister, riktat åt Sverige och västvärlden: ”De hävdar jämt och ständigt att journalister, i synnerhet västerländska, borde vara immuna mot konsekvenser för olagliga gärningar så länge de begås i Afrika.” Och med det citatet avrundar jag detta inlägg.

söndag 5 augusti 2012

Dödsängeln av Mats Ahlstedt



Den här boken läste jag ut för ungefär ett år sedan. Dödsängeln är den första av hittills sex deckare om poliserna Sören Högström och Fatima Wallinder. Boken beskrivs så här:

En dressyrdomare från Göteborg skjuts till döds under en ryttartävling i Skåne. Den unge nynazisten som misstänks ha utfört dådet skadas svårt i en älgolycka när han flyr från mordplatsen. När han avlider under mystiska omständigheter och ytterligare två män mördas i snabb följd i Göteborg ställs spaningsledaren Sören Högström inför något som aldrig tidigare inträffat i staden. Har man med en seriemördare att göra? Vem står i så fall näst på tur?

Under tiden som jakten på mördaren pågår får Sören Högström en ny kollega, den unga kriminalinspektören Fatima Wallinder, född i Somalia, som gör starkt intryck på honom.

Men det är inte bara den unga vackra Fatima som hotar hans själsliv. Kommer mördaren att slå till även mot hans egen familj? Katastrofen närmar sig utan att han anar det.

Efter att ha läst boken i augusti 2011 skrev jag en recension på Adlibris sida om boken:

Den första boken i fristående serie med poliserna Sören och Fatima. Tyvärr läste jag två böcker i serien innan denna. Trevligt att nu få se hur den röda tråden med poliserna startar för att i senare böcker få se hur karaktärerna mejslas ut, förfinas och får läsaren att känna en stark närvarokänsla.

Själva historien i boken är bra men jag saknar lite av känslan och närvaron som jag känner i senare böcker i serien. Därför blir det bara en 3:a.

Nu i efterhand kan jag nog tycka att det på ett sätt var bra att jag började med bok nummer tre, hur det nu kommer sig att jag gjorde det. För frågan är om jag hade läst vidare i serien om jag hade börjat från början. Böckerna är fristående men sidohistorierna om de olika karaktärerna gör ändå, i vanlig ordning, att det är bäst att läsa i följd. Att jag började läsa dessa böcker kommer sig till stor del att de utspelar sig i Göteborg, Kungälv, Marstrand, Ale. Det är alltid, i mitt tycke, trevligt när man känner till platserna väl. Jag har nu läst fem av de sex böckerna i serien och tycker att de har blivit bättre och bättre hela tiden.

Man kan läsa mer om boken på
Adlibris och Bokus sidor. Det finns också några andra bloggar med inlägg om boken. Monika som skriver bloggen Bokföring enligt Monika tycker bland annat att huvudpersonerna är osympatiska men gillar att man inte har någon aning om vem den skyldige är förrän i slutet av boken. Hon ger en 3:a i betyg. Boktokig ger boken en svag 4:a i betyg. Hon tycker det är en perfekt slapparbok med blandning av spännande gåta och inblick i andra människors liv. Linda som bloggar under enligt O skriver ett utförligt inlägg om boken. Hon tycker om Sören och de andra huvudpersonerna i boken, något jag absolut håller med om.

lördag 4 augusti 2012

Vad hände med … fluortanten?

Jag tänkte det var dags för en ny ”serie” här i bloggen. Sedan tidigare har jag skrivit Historien bakom en bild och Udda ställen jag har varit på. Kanske fortsätter dessa serier framöver. I viss mån kan man väl säga att mina inlägg om böcker (Om en bok) också är en sådan här serie.

Den nya serien kallar jag Vad hände med…. Här kommer första delen – om fluortanten.




Om man gick i låg- eller mellanstadiet på 60-, 70- eller 80-talet så kommer man förmodligen ihåg det där som hände varannan vecka. Vissa såg det med fasa, vissa tyckte det var ett välkommet avbrott i lektionen. Det knackade på dörren och in kom fluortanten. Hon fyllde massa plastmuggar med fluor och ställde på en bricka. Hon (för det var väl alltid en hon?) gick runt med brickan i klassrummet och man var tvungen att ta en mugg. Sen skulle alla hälla i sig fluoren samtidigt och skölja. Tidtagningsuret var framme, sen fick alla spotta. Var det två minuter eller var det bara en halv? Jag kommer inte riktigt ihåg. Brickan gick runt igen och muggarna samlades ihop. Sen var det över. Tills nästa gång.
På grund av dålig tandhälsa blev det på 60-talet obligatoriskt med fluorsköljning i skolorna. Detta varade till slutet av 80-talet då det drogs in av besparingsskäl, plus att tandhälsan också hade blivit bättre. Fluortanten kom varannan vecka och det man sköljde med var 0,2-procentig natriumflouridlösning. Syftet var att skydda tändernas emalj och förebygga karies. I början av 2000-talet lär Fluortanten ha kommit tillbaks till vissa skolor.

En länk om fluortanten från Folktandvården och från Allt om dina tänder.

Björn Rosenström gav ut låten Fluortanten 2001.


fredag 3 augusti 2012

Hur bred är en kust?


Vi har varit några dagar vid kusten. Fast det får mig att fundera på hur nära vattnet man måste vara för att vistas på kusten. Eller för att sammanfatta funderingarna - hur bred är en kust?
Min sambo och jag har hur som helst vistats i Kungälv och Surte några dagar. Det har då också blivit några avstickare och utflykter till havet. Vi har alltså, hur man än vänder och vrider på det, varit vid kusten. Vissa i min situation skulle säga att han/hon har varit hemma. Men hemma för mig är där jag hänger min hatt, och i brist på hatt så är det väl där jag lägger nyckelknippan på hallbyrån. Värmland har varit hemma i drygt 5 år nu.
Under dagarna på kusten (om man nu väljer att kalla det så) har vi umgåtts med släkt och vänner. Det har blivit en och annan fika, goda middagar och trevliga stunder. En av dagarna blev det utflykt med vänner till Marstrand och Jörlanda. På Marstrand blev det flanerande längs kajen och bland gränderna, tittande på båtar och lunch på Villa Maritime. I Jörlanda blev det go'fika, promenad längs vattnet och span efter krabbor. Dosen av Bohuslän, havet och guppande båtar blev påfylld. Att stå på en bohusklippa och titta ut över havet måste jag göra någon gång under året.
Här kommer lite bilder från Marstrand och Jörlandatrakten.
Marstrand med Carlstens fästning

Grossherzogin Elisabeth från Tysland ligger för kaj

Vid kajen på Marstrand

Bohuslän!

Sommarkväll

Krabba i tången vid en brygga