Ablation

Igår kom jag hem efter ett ingrepp och några dagar på sjukhus i Göteborg. I mitt inlägg Operation HeartBeat beskrev jag lite vad operationen eller ingreppet går ut på.

Dagen innan 

Det började i tisdags då jag blev inskriven på Sahlgrenska sjukhuset. Provtagning och EKG blev det, sedan fick jag min säng i ett rum avsett för tre personer. Ena sängen var tom, i den tredje sängen låg en farbror som det senare skulle visa sig snarkade väldigt högt och oregelbundet. Ja, sedan hände väl inte så mycket mer den dagen. Min sambo höll mig sällskap och underhöll mig på avdelningen. Jag kunde inte gå ut från avdelningen då jag hade blivit uppkopplad med telemetri. Detta fungerar ungefär som att man är uppkopplad mot EKG hela tiden. Personalen kan läsa av kurvor och hjärt-frekvens på datorskärmar runt om på avdelningen. Systemet ger också signal om det är något tokigt. De där skärmarna finns lite här och där och om man har långtråkigt så kan man kika hur man ligger till mot andra patienter.

Förberedelser

Dagen efter var det dags för ingreppet. Jag blev väckt med frukost redan klockan sex. Ingreppet var planerat till 12.30 och då måste man ha varit fastande en viss tid. Sedan blev det en lång seg väntan. Först 13.45 var det dags att åka till operationssalen då det hade blivit förseningar vid operationen före min. I operationssalen var det först massa förberedelser. Av med kläder, tvättad med sprit och annat, inklädd i papper och skynken, slangar och sladdar hit och dit. Två läkare och ett gäng andra personer. Så var det dags. Vaken skulle man vara och helt still skulle man ligga under hela ingreppet. Ingen lugnande medicin. Lokalbedövning i ljumsken.

Ingreppet

Det behövdes flera stick för att bedövningen skulle ta hyfsat bra. Efter det så gjordes det tre hål där katetrar fördes in. Tydligen så var det svårt att få in katetrarna för läkarna fick mixtra rätt länge, och det är inte den mysigaste känslan när någon försöker trycka in långa katetrar i ljumsken. Tillslut var katetrarna inkörda och på plats ända uppe i och vid hjärtat.

Ungefär som ser det ut i operationssalen när en ablation görs.
(ej min bild)

Eftersom det finns flera skärmar med kurvor och genomlysningsbild så kan man själv ligga och titta på när katetrarna är inne i hjärtat. Läkarna stimulerar och retar sedan fram extraslag i hjärtat för att lokalisera var de elektriska extrabanorna finns och dessa bränns sedan bort. Det är ganska obehagligt när hjärtat retas och man kan själv följa hjärtfrekvensen, den kan sekundsnabbt hoppa runt mellan 57-98-36-168-70-403… eller liknande. Själva bränningen kände jag av några av de runt tio gånger de utförde proceduren. Det var inte i första hand värmen jag då kände, utan hur ont det gjorde i hela överkroppen. När bränningarna är gjorda så försöker de stimulera igång hjärtklappning igen – om detta inte går så är det positivt och betyder att de har fått bort det som har retat upp hjärtat. Först mot slutet av ingreppet går det att få lugnande och smärtstillande medicin. Vid ablationen i oktober blev jag ganska drogad. Denna gång räckte det med en liten dos, fast det var mest så att skruven jag tittade på uppe i taket blev lite suddig under några minuter.

Efteråt

Efter 3½ timme var ingreppet slut och läkarna bedömde att det hade varit lyckat. Rejält tryckförband i ljumsken, transport till avdelningen med förmaning om att inte resa sig, eller ens lyfta på huvudet, under tre timmar – för att inte ljumsken skall bli påfrestad. Det blev till att äta middag med tallriken på bröstkorgen och skyffla in maten med sked. Saften drack jag ur pipmugg med sugrör. Lite senare på kvällen var jag uppe på benen och det kändes bra, men jösses vad utmattad jag var efter allt som hade hänt.

Hemåt

Dagen efter kändes det också helt okej och jag blev hemskickad. Ett tecken på att man varit i hjärt-sjukvården sedan länge kan ju visas av hälsningsfrasen av läkaren som skrev ut mig, ”Hej, jag heter NN, vi har aldrig träffats men jag har hört talas om dig i över 20 år.”

Nu sitter jag här hemma. Om inget negativt händer så är det jobb redan nästa vecka. Det skall bli skönt att återgå till det normala.