torsdag 29 mars 2012

Seminarium


Igår blev jag förvånad över min egen reaktion. Jag blev positivt överraskad över en sak som jag förväntade mig avsky. Nåväl, jag kan inte säga att jag fick en aha-upplevelse men det positiva tog ändå överhanden.  

Jag var tillsammans med några kollegor på seminarium på annan ort. Där träffade vi ytterligare kollegor från andra kontor i området. Vi skulle prata om förhållningssätt gentemot klienter, kollegor och yttre aktörer. Dialogseminarium som det så fint hette. Som vanligt var jag rätt skeptisk i förväg. Detta beror väl på en aversion mot och erfarenhet av dylika arbeten - och vad jag hade fått höra av arbetskamrater som hade varit på motsvarande seminarium tidigare. Till råga på allt så var seminariet obligatoriskt och det är inte något positivt i mina ögon.

Det här med seminarium, grupparbeten med mer är inget jag gillar. Jag vill lyssna, betrakta och ta in. Redan under skoltiden tyckte jag att de där grupparbetena var trista. Under universitetstiden flera år senare blev jag förvånad över att man i varenda delkurs skulle ”gruppa” och ha seminarium. Jag kan förstå vitsen och att en del personer (kanske rätt av många) tycker att det var bra men för min del kändes det mest som att det många gånger blev lekskolenivå och något som inte hörde hemma där på universitetet. Flera, flera gånger saknade jag att bara få sitta i en sal och lyssna och ta in vad lärarna/professorerna hade att säga utan att behöva svara, diskutera eller göra grupparbeten om det. Kanske borde jag ha pluggat på universitetet 30 år innan jag föddes.

Många gånger under det arbetslivet jag har haft har det startats projekt och initierats nya metoder inom olika områden. Ungefär lika många gånger har dessa runnit ut i sanden. Dessutom har arbetena med att införa metoderna ofta hållits av totalt oengagerade ledare, eller överambitiösa diton som inte har kunnat ta kritik eller har sett frågor som negativt ifrågasättande.

Märkligt således att jag var nöjd med gårdagens seminarium. För en gångs skull var det bra förberett. Gruppindelningen var klar när man kom och det fanns bordsplacering. Vi fick bra information om varför vi var där, vad vi skulle göra och hur upplägget var. Seminariet var välstrukturerat och tiden bra disponerad.  Vi fick olika ämnen och fall att diskutera i grupperna. Till exempel pratade vi om vad klädsel och yttre attribut som tatueringar och piercingar betyder och vad man representerar med det. Det märktes att folk tyckte olika. Någon tyckte att vi på Migrationsverket skall ha uniformsliknande kläder medan andra tycker att personalen kan ha vilka kläder som helst. Vi diskuterade också vad man gör om en kollega generaliserar olika folkgrupper eller nationaliteter, och på vilket sätt det är okej att prata om klienter i fikarummet. Även här gick åsikterna isär och det blev lite hätsk stämning.

Hur som helst, det var även trevligt och nyttigt att träffa kollegor som man bara har hört till namnet eller inte ens det. Imorgon bär det av mot ett annat seminarium inom ett annat område. Vi får se om det blir bättre eller sämre.

lördag 24 mars 2012

Historien bakom en bild: 3 – Flickan i Sudan

Den första bilden jag skrev om var en svamp. Sedan vände jag blickarna uppåt och skrev om en helikopter. Båda fotona var tagna i Värmland. Nu är det dags att hålla sig någonstans mittemellan mark och himmel fast vända blicken utanför Sverige.


Flickan i Sudan
Under hösten 2009 var jag några veckor i Sudans huvudstad Khartoum för jobbets räkning. Lite fritid blev det och vid ett tillfälle blev det chans att titta på ”De dansande dervischerna”. Dessa dervischer är präster inom en speciell muslimsk riktning och att de ”dansar” är en ceremoni som hålls en gång i veckan. Dervischerna går i en stor cirkel och det ackompanjeras av rökelser och taktfast musik och sång. Allt eftersom de eldar upp sig så når de ibland en extas som gör att de ”dansar” eller virvlar fram. Denna ceremoni utspelar sig vid deras moské inne på en stor gravplats på eftermiddagen och in i den tidiga skymningen.

Det blev också många fototillfällen. Bland annat fångade jag upp denna lilla tjej bland publiken. Jag tycker tjejen är otroligt söt och vacker. Dessutom tycker jag att fotot i sig är bra. Detta är ett av de foton jag är mest nöjd med och det hänger som förstoring på mitt kontor som en av tre bilder från Sudan. När jag ser fotot så kan jag känna precis hur det var där och då.

Lite fakta om bilden

Tidpunkt: 25 september 2009, kl 17.04
Plats: Khartoum, Sudan
Bländartal: F/4
Exponeringstid: 1/2000 sek
ISO-hastighet: ISO-1600
Brännvidd: 70 mm
Ingen blixt
Bilden är omvandlad till sepia i kameran.

söndag 18 mars 2012

Gnistor i Makedonien

"Nam tua res agitur, paries cum proximus ardet"
(Ty det angår dig, när grannens vägg brinner)


Bråk och protester

En gnista har tänts i Makedonien. Igen. En gnista av etniskt bråk och våld. Igår fick jag av en händelse se en artikel frånWashington Post som handlade om hur tusentals människor samlades för att protestera i Skopje mot det uppblossade våldet i Makedonien. Det har helt undgått mig att det under de senaste veckorna har varit våldsamheter mellan albaner och makedonier igen.


(O)sportslig prioritering i svenska tidningar

Om man söker på ”Makedonien” på de stora svenska tidningarnas nätsidor så dyker det i stort sett inte upp någonting om dessa våldsamheter – med ett stort undantag då, på sportsidorna skrivs det att de två högsta fotbollsligorna i landet ställs in på obegränsad tid efter senaste tidens etniska våldsamheter. Bra att det nämns, men som vanligt läser man mest om länderna i Östeuropa och Balkan just på sportsidorna eller nöjessidorna. (Jag kan sätta en stor del av mina bankmedel på att vad svenska medier kommer att skriva om Azerbajdzjan i år så kommer minst 95 % kunna härledas till ett samband med Eurovisionsschlagerfestivalen som hålls i huvudstaden Baku.)    


Bakgrund

Balkan, och i synnerhet Makedonien, ligger mig varmt om hjärtat efter att ha tillbringat en hel del tid där under 2005-2007. Vid ett tillfälle hade jag förmånen att agera valobservatör för OSSE vid lokalval som hölls över hela Makedonien. Dessa val var viktiga då ny kommunindelning hade gjorts och nya regler för den etniska representationen satts upp. Dessa nyheter var en följd av de oroligheter som varade under flera månader 2001 mellan de etniska grupperna i landet.  


1991

Om man backar tillbaks lite så bör det nämnas att Makedonien och Montenegro är de enda före detta områden i Jugoslavien som har brutit sig loss utan att göra det under regelrätt krig. 1991 hölls en folkomröstning om självständighet i Makedonien, vilken bojkottades av etniska albaner och serber i landet. I de albanskdominerade områdena så hölls en egen folkomröstning för självstyre 1992, och i byar i norra delarna av landet uppstod en tendens bland serberna att även införa någon typ av självstyre. En preventiv FN-styrka sattes in i Makedonien där även svenskar fanns med. FN-styrkan drogs tillbaks 1999 efter att Kina hade lagt in sitt veto som direkt följd av att Makedonien hade upprättat diplomatiska förbindelser med Taiwan. (Hurra för diplomati, säkerhetsråd och veto…)


2001

Etniska spänningar fortsatte och våldsamheter blossade upp ungefär 10 år senare som kulmen av missnöjet från etniska albaner som kände sig som andra klassens medborgare. Spänningarna underblåstes av att etniska albaner i Kosovo kom för att hjälpa sitt brödrafolk i Makedonien. När incidenterna blev kända internationellt så reagerade världssamfundet (för en gångs skull) blixtsnabbt för att undvika ytterligare ett krig på Balkan. Javier Solana och vår dåvarande utrikesminister Anna Lindh spelade en stor roll i medlingarna och att slå in en kil mellan rebellerna och de albanska ledarna i Makedonien och Kosovo. Våldet blossade ändå upp från och till under några månader. I juni 2001 intog rebellerna en förstad till Skopje. Efter protester och kravaller undertecknades så småningom det så kallade Ohridavtalet under där de olika folkgrupperna i landet jämnställs.


2012

Nu har etniskt våld således blossat upp på nytt. Vad är det som gör att det går ca 10 år mellan gnistorna – 1991, 2001, 2012..? Jag kommer att följa med i utvecklingen av detta – det vill säga så gott det går på grund av det svala intresset svenska tidningar visar.

lördag 17 mars 2012

Historien bakom en bild: 2 - Helikoptern

Jag återvänder till historien om en bild, denna gång med blicken riktad uppåt istället för min svamp nere på backen som jag skrev om för ett tag sedan. 


Helikoptern
Den här bilden är lite speciell eftersom den visar något som inte är synligt för blotta ögat i verkligheten, fast man kanske inte tänker på det vid en första titt. Vad kallar man ett foto som inte är manipulerat men som ändå visar något man inte kan se? Det har jag ingen aning om. Inom fotografering finns det flera sådana här effekter. Det går att ta makrobilder på insektsögon, extrema närbilder på celler, zoomningar på månen, foton med speciell mörkersikt, och säkerligen många typer därtill. Är det någon som har sett en helikopter såhär? Jag skulle bli mycket förvånad om någon ärligen skulle svara ja på frågan. 

När man ser en helikopter uppe i luften så snurrar rotorbladen så snabbt att man inte ser dem tydligt, som här. Fotot är taget med en slutartid på 1/3200 dels sekund. Jag vet inte hur snabbt man ser, eller rättare sagt hur snabbt hjärnan registrerar det vi ser – men det måste vara långsammare än såhär.

Skulle man se helikoptern så här i luften skulle det betyda att den är på väg att störta!

Lite fakta om bilden:
Tidpunkt: 10 april 2011, kl 11.21
Plats: Centrala Karlstad
Bländartal: F/7.1
Exponeringstid: 1/3200 sek
ISO-hastighet: ISO-800
Brännvidd: 300 mm
Ingen blixt

onsdag 14 mars 2012

En slät kopp kaffe

GOTT kaffe på Löfbergs Lilas
eget kafé Rosteriet
En sak som har slagit mig, som är lite märklig, är att det verkar vara accepterat att ha ganska dåligt kaffe på restauranger. Märkligt då vi svenskar på senare år har blivit så väldigt mycket mer medvetna om kaffe, kaffedrickande och allt som rör kaffe. Finkaffekulturen har smugit sig in i Sverige från sydligare breddgrader i Europa och sakta spridit sig från storstäderna och ut i landet, eller kanske från södra Sverige och uppåt. Är vi på kafé så beställer vi espresso, macchiato eller cortado. Kanske väljer vi också vilken böna vi vill ha kaffet på. Är man på utflykt i vildmarken eller på besök hos mormor så är det många som vill ha kokkaffe. På ett sommarkafé på bondvischan tycker jag att det oftast funkar bäst med hederligt bryggkaffe. 

Äter vi en vanlig lunch på stan så verkar det vara accepterat att bryggkaffet har stått i kannan en timme eller två och både smaka och lukta bränt. Varför går vi med på detta, är det bara för att vi är så lättlurade att vi tror att kaffet ingår i priset på maten? 

I helgen var jag ute och åt på en restaurang med några vänner på kvällen. Inget lyxställe men vi åt och drack för några hundra var i alla fall. Efter maten blev det dessert till några i sällskapet och även vanligt kaffe – som visade sig smaka som de hade stått på plattan på elbryggaren i 3 timmar och var helt odrickbart.  Om man äter huvudrätt för 260 spänn och dricker vin till det förväntar man sig i alla fall att restaurangen skulle klara av att göra drickbart kaffe, ja kanske till och med gott sådant. 

Jodå, jag sa allt till om kaffet när det var dags att betala, inte för att jag vill snåla in de där tiorna utan mer markera att jag inte accepterar sådant. Märkligt att ett ställe ”skitar ner sig” på en sån enkel sak som kaffe.

söndag 11 mars 2012

Udda ställen jag har varit på: Transdniestrien

Parlamentet

Transdniestrien är som en plats som inte finns. Platsen som gud glömde. En vit fläck på kartan. Eller kanske en väldigt röd fläck. En plats som är som uppäten av historien eller har stannat kvar i något som inte längre är

Karta från Wikipedia

Inbördeskrig och utbrytning
Som jag skrev i det föregående blogginlägget om Bender så är detta en utbrytarrepublik i Moldavien. Det är mycket som är förvirrande med detta område, inte minst namnet. Det finns en uppsjö varianter på landets namn, beroende på nationalitet, språk, stavning och transkribering. En av de vanligaste varianterna är Transnistrien. Namnet betyder ”på andra sidan Dniestr”. Invånarna själva talar mest om Pridnestrovie som betyder ”ett land vid floden Dnestr”. Området tvingades ihop med det övriga Moldavien i en sovjetrepublik som följd av Molotov-Ribbentroppakten 1939. Under glasnosttiden och inför Sovjetunionens upplösning uppstod rumänsk/moldavisk nationalism i Moldavien och det talades om att införliva landet med Rumänien. Detta var inget som folket på andra sidan Dniestr kunde acceptera, och när Högsta sovjet i den moldaviska delrepubliken 1989 bestämde att moldaviska skulle vara det officiella språket och skrivas med latinska bokstäver så svarade folket i Transdniestrien med en folkomröstning om självständighet. Ett inbördeskrig utbröt i början av mars 1992 och varade till slutet av juli samma år. Ungefär 700 personer dödades. Transdniestrien är ännu idag inte erkänt av någon annan självständig stat, men däremot av tre av de andra utbrytarrepublikerna i forna Sovjet – Abchazien, Nagorno-Karabach och Sydossetien. 

Floden Dniestr, Tiraspol på vänster sida


Lenin och rubel
Hit, till Bender och utbrytarrepublikens huvudstad Tiraspol kom jag med tåg sommaren 1996 tillsammans med en vän. Vi kom från Rumänien och Moldavien och skulle vidare till Ukraina och vi hade inte någon aning om det över huvud taget skulle gå att ta sig in i detta område. Väl i Tiraspol fick vi tag på en snubbe i en Lada som kanske var taxichaufför. Vi sa ”hotell” och han körde oss till Hotel Druschba (vänskap) några kvarter bort. Hur det gick till på detta hotell och med incheckningen går att läsa under mitt blogginlägg 5 usla hotell. Två nätter på hotellet blev det innan vi for vidare till Odessa i Ukraina.
Hotellnotan
2 personer, 2 nätter
21.600.000 transdniestriska rubler
ca 317 kr
Badrummet på hotellet


Under de dagar vi var i Tiraspol så gick vi fram och tillbaks på huvudgatan, tittade på folk, betraktade prosovjetiska monument som Leninstatyer, förundrades över deras flagga med hammaren och skäran och deras egna rubler. Vi hade ingen aning om hur blåsta vi blev på pengar då inflationen hade gjort att till exempel 1000-rubelsedeln från 1993 var värd just 1000 medan sedeln med samma valör från 1994 var värd 100.000 rubler. Det var något man tydligen bara visste om.. Vi gick ner till floden och tittade och vi såg flera minnesmärken från inbördeskriget. Det blev också en utflykt till Bender (se föregående blogginlägg). 

Transdniestriska rubler


Utan kontroll
Jag fick verkligen en känsla av att jag var i ett område där det inte fanns någon kontroll. Vem har makten i ett land som inte finns? Att landet fortfarande har sovjetiska symboler gör att känslan finns att de fortfarande lever kvar i något gammalt och inte vill gå vidare. Men det kändes aldrig farligt utan snarare säkert att gå ute på stan. Först hemma i Sverige igen fick jag reda på att det är undantagstillstånd och utegångsförbud vissa tider. Landet har ofta blivit beskyllt för att det tvättas mycket svarta pengar och att det transporteras mycket olagligheter vidare till resten av Europa – att detta helt enkelt skulle vara en inkörsport. Samtidigt har det varit eller är ett område som förser suspekta aktörer med vapen då den ryska 14:e armén har funnits kvar i området under många år. 

Längs huvudgatan i Tiraspol


Återresa?
Om jag skulle ha vägarna förbi i denna del av världen igen så skulle jag inte tveka om att åtminstone ta en kort sväng in i Transdniestrien igen för att kolla läget såhär flera år efteråt.

lördag 10 mars 2012

Udda ställen jag har varit på: Bender

Kalabaliken i Bender eller I Karl XII:s fotspår
Som de flesta vet efter tragglande av årtal, kungar och annan stormaktshistoria i skolan så var Karl XII ute och rörde runt lite i Europa. Efter Slaget vid Poltava retirerade han med sin armé till Osmanska riket. Efter att ha tillbringat några år som gäster i Bender fick turkarna tillslut nog 1713 och tog till vapen för att få bort svenskarna. Kalabaliken i Bender var ett faktum. 

Lenin och jag i Bender


Transdniestrien
Under sommaren 1996 kom jag till flera udda ställen under en rundresa i Östeuropa på egen hand med en kompis. Den lilla utbrytarrepubliken Transdniestrien i Moldavien slår det mesta i ”udda-väg” under denna resa. (Jag ska återkomma till detta i ett senare inlägg.) Utbrytarrepubliken utgör den delen av Moldavien som ligger öster om floden Dniester plus staden Bender som ligger precis vid vattnet på västra sidan. Bender har ändå lite av en specialstatus där både moldavisk och transdniestrisk polis patrullerar, och där det går att betala med moldaviska lei och transdniestriska rubler. Bland annat. 

Bra Karl reder sig själv
Bender passerade vi först med tåget från Moldaviens huvudstad Chisinau och Transdniestriens dito Tiraspol. Under en av dagarna i Tiraspol tog vi en taxi (gammal skraltig Lada) de halvannan milen tillbaks över floden Dniester och in i Bender. Vi hade egentligen bara ett mål med staden, och det var att hitta några spår efter kalabaliken eller Karl XII. Vi hade inte någon Lonely Planet-guide eller liknande med oss. Faktum är att vi inte visste så mycket över huvud taget om det fanns några spår kvar. Vi hade väl en aning om att det eventuellt kunde finnas en gammal fästning eller liknande, eller i alla fall rester av den. Taxichaffisen hade lite svårt att förstå vår ryska, eller kanske var det tvärtom. Vi försökte rita upp en borg på ett papper för att han skulle förstå vart vi skulle. Han körde oss till någon rysk militärförläggning där vi inte kom vidare. Troligtvis var detta inte rätt över huvud taget. 

Planlöst turistande
Vi hoppade ur taxin inne i centrum och knallade runt ett tag. Köpte några kexpaket och flaskor lokala kopior av Fanta och satte oss på en parkbänk och åt lunch medan vi tittade på folk som gick till marknaden.  Några varv på de centrala gatorna blev det. Inte ett endaste spår av Karl XII. Spår av kalabalik såg vi dock även om det inte var den vi hade tänkt oss. På flera ställen i asfalten kunde man se spår av stridsvagnarnas larvfötter. Detta efter inbördeskriget 5 år tidigare. 

Ölförsäljning i Bender


Fadäser och missförstånd...
...blev det som vanligt när man inte kan språket där man är. Vi tog oss till järnvägsstationen och väntade där på tåget tillbaks till Tiraspol som inte kom. Inte förrän det var försent kom vi på att det faktiskt finns två järnvägsstationer i Bender. Så på nytt blev det till att förhandla fram priset med en taxichaffis…

En av Benders järnvägsstationer


Efterspel
Som vanligt när jag har varit ute och rest så drabbas jag av mer nyfikenhet efteråt och läser på. Eftersom det också har gått några år sedan den här resan vet jag nu att det visst finns en stor borg sedan denna tid, och att det nu också har öppnats ett museum och rests en minnessten där Karl XII och hans armé härbärgerade.  

 ~~~~~~~~~~~~
Tidigare om udda ställen:

lördag 3 mars 2012

En grabb i kortbrallor

Av alla barn som växte upp i Kålltorp i Göteborg på 40-talet så fanns det en som kom in och käkade middag när hans föräldrar öppnade fönstret mot gården och ropade Janne. Kanske var det oftast mamma Karin som stack ut huvudet och ropade eftersom pappa John jobbade på SKF och drygade ut inkomsten med att hjälpa en droskägare inne i centrum. Janne bodde med sina föräldrar i en liten enrummare ovanför en fiskaffär. När han var fem år så fick han en lillebror.  Det är lätt att tänka sig att Janne busade med de andra grabbarna i kvarteret. Kanske sköt de med slangbellor, körde lådbilar och byggde kojor i någon träddunge i närheten. Säkerligen har han lurat av lillbrorsan Roger några pottekulor i sandlådan på gården. Att Janne kickade lite boll med grabbarna under den här tiden är också troligt då han senare började spela i GAIS. Janne fick en trygg uppväxt även om det var lite knapert. 

Drygt 71 år efter att Janne såg dagens ljus så blev han utsedd till biträdande generalsekreterare i FN, en tjänst han skall tillträda den 1 juli 2012. Tiden mellan uppväxten i Kålltorp tills han blev utsedd till denna fina post har Jan Eliasson hunnit med en hel del. En lång karriär inom UD och diplomatin, FN-representant vid Iran/Irak-konflikten, medlare i konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om området Nagorno-Karabach, ambassadör i Washington, utrikesminister, särskilt sändebud i Darfurkonflikten. Med mera, med mera.

Kanske är det många män och kvinnor inom makteliten runt om i världen som har haft en gynnsam och skyddad uppväxt. Fast troligt är väl att det ändå är många som har haft en ganska normal och kanske knaper barndom. Mina tankar börjar skena iväg om hur det skulle ha varit att se Göran Persson eller Reinfeldt kuta omkring i kortbrallor när de var små. Och undra om Idi Amin var grym redan när han lekte på en bakgata i Kampala. Lite lustigt hade också varit att se Laila Freivalds eller Birgitta Dahl hoppa hage och hopprep på skolgården.

Vi har alla varit små.