Husdjur
Jag har inte haft så många husdjur genom åren. När jag var liten hade jag fiskar i några perioder. Det där lilla akvariet gjordes också om till terrarium för vattensalamandrar ett par gånger. Vid två tillfällen hade jag två salamandrar. De klättrade på glaset och jag tror att alla rymde. Eftersom de är i behov av vatten torkar de också ut snabbt om de inte har tillgång till vatten. Vid en rymning hittades den ena salamandern uttorkad på heltäckningsmattan dagen efter. Den andra salamandern hittades uttorkad inne i en garderob långt senare i samband med en flytt.
Undulat eller fiskar
 |
| Pondus i buren. Elsa skymtas längst upp. |
För många år sedan pratade min dåvarande sambo och jag om att skaffa husdjur. Hon ville ha en undulat för det hade hon haft när hon var liten och de var så roliga. Själv ville jag ha ett akvarium. Ingen av oss såg väl egentligen någon tjusning med vad den andra ville ha. På något vis kom vi tillslut fram till att det ena inte behövde utesluta det andra men att vi kunde börja med en undulat och sen skaffa akvarium om vi ville. Ja, jag blev väl lite överkörd här ( eller övertalad om man ska vara snäll) - men det blev jag ganska snart glad över. Något akvarium blev det inte någongång, och det är inget jag idag sörjer även om jag kan tycka akvarium är fint. En bidragande orsak till att det inte blev något akvarium var vår "rädsla" att det skulle spricka eller på annat sätt gå sönder. Vid tillfället bodde vi i en lägenhet i Surte. Huset var troligtvis så pass gammalt att det hade överlevt Surteraset 1950. Huset var så snett att teven rullade iväg på vardagsrumsgolvet när vi först satte den på plats vid inflyttningen.
Undulaten Pondus
Undulaten som blev införskaffad fick namnet Pondus (efter seriefiguren). Just idag, den 8 december 2013 skulle Pondus ha blivit 12 år om han inte hade dött tidigare i höstas. 12 år är en ganska hör ålder för undulater. När Pondus införskaffades bestämde vi att han inte skulle ha någon kompis, detta för att öka chansen till att han skulle bli så tam som möjligt. Vi försökte redan från början att få honom att prata. Småfraser som "fin pippi" och "Pondus" repeterades för fullt av oss. Att en liten fågel skulle bli så högt älskad hade jag aldrig kunnat tro. Vilken glädje han har spridit genom åren. De där fraserna som vi försökte nöta in anammade han men roligast var när han plockade upp egna fraser eller satte ihop egna ord. Vid denna tid var det en av oss därhemma som tog bilen till jobbet och den andre var hemma. Varje morgon sa den som var hemma (jag tror mig minnas att det var jag) "kör försiktigt" till den andra. Tänk vad mäkta förvånade vi blev när Pondus första gången sa "kör försiktigt". Lika förvånad blev jag senare när jag kom in genom dörren och möttes av "hej gubben" - något vi alltid sa till Pondus när vi kom hem.
 |
| Pondus är med husse och pluggar. |
Under några år när jag studerade och Pondus dag in och dag ut satt med mig, eller bet av blyertsstiftet på pennan när jag skrev, eller tuggade på mina böcker så lärde jag honom att säga "Husses maskot" medan matte lärde honom säga "Mattes älskling". Roligast var förstås att han drog ihop maskot och älskling till "älskot" och tjötade sen ständigt om "Mattes älskot" Han drog också ihop pippi och undulat till "pippilat" och gladde oss med uttrycket "Eva och Christians pippilat".
Utflykt
En sommardag för många år sedan så flög Pondus bort efter en mindre bilkrock i Kode som gjorde att buren blev lite trasig (han älskade för övrigt att åka bil). Han satte sig högt upp i en björk. Vi fick låna en stege av en vänlig husägare. Jag klättrade upp i trädet och fick Pondus att komma fram. Sen fällde han ut sina vingar igen och drog över träd och hustak. Vi letade och ropade men han var borta. Vi fixade anslag med foto och satte upp i området. Dessa dagar var lite kalla och regniga. Ingen av oss trodde att Pondus någonsin skulle återfinnas, även om vi aldrig sa det till varandra. Nästan en vecka senare ringde telefonen. En familj i Kode hade fått påhälsning på sin altan av en fågel. Jag åkte dit med hans bur och visst var det Pondusen! Han hade blivit väl omhändetagen av familjen och ätit pannkakor. Han var ganska medtagen och hade gått ner ca 20 gram i vikt. Efter några dagar så kvicknade han till och var precis som förr.
Kompisar med olika personlighet
 |
| Pondus och Bea äter korv och smör. |
Även om Pondus absolut hade blivit tam av att vara ensam fågel så tyckte jag synd om honom och han fick en vän kallad Bea. Pondus och Bea blev snabbt kompisar även om näppsiga Bea bet ifrån mot Pondus flera gånger. Bea fick tyvärr en sjukdom som gjorde att nya fjädrar inte växte ut när hon hade ruggat. Hon tappade flygförmågan. Däremot förstod hon inte riktigt detta utan kastade sig ut från höjder med flaxande vingar. Pga oförmågan att flyga hittade hon egna vägar. Hon hittade elkablar som gjorde att hon kunde ta sig upp i buren och vidare till köksbordet mm.
 |
| Bea och Pondus testar Beas väg till fönsterbrädet. |
Detta resulterade i att hon blev mycket stark i klorna och näbben. Tyvärr gjorde fjäder-/flygproblemet att Bea var tvungen att avlivas. En tid senare fick Pondus en ny vän.
 |
| Pondus och Elsa "hänger" lite i badrummet. |
Elsa (som är den enda av dessa undulater som fortfarande är i livet) har ett ordentligt temperament, flög alltid efter Pondus och satte sig där han satt. Efter Pondus dog tidigare i höstas har Elsa blivit mer social med den familjen hon bor med.
Tam
Pondus var inte bara tam i det viset att han pratade. Han var social. Kom och satte sig på huvud, axel eller anat. Han deltog i måltiderna, satt bredvid tallriken och smakade (eller tog genvägen över tallriken med såsiga spår på bordet efter sig). Han älskade pasta, glass, ägg, leverpastej, pirppiri-hamburgare... Han brukade också sätta sig på glaskanten och ta några droppar - såväl Coca-Cola som saft, rödvin och whisky.
