De okändas memoarer

Så länge jag kan minnas så har jag tyckt om att läsa biografier,memoarer och andra böcker om människor. Det har blivit några under åren. Ofta har det handlat om ”stora” personer, som Hitler och Bill Clinton. Det står fortfarande flera olästa böcker av dessa slag i bokhyllan här hemma. Vid årets bokrea tillkom ytterligare några, t.ex. Abraham Lincoln:Hans liv och tid av Staffan Ekendahl,Diktatorernas kvinnor av Diane Ducret.

Det finns många memoarer och biografier jag saknar. Så egentligen är det väl bara att handla? Nja, nu tänker jag mer på böcker som inte finns eller som jag inte vet om de finns. Jag har ett tag tänkt att det vore intressant att läsa om Margaret Thatcher – men nu har det visst kommit en bok om henne. Jag förutsätter att det däri går att läsa om bombdådet mot henne i Brighton och hennes agerande i samband med Falklandskriget. Men boken ifråga måste jag väl läsa för att se om det även finns med avsnitt om hennes prepolitiska liv som kemist när hon uppfann mjukglassen, och hennes postpolitiska liv när hennes son på något sätt var inblandad i ett kuppförsök i Ekvatorialguinea. En annan bok som redan finns är den om Malala Yousafzai. Men då hon är född 1997 kan man förhoppningsvis förvänta att hon långt senare skriver en ny bok där hon ser tillbaks på sitt liv, kanske då inte bara om sin kamp mot Talibanerna utan även som pristagare av Nobels fredspris.

 

Men böcker som inte finns alls då? Under Nelson Mandelas sista år och sedan hans frånfälle har det kommit åtskilliga böcker om honom och ANC:s kamp mot apartheid i Sydafrika. Men denna kamp och tid i Sydafrika har ju även andra vinklar och sidor. Frederik Willem de Klerk kan man säga stod både på den andra och samma sida som Mandela. Att få de Klerks syn på det mesta vore intressant – liksom hans företrädare Pieter Willem Botha, som jag och säkert många andra minns särskilt från den värsta apartheidtiden. Mitt uppe i allt detta vore det intressant att läsa memoarerna eller biografier av/om Lawrence Lucas Manyane Mangop, Lennox Leslie Wongama Sebe, Tutor Nyangilizwe Vulindlela Ndamase och Patrick Ramaano Mbulaheni Mphephu – som alla var presidenter under viss tid i de s.k. självständiga hemländerna(Bophuthatswana, Ciskei, Transkei respektive Venda). Vad fick dessa personer att ställa upp på att leda ”länder” inom apartheidpolitiken som Sydafrika aktivt bröt loss från moderslandet? Ställde de ens upp frivilligt? Och som motvikt till den motvikten skulle det vara intressant att läsa om t.ex. Tsiame Kenneth Mopeli som var chefsminister och ledde ett av de hemländer som inte blev självständigt – Qwaqwa.

 

När jag ändå rör mig i södra Afrika så skulle jag vilja läsa om Graça Machel, som mig veterligen är en av de få människor som har varit gift med två stycken presidenter och är änka efter båda – Moçambiques Samora Machel och Sydafrikas Nelson Mandela.Hon kan knappast ha levt ett liv i tristess.

 

Med tanke på alla biografier om brutala härskare och despoter är det märkligt att det saknas ordentliga biografier om personer som Idi Amin,Mobutu och Bokassa. Den senare som tog makten i Centralafrika och sen utnämnde sig till kejsare.

 

För att hoppa till en annan kontinent så vore det intressant att veta mer, i den utsträckning det nu går att få reda på, om de tre Kim i Nordkorea, Kim Il Sung, Kim Jong Il och Kim Jong-un. Av alla totalkorkade historier om dem vore det intressant att få andra vinklar och orsaker till historierna.

 

Vilka ”typer” av människor man gillar att läsa om speglar naturligtvis vilka andra intressen man har. Ni som känner mig vet att varken idrott eller musik har betydande delar i mitt liv, därav inte någon klar önskan om biografier om personer inom dessa områden. Politiker, kungligheter och ledare är mer min ”grej”, och detta tillsammans med vissa områden och samhällen i världen. Balkan och f.d. Sovjet är geografiska områden jag är intresserad av. Det finns mängder av människor där som jag gärna hade läst om. Enver Hoxha och Nicolae Ceaușescu, de gamla diktatorerna i Albanien och Rumänien vill jag gärna veta mer om.

 

Hur många känner till att ledaren för den tjetjenska självständighetsrörelsen Dzjochar Dudajev stred för Sovjet i Afghanistan och senare var chef för en flygbas i estniska sovjetrepubliken – där han tog parti för esterna i deras självständighetskamp? Hur mycket mer finns det inte att berätta om denne man…

Väl i den sovjetiska sfären skulle jag vilja veta mer om Eduard Sjevardnadze, som både har varit sovjetisk utrikesminister och georgisk president.

 

I Europa finns flera ex- och exilregenter som skulle vara spännande att veta mer om. Som den jugoslaviske tronpretendenten Alexander(II) som föddes i svit 212 på Claridge’s Hotel i London. Denna svit gjordes innan födseln, med brittiska regeringens godkännande, om till jugoslaviskt territorium så att kronprinsen skulle födas i ”hemlandet”.

 

För att avrunda detta vänder jag tillbaks till Afrika. Att få läsa Ellen Johnson Sirleafs memoarer skulle vara otroligt intressant. Denna dam som blev den första valda kvinnliga presidenten i Afrika och som dessutom har fått hyfsad ordning på det av krig söndertrasade Liberia. Dessutom fick hon nobels fredpris 2011.

 

En spännande biografi att läsa vore om nåågon helt okänd person. Fast detta torde bli ett Moment 22 eftersom denna person då skulle bli känd.

 

Var är alla svenskar då?

Ja, jag får fundera och kanske återkomma med en del två…

2012 och 2013 – året som gick och det som kommer

Malala Yousafzai (http://muslimwriters.org)
Det finns många bilder att välja ut för det gångna året.
Jag väljer denna enda bild - som en påminnelse om världens tragedier
men framförallt för det hopp och och engagemang som finns för en bättre värld.
Mer om Malala kan läsas mot slutet av inlägget.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om 2011 och ett annat om förväntningarna inför 2012. Jag har alltid gillat det där med årskrönikor så det kanske får bli en tradition här på bloggen att skriva ihop ett sammandrag av året som har gått och förväntningarna på det nya när vi precis har tagit klivet över ett årsskifte.  

Vid förra krönikan så skrev jag att 2011 hade varit ett riktigt skitår. Det känns skönt att kunna skriva att 2012 var mycket bättre om än jobbigt till viss del. Mina problem med hjärtklappningen som hade startat under 2011 fortsatte fram till ett nytt ingrepp i slutet av april. (Om problemen och operationen går att läsa bland annat under följande inlägg: Hjärtfel,  120 beats per minute, Operation Heart Beat och Ablation). Efter april har jag faktiskt, peppar, peppar, mått ganska bra och inte haft några hjärtklappningar alls. För övrigt har det privata livet rullat på ganska behagligt och odramatiskt för min och min sambos del.

Som vanligt är det intressant att följa vad som händer runtomkring en, såväl lokalt som globalt och någonstans däremellan. Att rangordna händelser blir fel och jag har ingen ambition att få med allt viktigt heller. När jag tänker på vad som har hänt under 2012 så finns det såklart vissa bilder som ploppar upp i huvudet.

”Etiopiensvenskarna”, journalisterna Johan Persson & Martin Schibbye frigavs i september efter 14 månader i etiopiskt fängelse. Förmodligen en fruktansvärd tid, och både UD och Carl Bildt fick kritik för att man inte kunde få ut journalisterna tidigare. Personligen förutsätter jag att UD, Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander och övrig personal i Addis Abeba gjorde ett magnifikt diplomatiskt arbete som fick ut Martin och Johan 10 år innan de skulle släppas. Man kan såklart se allt från flera vinklar.

Annat som har satt sig i huvudet är en potpurri av bilder från OS i London, när Obama blev omvald till president, vår nya prinsessa Estelle, Anders Behring Breiviks hånflin i rätten när han dömdes till Norges hårdaste straff efter terroristhandlingarna i Oslo och på Utøya året innan, och kryssningsfartyget Concordia som gick för nära den italienska kusten och gick på grund.

Tusentals och åter tusentals människor flyr Syrien där oroligheterna och striderna fortgår. För några år sedan var jag på en föreläsning av Sveriges dåvarande generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlsson. Vad jag mest kommer ihåg är att han då sa att när (inte om alltså) gnistan tänds i Syrien kommer striderna och splittringen bli mycket värre än den har varit i Irak.

I Afrika kan man se både hopp och tragedi. Läget i Somalia är fortfarande osäkert men tecken dyker ändå upp på på flera sätt att något positivt är på gång att hända i landet. Mali är däremot vad man har börjat kalla för det ”nya Somalia”. Efter en statskupp och strider med och mellan rebeller har landet i praktiken delats och sharialagar har införts i de norra områden som är knutna till de al-Qaidastödda gerillagrupperna. I Kongo-Kinshasa fortsätter också oroligheterna mellan regeringsstyrkor och olika grupperingar. I november intog gerillagruppen M23 Goma i Norra Kivu-provinsen vid gränsen mot Rwanda. I Centralafrikanska Republiken har oroligheterna mellan regerings- och rebellstyrkor intensifierats de sista dagarna innan nyåret och det kommer att bli intressant att följa utvecklingen där.

Massakrer har utspelats USA, vilket på nytt (för niohundrafemtioelfte gången?) har skapat debatt om vapenlagarna. I Denverförorten Aurora sköt en vettvilling ihjäl minst 12 personer i en biosalong i juli och i december sköts 27 personer ihjäl vid en skola i Newtown, Connecticut.

Upplopp har drabbat Indien under slutet av 2012 efter att flera fall av gruppvåldtäkter har ägt rum mot unga kvinnor. Det mest uppmärksamma fallet är en 23-årig kvinna som utsattes för en brutal gruppvåldtäkt på en buss i New Delhi. Kvinnan kastades efter den långa och brutala händelsen av bussen i farten. Kvinnan avled senare på ett sjukhus i Singapore. I ett annat fall tog en kvinna sitt liv efter att inte ha fått någon hjälp av polisen efter en gruppvåldtäkt. Hon häcklades istället av polisen och uppmanades ta tillbaks sin anmälan och gifta sig med någon av förövarna.

I grannlandet Pakistan sköts den 15-åriga skolflickan Malala Yousafzai i huvudet av talibaner i ett mordförsök. Flickan är sedan tidigare känd för att, trots sin unga ålder, under flera år ha kämpat för flickors rättigheter att gå i skolan. Redan som 11-åring skrev hon en blogg under pseudonym för BBC där hon förde fram hur livet var i det talibanstyrda Swat-distriktet i Pakistan. Det har förts fram seriösa önskemål om att hon skall nomineras till Nobels fredspris. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon proklamerade att 10 november ska firas som Malaladagen. Läget för Malala efter mordförsöket var kritiskt men hon kunde senare flygas till Storbritannien för operation och vård.

2012 – ett år med glädje och sorg, hopp och tragedi. Vad kommer 2013 att ha i sitt sköte? Det är som ett oskrivet blad. Som vanligt antar jag att vi får läsa och höra om oroligheter i Mellanöstern och rebellrörelser i Afrika. Protester lär förekomma på Tahirtorget i Kairo och ekonomin i Grekland håller väl sig på extremt låg nivå.  Personligen ser jag fram emot en resa till varmare breddgrader med min sambo nu under vintern. Det lär förmodligen dyka upp något om det i bloggen framöver…

God fortsättning på 2013!

Gbadolite – djungelns Versailles

Allra längst upp i norra Kongo-Kinshasa, bara någon mil från gränsfloden Ubangi och Centralafrikanska Republiken, ligger en ort som heter Gbadolite. Det där skulle kunna vara vilken liten by eller stad som helst. Så har det också varit och så är det kanske på väg att bli igen.

Från ett av palatsen i Gbadolite
(Peter York, Hemma hos diktatorn)

Begreppen ”Djungelns Versailles” och ”Afrikas Versailles” är något som har fladdrat förbi mig i periferin tidigare utan att jag egentligen har noterat dem så mycket. För ett litet tag sedan började jag ändå rota i detta, eftersom jag är lite fascinerad av både övergivna platser och excentriska diktatorer.

 

Visa större karta  Det går lätt att se resterna av palatsen och flygplatsen om man zoomar in på denna karta. Precis norr om den röda markören ligger ett av palatsen. Flygplatsen syns tydligt vid Moanda. Ytterligare ett av palatsen kan ses sydväst om flygplatsen, vid Molegbe.

Joseph-Désiré Mobutu tog makten i en statskupp i Kongo och blev president 1965. Han ändrade 1971 landets namn till Zaire och sitt eget namn 1972 till Mobutu Sese Seko Koko Ngbendu Wa Za Banga (vilket betyder ungefär "Den allsmäktige krigaren som tack vare sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från seger till seger med eld i sina spår"). Detta som att göra upp med kolonialmakt och europeisk influens. Han uppmanade även invånarna att ändra sina namn till mer afrikanska/zairiska namn.

Mobutu vid flygplatsen i Gbadolite
(Peter York, Hemma hos diktatorn)

Som många andra korrumperade och maktgalna diktatorer ville Mobutu resa monument för att visa sin storslagenhet och överlägsenhet. Han ägde slott och lägenheter runt om i världen. I Zaire lär han ha haft elva palats. Det sägs också att han hade nio fastigheter i Belgien, två stora slott och en paradvåning i Frankrike, två hus och ett hotell i Spanien, en sommarbostad i Portugal och ytterligare hem i Brasilien, Senegal och Elfenbenskusten.

Gbadolite var Mobutus hemby. Vissa källor säger dock att han föddes i Lisala vid Kongofloden sisådär 25 mil söderut. Någon ytterligare källa säger att hans stam kommer från området runt Gbadolite. Kanske spelar det ingen roll, det var i alla fall till Gbadolite och området runt om som Mobutu kände sig mest trygg och det var dit han flyttade sin lilla värld på 70-talet trots att det ligger ca 115 mil norr om huvudstaden Kinshasa.

Vad som finns kvar efter plundringar i ett av palatsen i Gbadolite
(http://www.artthrob.co.za/)

1967, två år efter maktövertagandet, började Mobutu att förvandla sin by till vad som senare kom att kallas för djungelns eller Afrikas Versailles. Det började med ett palats i utkanten av byn Gbadolite. Det lär ha kostat 300 miljoner pund att bygga. Otrolig summa nu – ett astronomiskt belopp då. Palatset hade en stor parkanläggning som var inspirerad av Versailles. Vid palatset byggdes en flygplats med den längsta landningsbanan i centrala Afrika, lång nog att ta emot Concorde-flygplan. Ett sådant plan syntes också på landningsbanan titt som tätt. Mobutu hyrde in detta från Air France och det stod ofta startklart ifall han och frun var uttråkade och ville ta en sväng till Paris för att shoppa.

Concorde från Air France står redo för Mobutu på Gbadolites flygplats
(http://www.facebook.com/pages/Gbadolite/)

 

Flygplatsen från senare år
(http://en.wikipedia.org/)

Personal behövdes såklart till både palats och flygplats. Många i byn fick arbete inom serviceyrken. Byn växte och blev till stad med boulevarder, hotell, elkraftverk, Coca-Cola-fabrik, högskola, sjukhus… Det byggdes också en lyxig kyrka där hans första fru och tre av hans barn begravdes. På 80-talet byggde Mobutu ytterligare ett palats utanför staden och på 90-talet byggdes ett tredje palats, i kinesisk stil. Det sägs att detta palats ska ha varit en exakt kopia av Förbjudna staden i Peking. Vid något av palatsen ska också en kärnvapensäker bunker ha byggts. Den största i Afrika, med plats för 500 personer. Från den fanns en hemlig tunnel som mynnade vid en militärhamn vid Ubangifloden.

På området hade Mobutu även ett privat mausoleum, bland annat med kvarlevorna efter Rwandas tidigare president Juvénal Habyarimana (som dog tillsammans med Burundis president Cyprien Ntaryamira när Habyarimas plan blev nedskjutet i Rwanda i april 1994, och sedermera bidrog till starten till folkmordet i Rwanda där ca 800.000 människor dödades under 100 dagar). När Laurent Kabilas styrkor närmade sig Gbadolite 1997 så lät Mobutu flyga kvarlevorna av Habyarima till Kinshasa.

Delar av det kinesiska palatset
(Peter York, Hemma hos diktatorn)

I maj 1997 störtades Mobutu och han tvingades gå i landsflykt. Han lämnade landet just från flygplatsen i Gbadolite, denna gång inte i ett Concorde utan ett ryskbyggt flygplan ägd av angolanska rörelsen UNITA. Rebellerna försökte stoppa planet men trots skottskador lyfte det till sist. Mobutu levde i exil, först i Togo och senare i Marocko. Han avled i cancer 7 september 1997 och är begravd i Marockos huvudstad Rabat. Palatsen i Gbadolite har plundrats rejält efter Mobutus flykt. De har också fått utstå väder och vind utan något underhåll.
 

Djungeln håller på att ta över området igen.  

Vegetationen tar över ett av de plundrade palatsen i Gbadolite
(http://www.myop.fr/)

 

Nyhetssammanfattning

Emellanåt är det nyhetstorka och det finns knappt någon anledning att titta på nyhetssändningarna. Ibland händer så mycket så det blir svårt att sålla. Så har det varit de senaste dagarna.

I veckan som gick handlade det mycket om Sverigedemokraterna och filmen som Expressen släppte nya avsnitt av varje dag. Politiker som sparkar efter folk och förolämpar dem verbalt. En av personerna i partitoppen har fått sparken, en annan har tagit time out.

De senaste dagarna har det skjutits raketer från Gaza in i Israel och Israel har bombat det isolerade palestinska området. Många har dött. Vem startade? Vem svarade? Hur länge ska detta pågå?

Nyhetsflödet här uppe i Norden har de senaste dagarna handlat, förutom om SD, om SAS. Förhandlingar pågår mellan företaget, facket och bankerna. I morgon kan vi vakna upp med att SAS har gått i konkurs. Flera flygbolag har aviserat att de står beredda att ta över om så sker.

Den senaste tidens strider i östra Kongo har eskalerat. Under helgen har gerillagruppen March 23 Movement, M23, avancerat till att stå bara några kilometer från staden Goma vid gränsen till Rwanda. Flygplatsen i staden har stängt.

Snart börjar en ny vecka. Kommer vi att få några svar på ovanstående händelser? Hursomhelst kommer det bli intressant att följa vad som kommer att ske i dessa frågor.

Vad händer i Afrika då?

Afrika var länge en vit fläck på européernas karta. Frågan är om det inte är så fortfarande. Det är inte så ofta kontinenten finns med i nyhetsflödet även om det har ökat efter den Arabiska våren förra året. Med tanke på att Afrika är världens näst största världsdel, med över 50 stater, 20 % av jordens landmassa och 1 miljard människor så är det självklart att det händer saker där också – både tragiska och trevliga.

Av det man ändå läser om Afrika så får man uppfattningen att allt ändå är katastrofer – för det verkar nästan bara vara det som når tidningsartiklarna här hemma.  Ska man läsa om trevligheter så får man nästan alltid leta på egen hand.

Så, vad har då hänt i Afrika de senaste dagarna? 

DN publicerar idag några få rader om att nio personer nyligen har avlidit av ebolaviruset i staden Isiro i norra Kongo-Kinshasa och att det i grannlandet Uganda har avlidit 16 personer av samma sak sedan början av juli. 50-90 % av de som får ebolaviruset avlider.

I Sudan omkom 32 personer i en flygolycka. Personerna på planet ingick i en delegation på väg till delstaten Södra Kordofan för att vara med i en ceremoni med anledning av den muslimska högtiden Eid al-fitr. Bland de omkomna var den sudanesiske ministern för religiösa frågor, Ghazi al-Saddiq. Flygmyndigheterna i landet meddelade att planet exploderade medan informationsministern meddelade att planet kraschade mot ett berg på grund av dålig sikt.

Två bilbomber utlöstes i Libyens huvudstad Tripoli i morse. Den ena dödade två personer.

I Somalia verkar saker gå åt rätt håll. Säkerhetssituationen i huvudstaden Mogadishu har förbättrats. Det går numera att flyga dit, åtminstone från Kenya och med Turkish Airlines från Istanbul. Mandatet för övergångsregeringen löper ut imorgon och en ny president ska utses.

Nelson Mandela firade sin 94-årsdag igår och hyllades både i Sydafrika och internationellt. Dagen innan fick han besök av Bill Clinton med dottern Chelsea.