Tyst diplomati

En handbok i diplomati

Författare: Jens Odlander

Titel: Tyst diplomati

Undertitel: Berättelsen om hur journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye blev fria

Sidor:291

Utspelar sig år: 2011-2012

Utspelar sig i: mestadels i Etiopien

Förlag: Atlantis

Utgiven: 2014

Jag har tidigare skrivit om Johan Persson och Martin Schibbyes bok 438 dagar där de berättar om tiden som diktaturens fångar. Jag beskrev då den boken som en blivande reportageklassiker men efterlyste andra synvinklar på denna historia där två svenska journalister hålls fångna i Etiopien.

Jens Odlander var Sveriges ambassadör i Etiopien när Martin och Johan hölls fångna och han var en av dem som både besökte journalisterna i fängelset och arbetade för att de skulle bli frisläppta.

Jens Odlander är son till journalisten Ingemar Odlander (som var SVT och Sveriges Radios förste utrikeskorrespondent i Afrika). Jens har haft flera poster på ambassader mm. Varav några i Afrika. Sedan 2013 är han generalkonsul i Istanbul.

Jens är en bra skribent. Det upptäckte jag redan för några år sedan när han skrev sin blogg ”Från Afrikas horn” inom ramen för UD:s Omvärldsbloggar. Tyvärr är senaste inlägget från mars 2012. Men man kan ju förstå att han har haft annat för sig än att blogga.

Boken Tyst diplomati är inte bara en annan synvinkel på de svenska journalisternas fångenskap. Det är också en bok om Etiopien, Afrikas horn och kanske framförallt om diplomati. Om Johan och Martins bok är en blivande reportageklassiker, så är denna bok, Tyst diplomati, en blivande klassiker och handbok om diplomati. Och en rejäl känga till de som tror att tyst diplomati är detsamma som ingen diplomati.

438 dagar

En blivande reportageklassiker

Författare: Johan Persson & Martin SchibbyeTitel: 438 dagar

Undertitel: Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar

Antal sidor: 377

Utspelar sig år: 2011-2012

Utspelar sig i: Somalia och Etiopien

Originalspråk: svenska

Förlag: Filter

Utgiven 2013

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

Historien om de två svenska frilansjournalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som fängslades i Etiopien känner förmodligen de flesta till ganska bra efter den intensiva mediebevakningen. De flesta har säkerligen tankar och åsikter om fallet och hanteringen därom.  Inte minst jag själv var kritisk. Dels lite grann för de båda journalisternas sätt att resa via Somalia och sedan illegalt över gränsen till Ogadenprovinsen i Etiopien, men mest för den skanderande massan i Sverige som på olika sätt fördömde UD:s så kallade tysta diplomati, att ”ingen gör något” och att SVENSKAR, gud förbjude, bryter mot ett annat lands lagar och då FÄNGSLAS. Aldrig någonsin hördes berömmande röster över att UD genom olika kanaler lyckades få journalisterna fria 10 år INNAN de skulle släppas.

I boken 438 dagar berättar och beskriver Johan och Martin växelvis och parallellt om sina upplevelser i samband med planering av uppdraget om hur olja och företaget Lundin Oil påverkar och drabbar befolkningen i Ogadenregionen, hur de väntar i Somalia, tar sig över gränsen till Etiopien, blir gripna, sin tid i fängelset, och arbetet med att bli fria.

Att Johan och Martin skriver växelvis gör att läsaren lär känna de båda genom både sina egna och den andres ögon. Det gör också att deras skillnader framträder samt hur de kompletterar varandra, både professionellt och psykosocialt.

Johan och Martin går igenom hårda prövningar. Tiden i  Kalityfängelset med psykisk nedbrytning, ont om mat, råttor, dålig hygien, men också väntan i Somalia, skottlossningar, vandringar i öknen, ovissheten om vem som är vän, vem som är fiende.

Det här är en bok som är intressant ur många olika vinklingar, t.ex. kriser på Afrikas Horn, exploateringar i Afrika, journalism, terrorism och tyst diplomati. Allt eftersom jag läste insåg jag att det skulle vara intressant att ta del av denna historia ur andra synvinklar. T. ex. från ambassadören eller ambassadens sida, från Carl Bildt eller UD, nära anhöriga eller journalistkollegor. Men det här är Johan och Martins synvinkel av deras historia.  Samma dag som jag läste bokens sista sidor upptäckte jag att ambassadör Jens Odlander har utkommit med en bok, hans syn på saken. Boken heter Tyst diplomati  med undertitel  Berättelsen om hur journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye blev fria. Boken beställdes direkt och anlände min brevlåda igår.

2012 och 2013 – året som gick och det som kommer

Malala Yousafzai (http://muslimwriters.org)
Det finns många bilder att välja ut för det gångna året.
Jag väljer denna enda bild - som en påminnelse om världens tragedier
men framförallt för det hopp och och engagemang som finns för en bättre värld.
Mer om Malala kan läsas mot slutet av inlägget.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om 2011 och ett annat om förväntningarna inför 2012. Jag har alltid gillat det där med årskrönikor så det kanske får bli en tradition här på bloggen att skriva ihop ett sammandrag av året som har gått och förväntningarna på det nya när vi precis har tagit klivet över ett årsskifte.  

Vid förra krönikan så skrev jag att 2011 hade varit ett riktigt skitår. Det känns skönt att kunna skriva att 2012 var mycket bättre om än jobbigt till viss del. Mina problem med hjärtklappningen som hade startat under 2011 fortsatte fram till ett nytt ingrepp i slutet av april. (Om problemen och operationen går att läsa bland annat under följande inlägg: Hjärtfel,  120 beats per minute, Operation Heart Beat och Ablation). Efter april har jag faktiskt, peppar, peppar, mått ganska bra och inte haft några hjärtklappningar alls. För övrigt har det privata livet rullat på ganska behagligt och odramatiskt för min och min sambos del.

Som vanligt är det intressant att följa vad som händer runtomkring en, såväl lokalt som globalt och någonstans däremellan. Att rangordna händelser blir fel och jag har ingen ambition att få med allt viktigt heller. När jag tänker på vad som har hänt under 2012 så finns det såklart vissa bilder som ploppar upp i huvudet.

”Etiopiensvenskarna”, journalisterna Johan Persson & Martin Schibbye frigavs i september efter 14 månader i etiopiskt fängelse. Förmodligen en fruktansvärd tid, och både UD och Carl Bildt fick kritik för att man inte kunde få ut journalisterna tidigare. Personligen förutsätter jag att UD, Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander och övrig personal i Addis Abeba gjorde ett magnifikt diplomatiskt arbete som fick ut Martin och Johan 10 år innan de skulle släppas. Man kan såklart se allt från flera vinklar.

Annat som har satt sig i huvudet är en potpurri av bilder från OS i London, när Obama blev omvald till president, vår nya prinsessa Estelle, Anders Behring Breiviks hånflin i rätten när han dömdes till Norges hårdaste straff efter terroristhandlingarna i Oslo och på Utøya året innan, och kryssningsfartyget Concordia som gick för nära den italienska kusten och gick på grund.

Tusentals och åter tusentals människor flyr Syrien där oroligheterna och striderna fortgår. För några år sedan var jag på en föreläsning av Sveriges dåvarande generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlsson. Vad jag mest kommer ihåg är att han då sa att när (inte om alltså) gnistan tänds i Syrien kommer striderna och splittringen bli mycket värre än den har varit i Irak.

I Afrika kan man se både hopp och tragedi. Läget i Somalia är fortfarande osäkert men tecken dyker ändå upp på på flera sätt att något positivt är på gång att hända i landet. Mali är däremot vad man har börjat kalla för det ”nya Somalia”. Efter en statskupp och strider med och mellan rebeller har landet i praktiken delats och sharialagar har införts i de norra områden som är knutna till de al-Qaidastödda gerillagrupperna. I Kongo-Kinshasa fortsätter också oroligheterna mellan regeringsstyrkor och olika grupperingar. I november intog gerillagruppen M23 Goma i Norra Kivu-provinsen vid gränsen mot Rwanda. I Centralafrikanska Republiken har oroligheterna mellan regerings- och rebellstyrkor intensifierats de sista dagarna innan nyåret och det kommer att bli intressant att följa utvecklingen där.

Massakrer har utspelats USA, vilket på nytt (för niohundrafemtioelfte gången?) har skapat debatt om vapenlagarna. I Denverförorten Aurora sköt en vettvilling ihjäl minst 12 personer i en biosalong i juli och i december sköts 27 personer ihjäl vid en skola i Newtown, Connecticut.

Upplopp har drabbat Indien under slutet av 2012 efter att flera fall av gruppvåldtäkter har ägt rum mot unga kvinnor. Det mest uppmärksamma fallet är en 23-årig kvinna som utsattes för en brutal gruppvåldtäkt på en buss i New Delhi. Kvinnan kastades efter den långa och brutala händelsen av bussen i farten. Kvinnan avled senare på ett sjukhus i Singapore. I ett annat fall tog en kvinna sitt liv efter att inte ha fått någon hjälp av polisen efter en gruppvåldtäkt. Hon häcklades istället av polisen och uppmanades ta tillbaks sin anmälan och gifta sig med någon av förövarna.

I grannlandet Pakistan sköts den 15-åriga skolflickan Malala Yousafzai i huvudet av talibaner i ett mordförsök. Flickan är sedan tidigare känd för att, trots sin unga ålder, under flera år ha kämpat för flickors rättigheter att gå i skolan. Redan som 11-åring skrev hon en blogg under pseudonym för BBC där hon förde fram hur livet var i det talibanstyrda Swat-distriktet i Pakistan. Det har förts fram seriösa önskemål om att hon skall nomineras till Nobels fredspris. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon proklamerade att 10 november ska firas som Malaladagen. Läget för Malala efter mordförsöket var kritiskt men hon kunde senare flygas till Storbritannien för operation och vård.

2012 – ett år med glädje och sorg, hopp och tragedi. Vad kommer 2013 att ha i sitt sköte? Det är som ett oskrivet blad. Som vanligt antar jag att vi får läsa och höra om oroligheter i Mellanöstern och rebellrörelser i Afrika. Protester lär förekomma på Tahirtorget i Kairo och ekonomin i Grekland håller väl sig på extremt låg nivå.  Personligen ser jag fram emot en resa till varmare breddgrader med min sambo nu under vintern. Det lär förmodligen dyka upp något om det i bloggen framöver…

God fortsättning på 2013!

En cool snubbe

I fallet med ”Etiopiensvenskarna” Martin Schibbye och Johan Persson finns det en person som vi vanliga personer härhemma nog ser som en filur i periferin. För Martin & Johan, deras anhöriga, och för det diplomatiska spelet bakom frisläppandet har han dock varit en centralfigur. Det är Jens Odlander jag pratar om, Sveriges ambassadör i Etiopien.

Ambassadör Jens Odlander, här tillsammans med
dottern Paulina på Gnesta marknad
(http://www.sn.se/nyheter/gnesta/1.1551970)

Vi har sett honom i dokumentärer och inslag i nyheter den senaste tiden. Han har en skön och lite annorlunda stil. När man ser honom ta emot anhöriga till Johan & Martin på ambassaden i Addis Abeba så har han lite maffiaboss-stil där han sitter på altanen och röker – men på ett skönt sätt. Att han inte är maffiaboss förstår man när han tar för sig av smågodiset som någon har haft med sig från Sverige. Sånt äter inte maffiabossar. Ett frånfälle från den annars så sköna stilen var när han kommenterade Martin & Johans första tid i fångenskap med att ”de svävade nog i livsfara ända tills jag steg in i rummet”. Kanske coolt och sant, men icke så ödmjukt.

Väl hemma i Sverige med de frisläppta journalisterna drar han sig undan. Många andra vill synas, lägga fram åsikter och visa sig – Jens skickar ett sms till UD och säger ”Uppdraget slutfört”. Han vänder sig heller inte till DN, SvD, Aftonbladet, Expressen eller någon av de andra drakarna för att framhäva sig. Den första intervjun ger han till tidningen Södermanlands Nyheter, vars reporter han tog kontakt med i samband med att han besökte marknaden i Gnesta. Han tyckte visst att det kunde vara roligt för en lokaltidning att få den första intervjun. Tacka sjutton för det – detta kan säkerligen Södermanlands Nyheter leva på under lång tid framöver.

 

Länkar:

Södermanlands Nyheter "Jens Odlander vilade upp i Gnesta", 17 september 2012

Dagens Nyheter "Odlander hyllas som en hjälte", 14 september 2012

Dagens Nyheter "Odlander: Inte orolig att åka tillbaka", 17 september 2012

Svenska Dagbladet "Tyst diplomati innebär inte att man inte gör någonting", 17 september 2012

Jens Odlanders blogg "Från Afrikas horn" (UD:s omvärldsbloggar)

 

 

Lite mer om Etiopiensvenskarna

Det är en hel del snack runt om i media att det tog alldeles för lång tid att få de fängslade "Etiopiensvenskarna" Johan Persson & Martin Schibbye fria. 14 månader fick de sitta fängslade i Etiopien av sitt straff på 11 år.

Varför hör man inte något lovsjungande över att Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander, övrig personal på ambassaden och UD med fler genom skickligt diplomatiskt arbete faktiskt fick journalisterna fria 10 år INNAN de skulle släppas?


 

Etiopiensvenskarna, ambassadstormningar och gripande av t-banerånaren

Det har varit en intressant dag. Nyheter att följa från när och fjärran.

Klockan 11:21 idag så landade "Etiopiensvenskarna" Johan Persson och Martin Schibbye i Sverige efter 14 månader i etiopiskt fängelse och några dagars rekreation i Istanbul. Senare på eftermiddagen hölls en presskonferens med de två frilandsjournalisterna. Jag såg en del av presskonferensen på teve. (Förlåt min kära arbetsgivare för att jag tog en dryg halvtimme och sysslade med icke arbetsrelaterade uppgifter...) Det ska bli intressant att se vad som kommer ur allt detta. Några korta reaktioner på presskonferensen då; Martin & Johan skötte sig bra. Det märktes på Martin att han förmodligen har ägnat sisådär 14 månader till att förbereda sig för vad han ska säga den dagen han är fri. Inget fel i det. Johan fick frågan om det här att han har poserat med vapen. Svaret blev att det naturligtvis var idiotiskt. Bra, ingen idé att försöka kringgå detta. En annan reflektion på presskonferensen var att det var dåligt ljud, svårt att uppfatta frågorna som Martin & Johan fick. Hur svårt kan det vara att ordna till en presskonferens där ljud fungerar ordentligt när man har haft gott om tid att förbereda sig?

Demonstrationerna i den muslimska världen mot i första hand USA och den kontroversiella filmen som har lagts upp på Youtube har fortsatt. Häromdagen dödades amerikanske ambassadören i Libyen. Protester har pågått utanför amerikanska ambassaden i Kairo under några dagar. Nu har det spridit sig ordentligt. Amerikanska ambassaden i Jemen har stormats. Stora protester i Tunisien, Sudan, Qatar, Iran, Bangladesh.. Även tyska ambassaden i Sudan har stormats och eventuellt satts i brand. Vi får se vad detta mynnar ut i. Amerikanske Sverigeambassadören är på besök i Karlstad i dagarna två, säkerheten har höjts även här.

Den person som rånade en medvetslös man på tunnelbanespåret i Stockholm och fångades på övervakningskamera har troligtvis gripits. Bra det. Han måste ha varit en av Sveriges mest hatade människor den senaste veckan.

Benådning och amnesti

Då kom nyheten tillslut – att ”Etiopiensvenskarna” Johan Persson och Martin Schibbye benådas och släpps fria i samband med en allmän amnesti inför det etiopiska nyåret.

Det etiopiska utrikesministeriet meddelar att de svenska journalisterna släpps tillsammans med 1.950 andra fångar. Rykten säger att svenskarna redan är släppta medan andra uppgifter säger att så kommer att ske senare idag eller imorgon. Den svenske etiopienambassadören Jens Odlander svarar inte alls på frågan om Johan och Martin redan har lämnat landet.

Länkar:

Etiopiska utrikesministeriet om nyheten
DN:s artikel
Kolumn från SvD om benådningen




 

Lite nytt från Afrika

I ett tidigare inlägg skrev jag om den etiopiske ledarens död. För någon vecka sedan begravdes Meles Zenawi i huvudstaden Addis Abeba. Carl Bildt var på plats, liksom många andra ledare. För Bildt del blev det tillfälle att träffa den nye ledaren Hailemariam Desalegn och byta några väl valda diplomatiska fraser om "Etiopiensvenskarna", Martin Schibbyes och Johan Persson, som sitter fångna. Nu kommer uppgifter om signaler från etiopiskt håll att de båda journalisterna kan bli fria inom kort. Vi får väl se.

I Mali rasar striderna vidare. Natten till idag dödades minst 14 militanta islamister. Enligt vissa källor är det även islamister från Mauretanien inblandade i striderna. Jag har tidigare berört inbördeskriget i Mali och utbrytarstaten Azawad.

Det har varit nya demonstrationer vid den sydafrikanska platinagruvan där 34 arbetare sköts till döds i augusti.

I Marocko dog 42 personer i veckan när en buss körde ner i en ravin mellan Marrakech och Ouarzazate.

Somalias huvudstad Mogadishu har tidigare varit känt för sin rika kultur och arkitektur. Efter decennier av strider är det mesta förstört. Nu visar det sig att det åtminstone finns mycket bevarat i det nationella arkiven, som inspelningar av poesi, musik och politiska tal.




 

Minister- och twitterstyre

I Sverige har vi inte ministerstyre, i alla fall inte officiellt. Inom vissa departement verkar det ändå vara så. I alla fall som vanlig dödlig samhällsåskådare så verkar till exempel Utrikesdepartementet på hemmaplan bestå av Carl Bildt. Punkt. Idag kan man läsa nyheten om att Etiopiens premiärminister Meles Zenawi har dött. DN har sökt UD för en kommentar, troligtvis för att premiärministern var den som personligen vanligtvis förde Etiopiens talan i frågan om de fängslade ”Etiopiensvenskarna” Martin Schibbye och Johan Persson. UD svarar till DN bara med direkt hänvisning till ett twittermeddelande från Carl Bildt.

Att Carl Bildt verkar driva en stor del av Sveriges utrikespolitik från sitt twitterkonto har vi också sett i det diplomatiska bråket mellan Sverige och Vitryssland den senaste tiden. President Lukasjenko tvingade den svenske ambassadören Stefan Eriksson att lämna landet. Bildt skriver twittermeddelanden och kallar Lukasjenko för buse. Det nämns också twittervägen att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige. Så fortsätter det – alla svenska diplomater i Minsk slängs ut och vitryska ambassaden i Stockholm stängs helt. Vad hände med det gamla uttrycket, så väl gångbart i diplomatin, ”håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare”? Hur har allt detta egentligen gått till? Har Carl Bildt helt enkelt beslutat på eget bevåg att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige, för att presentera det genom sin twitter? Eller togs det ett extra snabbt regeringsbeslut för detta, som det väl borde ha gjorts? Hur genomtänkt är allt detta som resulterat i ett av de största diplomatiska bråken som Sverige har varit delaktig i under de senaste åren? I längden maler byråkratins kvarnar bäst långsamt. Förhastade beslut gagnar sällan någon.

Att Carl Bildt bloggar och skriver twittermeddelanden för att informera omvärlden tycker jag är bra. Det är ofta ypperligt att följa den svenska utrikespolitiken genom dessa kanaler. Fast, det är stor skillnad på att informera, förklara och styra.

Bött aj äm svedich

Nu är det dags att ta av sig bomullsvantarna och istället sticka ut hakan. Förmodligen kommer jag också ge mig ut på hal och tunn is, förbaskat tunn is. Men det finns ju behov av det också ibland.

Här i Sverige tycker de flesta att det är viktigt att alla följer de lagar och regler som finns. Med all rätt såklart. Vi kräver också att utländska personer skall rätta sig efter vad som gäller här i landet. Detta oavsett om det är utländska turister, asylsökande, arbetare, studenter… Vi har begärt Wikileaksgrundaren Julian Assange utlämnad från Storbritannien för misstänkt våldtäkt i Sverige. Det hörs emellanåt debatter om hedersvåld och huruvida vissa religioners traditioner skall kunna undantas eller mildras inom svenska normer (könsstympning, klädsel…). Vi reagerar till och med på om de sociala normerna rubbas, tänk för guds skull om en sydlänning sätter sig på sätet bredvid dig i bussen trots att den är halvtom!

Fast om ”västerlänningar” eller svenskar är ute i världen så är det inte så viktigt att ta seden eller lagen dit man kommer verkar det som. Huruvida ordföranden för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU) Aron Modig har levt upp till sitt efternamn eller inte genom sin resa till Kuba går säkerligen åsikterna isär om. Jag försvarar inte på något sätt den kubanska regimen eller någon annan diktatur heller för den delen. Självklart skall det tillåtas att finnas opposition i ett land och det är bra att det finns folk som kämpar för detta. Självklart skall personer också få korrekta behandlingar och rättegångar om de är misstänkta eller åtalade för något. Lika självklart är det att ambassader skall kunna få ha kontakter med sina medborgare om det har hänt dem något.

Om man är ordförande i ett politiskt ungdomsförbund och reser till en diktatur på turistvisum för att ge stöd åt oppositionella grupperingar (det ryktas också om överlämnande av ekonomiska medel) så är man förmodligen också så pass insatt i landets system att det inte torde komma som en överraskning att man riskerar bli kvarhållen för förhör om detta upptäcks. Förmodligen var Aron Modig införstådd med detta innan han åkte till Kuba, fast han kanske trodde att det ändå inte kunde hända honom – han är ju ändå svensk. En bilresa slutade med en olycka där de två regimkritikerna Oswaldo Payá och Harold Cepero omkom. Modig togs om hand av kubanska myndigheter. På vilket sätt vet vi inte, inte heller vart han först fördes eller hur han behandlades. Det vet bara Modig och myndigheterna. Svenska ambassaden får inte full tillgång till Modig då det är helgdagar. Svensk media skriker ut att det är oklart hur länge Kuba håller svensken och att det är skandal att ambassaden inte får träffa mannen precis och exakt när de önskar. Varför skulle det vara skandal att ett land vill höra en person som har gjort något olagligt? Varför skulle det vara skandal att ett land inte kan tillgodose ett annat lands ambassad att prata med en person exakt när de vill? Att det är skandal skrivs också i bloggar. Likaså att svenskar bör sluta upp med att resa till Kuba samt attcharterarrangörerna bör sluta med sina resor dit. Ja, skall vi turistbojkotta varje land vi inte sympatiserar med så kanske vi bör stanna hemma (Kina – diktatur, USA – dödsstraff, Thailand – brist i demokratirörelsen, Japan - valfångst osv, osv..).

Varför skriver jag att jag är ute på tunn is för detta? Jo, för att flera tycker precis såhär och flera tycker precis tvärt om. I december skrev jag ett inlägg på Facebook angående ”Etiopien-svenskarna”, journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Det var flera som tyckte precis som jag – och vissa tyckte jag var dum i huvudet. Det var bland annat de responserna som senare gjorde att jag startade denna blogg. Inlägget jag skrev löd såhär: ”Varför tror svenskar och journalister att man kan klampa runt hursomhelst i världen och skylla på ’But I am Swedish..’ eller nåt annat idiotiskt, och sen kräva att UD eller regeringen kommer undsättande med ett flygplan? Varför förs aldrig debatten från en annan vinkel? Är man så korkad så man är i Somalia (UD har sedan många år avrått från alla sorters resor dit) och sen tar sig in illegalt i ett annat land, i en förbjuden region, så kanske man får skylla sig själv - även om man är journalist och svensk. Fast jag tycker synd om deras föräldrar.”

I grund och botten tycker jag fortfarande likadant om händelsen och dessa journalister. Idag kanske jag inte skulle kalla dem korkade och att de får skylla sig själv. Däremot så bör man väl ha insikten om att det man gör i ett sådant här läge förmodligen inte är lagligt och att det kan bli följder. Därtill vet man som journalist i denna region att demokrati inte råder och att summariska rättegångar förekommer. Runt den 30 december förra året uttalade sig det etiopiska utrikesdepartementet angående utländska journalister, riktat åt Sverige och västvärlden: ”De hävdar jämt och ständigt att journalister, i synnerhet västerländska, borde vara immuna mot konsekvenser för olagliga gärningar så länge de begås i Afrika.” Och med det citatet avrundar jag detta inlägg.