Invasionen av Grenada 30 år senare (25 oktober 1983)

För 30 år sedan satt jag framför tv:n och följde nyhetsutvecklingen av en händelse som så här 3 decennier i efterhand säker nästan bara uppmärksammas på den lilla karibiska ön Grenada. Den 25 oktober 1983 invaderades Grenada av USA (och Antigua, Barbados, Jamaica, Dominica, St Lucia och St Vincent) i Operatio Urgent Fury.

Bakgrunden  var att diktator Maurice Bishop efter en statskupp 1979 mot den dåvarande envåldshärskaren Eric Gairy relationsmässigt hade fört Grenada närmare stater som Sovjetunionen och Kuba. Den 19 oktober 1983 greps makten av den starkt sovjetvänlige Bernard Coard och Maurice Bishop avrättades.

Invasionsförsöket varade till mitten av december. Grenada fick på sin sida hjälp av specialförband från Kuba. De slutliga förlusterna uppgick till 19 döda och 116 skadade  på USA: sida och 45 döda och 358 skadade på Grenadas sida. Därtill dödades 25 kubaner och 59 skadades. 638 kubaner tillfångatogs också. De civila förlusterna ska ha uppgått till 24 döda.

Reportagebok om Kaukasus

Anna-Lena Laurén – I bergen finns inga herrar; Om Kaukasien och dess folk

Under många år har jag tyckt att Kaukasus är en intressant region.  Jag tror att det började ungefär i den vevan när järnridån raserades och Sovjetunionen kollapsade. Helt plötsligt kunde man följa händelser från platser som tidigare hade varit dolda någonstans i det där grå trista periferida området som knappt syntes i skolatlaserna men nu plötsligt låg i Europa eller i dess närhet. Intresset för Kaukasus har sedan dess format sig men ännu har jag inte besökt området.

Det finns flera anledningar till intresset. Jag har förstått att naturen är helt enastående vacker, både med Svarta- och Kaspiska havet och alla enorma berg. Det är märkligt att man fick lära sig i skolan att Europas högsta berg ligger i Frankrike när det i själva verket ligger i ryska delarna av Kaukasus. Armenien och Georgien tillhör två av de absolut äldsta kristna länderna i världen. Det finns många kloster uppe i bergen. Det som också har dragit mitt intresse till regionen är negativa saker, som konflikterna och krigen. Vad folk mest har i tankarna kanske är Tjetjenienkrigen, men det har ju också förekommit krig och konflikter om Nagorno-Karabach, Abchazien, Sydossetien för att nämna några. Och bara för några år sedan mellan Ryssland och Georgien.

Ibland vet man inte riktigt vilken genre man ska placera en bok i. Just denna bok vill jag nog helt enkelt kalla en reportagebok. Anna-Lena Laurén, finlandssvensk journalist och författare som har varit korrespondent för flera finska och svenska tidningar har från och till varit placerad i Moskva. Hon har gjort flera resor i Kaukasus och i denna bok berättar hon om flera av de där resorna. Boken är uppbyggd med kapitelvisa nedslag i olika delrepubliker och områden. Hon beskriver hur situationen är, har varit och hur detta förhåller sig till andra områden. Starkt återkommande är de olika krigen och konflikterna. Det jämförs hur religionen har fått fäste på olika sätt i de olika områdena. I vissa republiker ska kvinnorna täcka sig med slöja, i andra republiker inte. På vissa ställen byggs det enorma moskéer medan det på andra håll är mer nedtonat med religionen. Laglösheten beskrivs, många människor intervjuas om hur de påverkas av kriminalitet och de tidigare konflikterna.

I inledningskapitlet berättar Anna-Lena om problemen med att transportera sig från en plats till en annan när flera delrepubliksgränser ska passeras. I kapitlen därefter arbetas de olika områdena av; Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkarien, Abchazien, Sydossetien och Georgien. Boken tar inte upp Armenien, Azerbajdzjan eller konflikten dem emellan om Nagorno-Karabach.

 

Länkar:

Anna-Lena Lauréns blogg (Moskvabloggen)

Det brukar skilja några kronor mellan nätbokhandlarna på samma böcker. Med denna boken är det löjlig skillnad – Adlibris tar 61 kronor och Bokus tar 222 kronor..!

Lite mer om OS...

En sak som jag tycker är intressant med OS är det där som händer runtomkring, lite i periferin. Till exempel att det under öppningsceremonin i London tågade med en okänd kvinna i den indiska truppen. En person som indierna själva inte vet vem det var.

Ibland är det som händer bakom spelen mer blodigt allvar än själva tävlingarna. Det jag nu tänker på är vem som tävlar för vilket land, vilka länder som är med, vad länderna får kalla sig för och så vidare.

Vi har under 20 år sett Makedoniens trupp och deltagare tåga in under bokstaven ”F” i olika arrangemang och presenteras under ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” då Grekland inte gillar att landet kallar sig Makedonien. Mer om detta någon annan gång kanske. Vi har också sett idrottsutövare tåga in under en märklig OS-flagga och namnet Chinese Taipei. Också detta handlar om länder som inte erkänner varandra. Chinese Taipei som vi i vardagstal kallar Taiwan heter egentligen Republiken Kina och det tycker man inte om i Folkrepubliken på fastlandet.

Vid öppningsceremonin i OS i Sydney 2000 tågade Syd- och Nordkorea in tillsammans under en gemensam variant av OS-flaggan. Även deltagare från Östtimor fick tåga in under OS-flaggan där då landet inte hade blivit självständigt. I efterdyningarna av Sovjetunionens upplösning kunde man i Barcelona och Alberville 1992 se deltagare under ”Förenade laget” som var OSS-länderna plus Georgien (eller kort och gott de tidigare sovjetrepublikerna förutom de baltiska länderna). I Barcelona tävlade också deltagare från Jugoslavien (som då bestod av Serbien och Montenegro) och Makedonien som ”oberoende olympiska deltagare”.

Oberoende olympiska deltagare vid OS i London 2012
(http://www.zimbio.com)

Oberoende olympiska deltagare är ett begrepp som åter används under nuvarande OS, fast med anledning av att andra länder har förändrats. Fyra deltagare tävlar i spelen utan att tillhöra något land:
Guor Marial flydde från inbördeskriget i Sudan. 28 av hans familjemedlemmar dödades. Själv blev han som åttaåring kidnappad och förd till ett läger för barnarbete. Han rymde senare från både läger och land och hamnade så småningom i USA. Han är inte medborgare i USA och kan inte tävla för dem. För Sudan vill han inte tävla. Han vill tävla för Sydsudan men landet har ännuingen nationell olympisk kommitté då det blev självständigt för bara drygt ett år sedan. Guor kommer att springa herrarnas Marathon sista dagen på OS.

Philipine van Aanholt tävlar i segling, Liemarvin Bonevacia i friidrott (löpning 400m) och Reginald De Windt i judo. De är alla knutna till den holländska ön Curaçao i Västindien. Ön ingick till 2010 i Nederländska Antillerna tillsammans med Bonaire, Saba, Sint Eustatius och Sint Maarten. Aruba lämnade ögruppen redan 1986. Nederländska Antillerna upphörde attexistera 10 oktober 2010. Curaçao och Sint Maarten har sedan dess liknande status som Aruba – autonoma länder inom Nederländerna. Bonaire, Saba och Sint Eustatius har status som särskilda kommuner i Nederländerna.

Udda ställen jag har varit på: Transdniestrien

Parlamentet

Transdniestrien är som en plats som inte finns. Platsen som gud glömde. En vit fläck på kartan. Eller kanske en väldigt röd fläck. En plats som är som uppäten av historien eller har stannat kvar i något som inte längre är. 

Karta från Wikipedia

Inbördeskrig och utbrytning

Som jag skrev i det föregående blogginlägget om Bender så är detta en utbrytarrepublik i Moldavien. Det är mycket som är förvirrande med detta område, inte minst namnet. Det finns en uppsjö varianter på landets namn, beroende på nationalitet, språk, stavning och transkribering. En av de vanligaste varianterna är Transnistrien. Namnet betyder ”på andra sidan Dniestr”. Invånarna själva talar mest om Pridnestrovie som betyder ”ett land vid floden Dnestr”. Området tvingades ihop med det övriga Moldavien i en sovjetrepublik som följd av Molotov-Ribbentroppakten 1939. Under glasnosttiden och inför Sovjetunionens upplösning uppstod rumänsk/moldavisk nationalism i Moldavien och det talades om att införliva landet med Rumänien. Detta var inget som folket på andra sidan Dniestr kunde acceptera, och när Högsta sovjet i den moldaviska delrepubliken 1989 bestämde att moldaviska skulle vara det officiella språket och skrivas med latinska bokstäver så svarade folket i Transdniestrien med en folkomröstning om självständighet. Ett inbördeskrig utbröt i början av mars 1992 och varade till slutet av juli samma år. Ungefär 700 personer dödades. Transdniestrien är ännu idag inte erkänt av någon annan självständig stat, men däremot av tre av de andra utbrytarrepublikerna i forna Sovjet – Abchazien, Nagorno-Karabach och Sydossetien. 

Floden Dniestr, Tiraspol på vänster sida

Lenin och rubel

Hit, till Bender och utbrytarrepublikens huvudstad Tiraspol kom jag med tåg sommaren 1996 tillsammans med en vän. Vi kom från Rumänien och Moldavien och skulle vidare till Ukraina och vi hade inte någon aning om det över huvud taget skulle gå att ta sig in i detta område. Väl i Tiraspol fick vi tag på en snubbe i en Lada som kanske var taxichaufför. Vi sa ”hotell” och han körde oss till Hotel Druschba (vänskap) några kvarter bort. Hur det gick till på detta hotell och med incheckningen går att läsa under mitt blogginlägg 5 usla hotell. Två nätter på hotellet blev det innan vi for vidare till Odessa i Ukraina.

Hotellnotan
2 personer, 2 nätter
21.600.000 transdniestriska rubler
ca 317 kr

Badrummet på hotellet

Under de dagar vi var i Tiraspol så gick vi fram och tillbaks på huvudgatan, tittade på folk, betraktade prosovjetiska monument som Leninstatyer, förundrades över deras flagga med hammaren och skäran och deras egna rubler. Vi hade ingen aning om hur blåsta vi blev på pengar då inflationen hade gjort att till exempel 1000-rubelsedeln från 1993 var värd just 1000 medan sedeln med samma valör från 1994 var värd 100.000 rubler. Det var något man tydligen bara visste om.. Vi gick ner till floden och tittade och vi såg flera minnesmärken från inbördeskriget. Det blev också en utflykt till Bender (se föregående blogginlägg). 

Transdniestriska rubler

Utan kontroll

Jag fick verkligen en känsla av att jag var i ett område där det inte fanns någon kontroll. Vem har makten i ett land som inte finns? Att landet fortfarande har sovjetiska symboler gör att känslan finns att de fortfarande lever kvar i något gammalt och inte vill gå vidare. Men det kändes aldrig farligt utan snarare säkert att gå ute på stan. Först hemma i Sverige igen fick jag reda på att det är undantagstillstånd och utegångsförbud vissa tider. Landet har ofta blivit beskyllt för att det tvättas mycket svarta pengar och att det transporteras mycket olagligheter vidare till resten av Europa – att detta helt enkelt skulle vara en inkörsport. Samtidigt har det varit eller är ett område som förser suspekta aktörer med vapen då den ryska 14:e armén har funnits kvar i området under många år. 

Längs huvudgatan i Tiraspol

Återresa?

Om jag skulle ha vägarna förbi i denna del av världen igen så skulle jag inte tveka om att åtminstone ta en kort sväng in i Transdniestrien igen för att kolla läget såhär flera år efteråt.