Mrs Angels tårtbageri

En riktigt onödig bok

 

Författare: Gaile Parkin

Titel: Mrs Angels tårtbageri

 

 

Originaltitel: Baking Cakes in Kigali

 

Förlag: Libris förlag

Utgiven 2009 ( 2011 på svenska)

 

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

 

”Eeh” måste vara ett väldigt vanligt ord i Rwanda! Det är visserligen bra när böcker blir autentiska men det blir i detta fall oerhört jobbigt att se detta lilla ord i 90 % av alla dialogmeningar.

Det verkar som att boken är tänkt som någon typ av feelgood-roman trots att den utspelar sig i Rwanda några år efter folkmordet i landet. Även om det finns (väldigt få) uns av feelgood-känslor i boken så kan jag sammanfatta läsningen med att boken inte gav mig någonting, varken under läsningen eller efteråt.

Varför valde jag ens att köpa och läsa denna boken? Ja, dels var det nog utseendet som faktiskt har feelgood-karaktär. Men störst anledningen var att romanen utspelar sig i Rwanda, vilket jag tycker verkar vara ett intressant land såhär nästan 20 år efter folkmordet och striderna. Dessutom har jag en vän, tillika fd kollega, som bor i landet sedan några år.

När man skall läsa en bok om Rwanda så kommer åtminstone jag att tänka på två ”stora” ämnen som kan dyka upp, folkmordet och aids. Utifrån min synvikel så kan detta bäst beröras genom att gå in på djupet i ämnena eller i stort sätt bara nämna dem för att de ska tas in som något självklart som finns där i bakgrunden. I denna roman blir det ett mellanting – både folkmordet och aids får en del uppmärksamhet men det är för lite för att man ska kunna få en djupare bild och det är för mycket om man bara vill läsa boken för ren nöjesläsning.

Boken kretsar runt Mrs Angel som bakar tårtor på beställning åt folk, och det handlar också om folket som beställer hennes tårtor. Punkt. Det blir varken mer spännande eller roligt än så.

 

Förlaget och Petra Boner och Niklas Lindblad, som står för omslagsbild respektive omslag – borde nästan få något typ av pris för sin formidabla generalmiss att inte sätta ut författarens namn på bokens framsida!. Undra om de kan vänta sig en stämning tro.

Inspirationer

Som jag skrev i mitt allra första inlägg så finns det vissa personer och händelser som har inspirerat mig till att börja skriva denna blogg – och att jag kanske får tillfälle att komma tillbaks till det. Det gör jag nu.

En del personer tycker jag skriver om riktigt intressanta saker och en del skriver väldigt bra. Emellanåt stöter man på personer som till och med skriver om intressanta saker på ett bra sätt.

Under tiden Carl Bildt var verksam på Balkan så skrev han veckobrev via mejl. Jag vill minnas att jag prenumererade på dessa en tid. I sin fruktansvärdhet tyckte jag att krigen på Balkan på 90-talet var intressanta, ur flera perspektiv. Den bild som Carl Bildt kunde förmedla var ganska unik. På denna tid var det inte många i hans rang som skrev denna typ av text som faktiskt nådde allmänheten. Han hade insyn i makten och han kunde visa en annan bild än journalister kunde, även om han naturligtvis också var tvungen att hålla sig diplomatisk.

Jag har ofta skrivit någon typ av dagbok när jag har varit ute och rest. Mellan 2005 och 2007 var jag i Makedonien, och även i andra delar av Balkan, tre gånger. Första gången närmare ett halvår och andra gången några veckor. Båda dessa resor hörde ihop med min universitetsutbildning. Den tredje gången reste jag tillbaks som vanlig turist och hälsade på vänner i Skopje – denna gång ett par veckor. Redan från början så skrev jag både dagbok och skickade mejl hem till släkt, vänner och kursare på universitetet. Både för att spara själv som minne och förmedla intryck och händelser – och så klart för att hålla kontakten. Det blev jobbigt att skriva ungefär samma saker till flera personer. Jag kom att tänka på Carl Bildt och hans veckobrev och började skicka någon typ av gruppmejl till de jag hade kontakt med, ofta en gång i veckan eftersom det oftast var på helgen jag hade tid.

Under de senaste åren har jag ofta tittat in på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar. Han är snabb och kan ibland skriva flera inlägg per dag. Att följa vår utrikesminister tycker jag är ett riktigt bra sätt att följa Sveriges utrikespolitik och vad som händer runt om i världen politiskt sett. Carl Bildt är en av de som jag tycker skriver väldigt intressanta saker i sin blogg, även om hans texter oftast är ganska snustorra och inte är speciellt litterärt avancerade.

Ungefär samma sak tycker jag om Diana Janse även hennes bloggtexter inte är lika torra. Hon är Sveriges ambassadör i Georgien och skriver på UD:s omvärldsblogg under Utpost Tbilisi. Ofta intressanta saker från ett intressant geografiskt område. Hon har också en annan lite mer privat blogg, 120 minutes, där hon gör nedslag i olika städer i världen och letar upp trevliga kaféer. Där är texten oftast bättre. Att hon kan skriva bra märker man om inte annat när man läser hennes bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar om sin tid i Afghanistan.

Det finns en del personer som jag tycker skriver riktigt bra även om deras ämnen är ganska eller helt ointressanta. Kanske är det bäst att jag inte sticker ut hakan för långt och nämner dem här då de är av lite mer privat karaktär än de jag tidigare har nämnt. Vissa av dessa texter och personer har ändå varit mycket inspirerande för mig till att börja skriva bloggen. Vem vet, om några år när jag har övat så kanske även jag kan skriva bra.

En offentlig person som skriver både intressant och på ett mycket bra sätt under UD:s omvärldsblogg Från Afrikas horn är den svenske ambassadören i Etiopien, Jens Odlander. Som mest intressant blir det när han berättar om sina resor ute i Etiopien och grannländerna, ofta med intressanta och bra bilder. Tyvärr går det ibland rätt lång tid mellan blogginläggen.

En person som verkligen inspirerade mig att ta steget till att börja skriva en blogg var min vän och tidigare kollega Zandra som flyttade till Rwanda i somras. Hon skrev först på uppdrag för Sunnebloggen och sedan startade hon sin egen blogg, En Primus med Zandra. Det är intressant att följa hennes händelser och tankar där i Afrika. Dessutom tycker jag att hon skriver otroligt bra och fotografierna hon bifogar inläggen är helt fantastiska!

Det finns en händelse som ändå var avgörande för att jag startade bloggen just när jag gjorde det. Någon eller några dagar tidigare skrev jag ett inlägg på min Facebooksida om vad jag tyckte om historien runt de fängslade "Etiopiensvenskarna". Det väckte många kommentarer, främst av folk som höll med mig men även motsatsen.

Sedan jag började skriva bloggen så finns det givetvis saker som sporrar och inspirerar mig att fortsätta – förhoppningsvis lång tid framöver. På vägen hittar jag andra bloggar som inspirerar, till exempel en före detta klasskamrat som skriver mycket bra och intressant om sin familj och framför allt om dottern som har Downs syndrom under Liten H, eller Thomas Bodström som skriver käcka små inlägg i sin blogg Bodströmsamhället. Det som ändå sporrar mest är de uppmuntrande kommentarer som jag hittills har fått på bloggen, på Facebook, i sms och mejl, och muntligen. Jag förutsätter att i alla fall inte alla ljuger om vad de anser om bloggen. Tack!