Och bergen svarade

Författare: Khaled Hosseini

Titel: Och bergen svarade

Originaltitel: And the Mountains Echoed

 

Sidor: 361

Förlag: Wahlström & Widstrand

Utgiven: 2013

Första utgåva på originalspråk: 2013

Adlibris: Inbunden

Bokus: Inbunden

 

The Nobel Prize in Literature is awarded the Afghan-American author Khaled Hosseini… Nej, detta är nog något vi inte kommer få höra Svenska Akademiens ständige sekreterare tillkännage. Varför skulle nobelpriset delas ut till någon som är känd och uppskattad bland miljontals bokläsare världen över? Fast skulle det mot förmodan hända så hade jag äntligen ropat ÄNTLIGEN! Dels för att det vore på tiden att en bland allmänheten känd och läst författare skulle tilldelas nobelpriset (på den här sidan millennieskiftet har det nog bara varit Tranströmer och Coetzee som jag har hört namnen på innan pristagarna har presenterats), och dels för att jag personligen tycker Hosseini har skrivit några av de bästa böcker jag någonsin har läst.

Efter Flyga drake och Tusen strålande solar får Hosseini till det igen! En tredje bok som det är omöjligt att lägga ifrån sig, en tredje bok som är så gripande att jag går och funderar på berättelsen både under tiden och efter sista bladet är läst, en tredje bok där texten ibland försvinner bakom tårarna som kommer i ögonen.

I denna, den tredje, berättelsen av Hosseini kastas man fram och tillbaka mellan åren. Lite väl mycket kan jag nog tycka. Det är inte alltid lätt att hänga med när i tiden man befinner sig, och ibland får jag också fundera på vem som berättar. Jag förstår syftet, och det är säkerligen ganska ofrånkomligt med en berättelse som utspelar sig under flera generationer att inte hoppa fram och tillbaks i tiden.

Generellt är jag lite emot sidohistorier som egentligen inte betyder något för grundberättelsen. Och bergen svarade handlar inte bara om en familj i flera generationer, det är mycket mer komplext än så. Det finns flera sidohistorier som egentligen är onödiga, men Hosseini syr ihop detta på ett så galant sätt att det bidrar till en stor del av läsningens behållning. Kontentan av detta är dock att jag skulle önska att boken var tjockare, att det fanns mer att läsa, att jag fick reda på hur det gick även för de personerna som man mötte i periferin.

Boken börjar med en gammal saga om monster som kommer och tar barn. Efter det får läsaren lära känna syskonen Abdullah och Pari med familj i den lilla fattiga byn Shadbagh på den afghanska landsbygden. Det är Abdullah, själv barn, som till stor del får ta hand om lillasystern Pari. Fadern i familjen kan inte försörja familjen när den växer och Pari blir senare bortadopterad, eller egentligen såld, till ett barnlöst par i huvudstaden Kabul. För att citera en del av beskrivningen av boken, ”När bandet mellan bror och syster bryts skapas en saknad som kommer att påverka mångas liv.” Att detta band mellan syskonen bryts får säkerligen många läsare att fundera över ödet och hur små saker kan komma att påverka så mycket och så många människor, inte bara i denna berättelse utan också i det verkliga livet. Hur hade syskonens och familjens liv sett ut om den lilla flickan inte hade adopterats bort? Hur hade livet sett ut och blivit för det barnlösa paret i Kabul om de inte hade kunnat adoptera henne? Och hundra andra frågor…

Berättelsen utspelas till stor del i Kabul och den lilla byn Shadbagh i Afghanistan från 1947 till nutid, men också i Paris, San Fransisco och på den grekiska ön Tinos. Som vanligt i Hosseinis böcker är det intressant att få följa livet i Afghanistan, som under den liberala tiden i mitten av 1900-talet när många kvinnor gick västerländskt klädda i Kabul och Parismodet stod högt i kurs, och vad som hände under Sovjets ockupation och den senare islamiseringen med Talibaner och krigsherrar.

Alla mina rader här ovan helt onödiga. Det finns egentligen bara en sak jag vill säga om boken: LÄS!

 

 

Inspirationer

Som jag skrev i mitt allra första inlägg så finns det vissa personer och händelser som har inspirerat mig till att börja skriva denna blogg – och att jag kanske får tillfälle att komma tillbaks till det. Det gör jag nu.

En del personer tycker jag skriver om riktigt intressanta saker och en del skriver väldigt bra. Emellanåt stöter man på personer som till och med skriver om intressanta saker på ett bra sätt.

Under tiden Carl Bildt var verksam på Balkan så skrev han veckobrev via mejl. Jag vill minnas att jag prenumererade på dessa en tid. I sin fruktansvärdhet tyckte jag att krigen på Balkan på 90-talet var intressanta, ur flera perspektiv. Den bild som Carl Bildt kunde förmedla var ganska unik. På denna tid var det inte många i hans rang som skrev denna typ av text som faktiskt nådde allmänheten. Han hade insyn i makten och han kunde visa en annan bild än journalister kunde, även om han naturligtvis också var tvungen att hålla sig diplomatisk.

Jag har ofta skrivit någon typ av dagbok när jag har varit ute och rest. Mellan 2005 och 2007 var jag i Makedonien, och även i andra delar av Balkan, tre gånger. Första gången närmare ett halvår och andra gången några veckor. Båda dessa resor hörde ihop med min universitetsutbildning. Den tredje gången reste jag tillbaks som vanlig turist och hälsade på vänner i Skopje – denna gång ett par veckor. Redan från början så skrev jag både dagbok och skickade mejl hem till släkt, vänner och kursare på universitetet. Både för att spara själv som minne och förmedla intryck och händelser – och så klart för att hålla kontakten. Det blev jobbigt att skriva ungefär samma saker till flera personer. Jag kom att tänka på Carl Bildt och hans veckobrev och började skicka någon typ av gruppmejl till de jag hade kontakt med, ofta en gång i veckan eftersom det oftast var på helgen jag hade tid.

Under de senaste åren har jag ofta tittat in på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar. Han är snabb och kan ibland skriva flera inlägg per dag. Att följa vår utrikesminister tycker jag är ett riktigt bra sätt att följa Sveriges utrikespolitik och vad som händer runt om i världen politiskt sett. Carl Bildt är en av de som jag tycker skriver väldigt intressanta saker i sin blogg, även om hans texter oftast är ganska snustorra och inte är speciellt litterärt avancerade.

Ungefär samma sak tycker jag om Diana Janse även hennes bloggtexter inte är lika torra. Hon är Sveriges ambassadör i Georgien och skriver på UD:s omvärldsblogg under Utpost Tbilisi. Ofta intressanta saker från ett intressant geografiskt område. Hon har också en annan lite mer privat blogg, 120 minutes, där hon gör nedslag i olika städer i världen och letar upp trevliga kaféer. Där är texten oftast bättre. Att hon kan skriva bra märker man om inte annat när man läser hennes bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar om sin tid i Afghanistan.

Det finns en del personer som jag tycker skriver riktigt bra även om deras ämnen är ganska eller helt ointressanta. Kanske är det bäst att jag inte sticker ut hakan för långt och nämner dem här då de är av lite mer privat karaktär än de jag tidigare har nämnt. Vissa av dessa texter och personer har ändå varit mycket inspirerande för mig till att börja skriva bloggen. Vem vet, om några år när jag har övat så kanske även jag kan skriva bra.

En offentlig person som skriver både intressant och på ett mycket bra sätt under UD:s omvärldsblogg Från Afrikas horn är den svenske ambassadören i Etiopien, Jens Odlander. Som mest intressant blir det när han berättar om sina resor ute i Etiopien och grannländerna, ofta med intressanta och bra bilder. Tyvärr går det ibland rätt lång tid mellan blogginläggen.

En person som verkligen inspirerade mig att ta steget till att börja skriva en blogg var min vän och tidigare kollega Zandra som flyttade till Rwanda i somras. Hon skrev först på uppdrag för Sunnebloggen och sedan startade hon sin egen blogg, En Primus med Zandra. Det är intressant att följa hennes händelser och tankar där i Afrika. Dessutom tycker jag att hon skriver otroligt bra och fotografierna hon bifogar inläggen är helt fantastiska!

Det finns en händelse som ändå var avgörande för att jag startade bloggen just när jag gjorde det. Någon eller några dagar tidigare skrev jag ett inlägg på min Facebooksida om vad jag tyckte om historien runt de fängslade "Etiopiensvenskarna". Det väckte många kommentarer, främst av folk som höll med mig men även motsatsen.

Sedan jag började skriva bloggen så finns det givetvis saker som sporrar och inspirerar mig att fortsätta – förhoppningsvis lång tid framöver. På vägen hittar jag andra bloggar som inspirerar, till exempel en före detta klasskamrat som skriver mycket bra och intressant om sin familj och framför allt om dottern som har Downs syndrom under Liten H, eller Thomas Bodström som skriver käcka små inlägg i sin blogg Bodströmsamhället. Det som ändå sporrar mest är de uppmuntrande kommentarer som jag hittills har fått på bloggen, på Facebook, i sms och mejl, och muntligen. Jag förutsätter att i alla fall inte alla ljuger om vad de anser om bloggen. Tack!