På ön

En romantisk feelgood-roman

Författare: Tracey Garvis Graves

Titel: På ön

Antal sidor:352

Utspelar sig år: 2001 - 2005

Utspelar sig i: mestadels i Maldiverna

Originaltitel: On the Island

Förlag: Månpocket

Utgiven 2011 ( 2014 i pocket på svenska)

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

”Trettioåriga Anna Emerson är på väg till Maldiverna och familjen Callahans sommarbostad. Bredvid henne på flyget sitter T.J Callahan, den 16-årige pojke som hon ska undervisa. Men resan tar en oväntad vändning. Piloten drabbas av en hjärtattack och privatplanet kraschar i Indiska oceanen.” (Från bokens baksida.)

De flesta har nog någon gång tänkt tanken på att hamna på en öde ö, efter att ha läst eller sett Robinson Crusoe eller Myteriet på Bounty. Adlibris tycker berättelsen är som att Den blå lagunen möter Lost.

Anna och T.J lyckas efter flygkraschen ta sig till en öde ö. Timmarna går, liksom dagarna, veckorna, månaderna. De lever på hoppet om att bli räddade. Så småningom börjar de leva ”där och nu”.

Detta är en romantisk feelgood-roman och jag känner att jag gärna vill läsa vidare och vidare för att se hur livet för de båda ter sig.

Clydesdale & Box - en whiskyprovning

I förra veckan var jag på en whiskyprovning på Bishop's Arms / Stadshotellet i Karlstad som kallades "När och fjörran". Provningen hölls av en representant från leverantören Clydesdale och Box Whisky i Ådalen.
Provningen i sig var inte den bästa jag har varit på. Lite för mycket snack och lustigheter av de som höll i provningen. Jag fick känslan av att de var där för att "sälja in" sin whisky, och i det ingick lite baktaleri av konkurrenter.
Vi fick testa följande sex whiskies.

1. Amrut - Regular (Systembolaget #447). Produceras av Amrut Destilleries, Indien. Detta är en Single Malt  med en alkoholhalt på 46%. Så här skriver Clydesdale om denna whisky. Jag tycker whiskyn var mjuk och fruktig. Jag skulle absolut kunna tänka mig att köpa en. Priset på Systembolaget är 401 kr (70 cl) och ingår i bassortimentet.


2. The Hive - 12 yo (Systembolaget #85735). Produceras av Wemyss Malts i Skottland. Alkoholhalten ligger på 40%. Clydesdales sida om The Hive finns här. Också en lite fruktig whisky med inslag av honung. Finns i Systembolagets beställningssortiment för 599 kr (70 cl).


3. Box - Försmak  (Finns ej på Systembolaget). Produceras hos Box Single Malt Whisky i Ådalen. Alkoholhalten ligger på 53 % oc är lagrad ca 2,5 år. Box Försmak finns i både rökig och orökig variant. Detta är den orökiga. Denna dryck har hyllats runt om  i landet och i världen, så även av flera i lokalen vid denna provning. Kul med svensk whisky, såklart. Men jag tycker den både doftar och smakar brända bildäck. Urk!


4. English Whisky Black Range Peated (Systembolaget #10423). Produceras i England och har en alkoholhalt på 43 %. Smakar rökigt och lite vasst. Jag känner också ett uns av bränt gummi. Finns i Systembolagets bassortiment för 441 kr (70 cl). Clydesdales sida om denna whisky finns här.


5. Box - Försmak (rökig) (Finns ej på Systembolaget). Jämför med nr 3 här ovan. Denna rökiga variant av Box Försmak föll mig mycket bättre in än den icke-rökiga. Inte heller denna kan jag kalla god på något sätt - men kanske, kanske kan det finnas lite potential för framtiden. Även denna har en alkoholhalt på 53%.


6. Big Peat (Systembolaget #86363). Produceras av Douglas Laing på Islay i Skottland. Leverantör i Sverige är Clydesdale.Detta är Blended Malt Whisky och finns i Systembolagets beställningssortiment för 592 kr (70cl). Rökigheten är klart framträdande i smaken men det är samtidigt en lite platt och tafatt smak. Den lär inte hamna i min shoppingkorg.

Direktcharter till Mauritius

Förra veckan presenterade Fritidsresor sin stora nyhet för kommande vinter - Charter till Mauritius. Det har sedan tidigare gått att åka till Mauritius med Ving, men då med reguljärflyg.
Fritidsresor börjar sin charter i december 2014. Resan tar 11,5 timmar med Boeing 787 Dreamliner från Stockholm. Mer information finns här.

Mål

Nu till veckan är det ett halvår sedan jag drabbades av min stroke.  För en tid sedan gjorde jag en liten lista på saker jag vill/bör kunna göra igen. Antingen helt och hållet eller bättre än vad jag kan idag. Det handlade alltså inte bara om vilja utan även saker jag kände att jag borde kunna (bättre).  När jag satt med den där listan så insåg jag att det också är viktigt att byta perspektiv – och se vad jag faktiskt har åstadkommit sedan stroken.  Jag har varit stark och tagit mig lång väg. Den riktigt stora saken som jag har lyckats med är att kunna börja gå. Det har såklart varit många delmål för att komma dit. Att kunna sätta sig, att kunna resa sig, flytta över till rullstol, gå med gåbord, krycka och hundratals andra delmål. Min vänsterarm, som var helt orörlig efter stroken, kan jag röra litegrann och mellan de ytterligheterna har det gått mängder av steg. Jag kan ta mig till och från ställen på stan – med färdtjänst eller buss, något jag knappt ens hoppades på när jag befarade att mitt liv skulle vara detsamma som rullstol.

Den där listan av mål jag har kvar då, här kommer den, utan någon speciell ordning.

 

Arbeta – I höstas vet jag att jag tänkte ”innan september är slut ska jag komma hem från sjukhuset, sen är det bara att börja jobba”. De där tankarna sköts framåt en månad i taget. Senare insåg jag vad jag faktiskt har varit med om och att jag bara förlorar själv på att jobba för tidigt. Under en lång tid har jag haft som mål att kunna börja jobba i mars. När jag nu (igen) har haft samtal med både läkare och kurator och fått lite mer klart för mig hur gången är med dagrehabilitering, jobbesök, arbetsträning mm, så är ett realistiskt mål nog snarare i anslutning till sommaren.

 

Knyta skorna – skorna har jag lyckats knyta en gång efter stroken och då med en hand. Svårt att dra till en ordentlig knut som håller när man gör det med en hand. Nu har jag skaffat annorack-spänne till ett par av skorna. Då är det ”bara” att dra åt. När man väl har fått på sig skorna.

Sätta in linserna – visserligen inget ”måste” eftersom jag har glasögon också. Innan stroken växlade jag mellan glasögon och linser efter humör och vadjag hade på agendan. Jag har provat sätta in linserna några gånger  de senaste månaderna men har måst ge upp. Visserligen satte jag tidigare in dem med bara en hand men det handlar ju, för min del, om kringsaker  som att behöva lägga linsen i vänsterhanden  för att skölja av den ibland. Nu kan jag inte heller blunda med bara vänsterögat.

Simma – skulle jag hamna i vatten nu och behöva simma så hade det nog bara gått runt, runt – eftersom jag bara skulle kunna använda högerarmen och. VBänsterbenet hänger dessutom inte med lika bra som det högra.

 

Skriva på datorn med båda händerna – innan stroken skrev jag med båda händerna utan att behöva titta på tangenterna. Nu kan jag bara använda högerhandens fingrar och måste då också titta på tangenterna.  Således, och uppenbarligen, kan jag producera text på en dator men vill tillbaks till det gamla smidiga sättet att skriva.

Köra bil – Jag har kvar mitt körkort men får inte köra. Det är anmält till Transportstyrelsen att jag inte får köra bil, detta dels pga stroken i sig, men även för att jag i stroken har tappat lite av periferiseendet i vänster nederkant. Hur jag rent praktiskt hade kunnat köra bil vet jag inte – men jag brukar tänka att man kan ställa sig frågan: skulle jag vilja möta mig själv i trafiken? Mitt svar är Nej!

Knyta slipsen – slips använder jag inte mer en några enstaka gånger per år, men vissa tillställningar kräver slips (tycker jag för egen del). Alltså bra att kunna knyta, igen.  Å andraidan har jag inte försökt knyta slips med en hand.

 
Hyvla ost – Nu kan jag få till några små ostskivor men det hade blivit bättre om jag hade kunnat hålla emot lite med vänsterhanden. Till saken hör att jag dessutom är lite rädd att skada mig, något som hänger kvar sedan ca 10 år då jag vid ett tillfälle hyvlade av mig fingertoppen på tummen när jag  skulle hyvla bort en extra hård skalk och hyveln var ny. Fingertoppen kunde jag plocka upp från golvet men den hade jag ingen nytta av. Det blödde en del…

Ja, den här listan kommer nog fyllas på många gånger..

Bokhandlaren som slutade bada

Folklivsskildring från 30-talet

Författare: Fritiof Nilsson Piraten

Titel: Bokhandlaren som slutade bada

Antal sidor:366

Utspelar sig år: ca 1930-talet

Utspelar sig i:  (Småland/Skåne?)

Förlag: Atlantis

Utgiven 1937 ( xx i pocket)

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

Det här är folklivsskildring med både komik och tragik. I centrum finner vi bokhandlaren Jakob. I sin bokhandel säljer han även snus och tobak, något som gör att både han och läsaren får möta flertalet av invånarna i den lilla orten Grimsby. Några av ortens handlare, mrd Jakob i spetsen, träffas om söndagarna för att bada i ett litet vattendrag. Denna söndagstillställning är det viktigaste i männens liv. För övrigt lever Jakob ensam. En dag återkommer grannen Krusenstolpes syster till Grimsby efter att ha bott i Antwerpen. Denna dag förändrar Jakobs liv och han börjar leva ordentligt. Efter en kort lycklig tid tillsammans ställs livet på ända för Jakob igen.

Trots att den här berättelsen egentligen inte är speciellt händelserik så fastnade jag direkt. Då boken utkom redan 1937 gör att språket är lite ålderdomligt, vilket jag gillar mycket. Eftersom berättelsen också, förmodar jag, utspelar sig på 1930-talet får man som läsare möta en hel del uttryck som inte är aktuella idag. Eftersom det är en folklivsskildring så berättas det bland annat om personers yrken och kläder. En av Jakobs vänner är t ex biertappare. Ordet byxor existerar knappt i berättelsen, utan det talas om benkläder. När hörde du senast ordet tvetosla? Du har inte hört det alls? Tänkte väl det.

Som vanligt när jag läser så satt jag även nu med blyertspennan och markerade roliga meningar och sköna liknelser. Här är några exempel;

Hon var så mager och benig att hon skavde sitt eget skinnpå insidan och lämnade sängdynan kall efter sig.  (angående vännen Krakows fru.)

En vacker hustru lockar tjuvar som ljuset fjärilar men en  fågelskrämma vaktar sig själv. (Angående samma kvinna.)

Det blir ingen rök utan eld men kvävd eld ger mesta röken.

Två ting ska va skeva på en hästkarl och det är benen.

Barnens ögon är klarast, deras öron hör lytt och av deras mun får man veta bygdens tro.

Anledningarna varför jag gillade den här boken är att berättelsen utspelar sig i en liten ort för snart hundra år sedan. Det är intressant att få inblick i hur samhället då såg ut till vardags för folk. Jag gillar också språket mycket. Boken är den första jag läser av Fritiof Nilsson Piraten – men absolut inte den sista. Vänner emellan är redan beställd från Adlibris.

Irrfärder på Balkan, del 4

Dagboksanteckningar

2005 – 2007

Dag 17 – måndag 21 februari 2005.

Tredje arbetsveckan. Har bara haft saker på kontoret idag. Även om det är roligt att komma ut på saker kan det vara skön att bara vara på kontoret ibland. På måndagsmötet kom det inte upp så mycket nytt.

      Det verkar alltid bli lite veligt med svensklektionerna. Det slutade med att vi hade den första grupplektionen idag. Inte lätt när alla är på olika nivåer.

      För övrigt ägnade jag arbetsdagen åt att jobba med min ekonomiska rapport. Skrev även en del mejl hemåt och skickade med foton från Mavrovo. Åt lunch på kebapstället, Destan.

      Efter jobbet gick jag först till posten, lämnade in några vykort. Hoppas att det funkar med hem­sändandet. Har inte hört av någon som fått vykort. Tog även ut pengar i bankomaten. Tillslut hittade jag en automat där man kunde ta ut mer än de förvalda beloppen. Tog ut 20.000 denarer (ca 3.000 kr). Gick sedan och åt på Tereza. Det var sådär idag, fast jag var inte så hungrig heller. Åt gulasch­soppa, sallad och bröd. Drack en Skopsko till det. En kopp te sedan. Ville ha kaffe men har känt mig lite konstig i magen idag.

      På vägen hem stannade jag till på bokhandeln på St Klemens Ohridski-boulevarden och köpte två bilkartor, en över Makedonien och en över Kosovo. De kostade 200 denarer styck (30 kr).

Dag 18 – tisdag 22 februari 2005.

På jobbet rullade det på. På förmiddagen hade jag språklektion med både VH och AV. Det gick bra idag tycker jag. Åt lunch på Pastis ensam. På eftermiddagen hade jag även ett introduktions­möte med ULL. Hon är väldigt trevlig när man väl pratar med henne, men annars är hon lite undvikande tycker jag.

      Skönt väder idag, men jag gick ändå hem ganska så omgående efter jobbet. Har känt mig lite halv­risig några dagar nu. Ville ta det riktigt lugnt. Handlade lite på vägen.

      Tittade på Lilja 4-ever på kvällen som jag hade lånat från kontoret.

Dag 19-21 – ons-fredag 23-25 februari 2005. Jämställdhetsseminarium.

Seminarium på Hotel Continental

Ambassaden och Sida ordnade genom något projekt ett jämställdhetsseminarium i Skopje under onsdag och torsdag. Deltagarna kom från Polisen, olika ministerium och från andra aktörer. Seminariet var på Hotel Continental. Jag var inte speciellt delaktig utan betraktade och lyssnade mest. Det var intressant men lite segt. Seminariet hölls av en specialist som hade kommit från Sverige enkom för detta. Hon berättade att hon brukar köpa med sig några små sovenirer när hon är ute i världen som hon delar ut på andra ställen som priser. När seminariet var slut på torsdagen så delade hon ut två priser till deltagare som hade utmärkt sig extra mycket/bra – till en kvinna och en man. Efter två dagars predikningar och arbete om jämställdhet och könsfördelning delade hon ut en påse kryddor till den kvinnliga pristagaren och en kniv till den manlige. Ungefär där kände jag att hon själv grusade två dagars arbete och en hel massa svenska skattepengar.

Övningar på seminariet

Under fredagen fortsatte jämställdhetsseminariet, fast då bara på kontoret. Kände att det var riktigt segt men det berodde säkert också mycket på gårdagens slutfadäs.

Grupparbete

Lite fadäsaktigt, av annat slag, drabbades jag av på torsdagsmorgonen. Jag hade några ärenden till kontoret innan seminariet på hotelllet. Jag var först på kontoret. Larmet gick när jag öppnade dörren och kod och hur larmet fungerar hade jag inte blivit informerad om. Mitt i allt oväsen från larmet så fick jag letat upp telefonnumret till min kontaktperson på kontoret Innan jag hann slå av larmet hade jag börjat blöda näsblod En vakt kom. När jag öppnade dörren för honom så fick jag med bloddroppande näsa övertyga honom om att larmet hade gått av misstag.

Utsikt från mitt rum på kontoret

      Efter jobbet på fredagen gick jag till gamla stan. Skulle ha tag i ett skohorn – det slutade med att jag fick ett! Var också och klippte mig – det kostade 15 kr!

Gamla stan i Skopje

Dag 22-23 – lör-söndag 26-27 februari 2005. Helg i Skopje

Utsikt från Kale. Genom Skopje rinner Vardar.

En helg med regn och trist väder. En av konsulterna där jag bor och jag tog i alla fall en tur med bilenpå lördagen.åkte i alla fall till Moderna konstmuseet vid Kale. Kale är en gammal fästning eller liknande och ligger på en liten höjd.. Muséet var Inte mycket att ha för min del. Vi tog också en sväng upp på Vodno (fast vi kom inte ända upp). Vodno är ett berg vid Skopje  på ca 1000 m. Uppe på toppen finns ett stort kors som är belyst på kvällen/natten.

      På lördagkvällen var jag hembjuden på middag till JT. Där var 3-4 andra personer från EU-kommissionen, OSCE och andra organisationer.Trevlig kväll.

      På söndagen handlade jag lite på grönsaksmarknaden. Knallade även till Mecho’s och åt frukost. Promenerade lite i parken och längs Vardar. Tog det lugnt ett tag hemma, läste och sov. Gick ut och åt middag på Destan och promenerade runt lite i stan. Tog det lugnt på kvällen.

Skridskoåkning på torget i Skopje. I huset rakt fram ligger kontoret.

När cirklarna rubbas

Efter min stroke i augusti 2013 hälsade jag på hos min arbetsplats vid 4-5 tillfällen medan jag låg på sjukhuset. Läkaren om jag hade på sjukhuset de sista månaderna är samma läkare som nu finns på Dagrehab där jag tränar 3 ggr/vecka. Av en av sjukgymnasterna på Dagrehab hörde jag att läkaren hade sagt att hon nog aldrig hade varit med om någon patient som hade besökt sitt arbete så mycket under slutensjukvårdstiden, detta sagt i positiv mening då. Detta var såklart roligt att höra på omvägar.

Mina arbetskamrater och jobbet betyder mycket för mig. Under min sjukhusvistelsetid, som började redan en dryg månad innan stroken (då pga blodförgiftning), har jag haft två stora mål – att komma hem och att få börja arbeta. Jag visste redan innan jag blev sjuk att mina arbetskamrater betyder mycket för mig men detta blev än mer påtagligt med allt stöd jag fick av dem under min sjuktid. Min sjukare sjuktid kanske jag skall säga, för nu är jag utskriven från sjukhuset sedan halvannan månad.

Att åka på de där kortpermissionerna från sjukhuset till jobbet betydde obeskrivligt mycket för mig. Det var som att få känslan att jag fanns kvar litegrann i det som var förut. Sedan jag kom hem från sjukhuset i början av december har jag hälsat på några gånger till på jobbet. Sedan förra veckan har jag lagt in ”sociala besök” på veckobasis. Detta som ett komplement till rehabilitering på Dagrehab. Syftet med besöken är att träna i att vara social och utsätta sig för situationer med andra människor. Jag är även med mitt team på veckomöte för att hålla mig en gnutta ajour i vad som händer och ”hur snacket går”. Allt naturligtvis som någon typ av förberedande för att på ett sånt bra sätt som möjligt kunna återgå till arbete så småningom.

Vid ett veckomöte jag var med på i december uttryckte mina teamkollegor en ganska stor stress. Detta samtidigt som jag upplevde kollegorna i teamet som mer harmonisa än vad jag har sett på länge. Vid dagens besök upplevde jag allt detta på ett annorlunda sätt. Teamkollegorna, liksom folk i andra team som jag pratade med, uttryckte hög stress – och detta var nu något som också märktes tydligt i hela atmosfären. Jag anade också en gnutta irritation i luften. Detta kan självfallet vara en feltolkning men det var det som jag upplevde.

Det där med hjärntrötthet är något som många strokedrabbade får erfarenhet av. När jag har hälsat på vid jobbet så finns det många intryck att smälta. Efter dagens besök kändes det som att extra många tankar roterade i huvudet. Väl hemma satte jag mig i min fåtölj och bara satt i tystnaden och tänkte. Vad är det som har hänt? Är detta verkligen vad jag vill tillbaks till? 

Under hela min sjuktid har jag haft så bra kontakt med mina kollegor så jag i stora drag vet vad som har hänt. Jag vet om i stora drag att stressen har ökat markant. Jag jobbar som handläggare på en mottagningsenhet inom Migrationsverket. Antalet asylsökande har ökat så att vår enhet har dubblerats vad gäller boendeplatser i området. Det har också förekommit incidenter som har påverkat personalen mycket, så även mig trots att jag inte har varit på plats. I oktober tog en klient fram en pet-flaska bensin och hällde över sig själv under ett samtal. Han tog sen fram en tändare och hotade tända eld. För två veckor sedan var det dags igen, en annan man hällde någon vätska över sig vid samtal – och tände på. 

Vem är jag i dessa rubbade cirklar?

När jag satt hemma och funderade idag efter besöket på jobbet och vad jag upplevde med stress och irritation så kände jag det hela lite som att jag stod utanför en cirkel med glasväggar och tittade in. Att det var glasväggar  kopplar jag ihop med att jag ändå vet i stora drag vad som har hänt och händer. Men jag känner det litegrann som att jag står utanför det som en gång innefattade mig själv. Alla dessa tankar som efter dagens besök var annorlunda än tidigare gör också att jag får ett annat perspektiv på saker och ting. Kanske går det att använda det i arbetet att förstärka sig själv.

En grupp av människor förändras när någon eller några försvinner eller tillkommer. Gruppen är också dynamisk och förändras med tid även om den innehåller samma uppsättning människor. Vi har alla våra roller i en grupp, officiella eller inofficiella. Vem var jag förut? Vem är jag nu? Vem blir jag sedan? Både vårt team och enheten i stort har begåvats med nyanställda personer. Hur kommer dessa påverka gruppen /-erna? Hur har de redan påverkat?

Min ”officiella” roll tidigare var handläggare i teamet för återvändandeärenden. Vem jag var innoficiellt är nog svårt för mig att svara på även om man såklart har sina aningar. Vid ett teammöte för ganska längesedan fick vi i uppgift att skriva lappar tillvarandra med positiva egenskaper. Jag har kvar de där lapparna som någon typ av ”egoboost”.  När jag läser på dem så finns det några punkter som återkommer. De flesta av dessa kan  även jag tycka stämmer in på mig. Några av punkterna vet jag inte om de stämmer, men om de är uppfattningarna som kollegorna har om mig så blir jag glad. Några av punkterna lyder; hjälpsam, idéspruta, skicklig, vågar ta diskussion.

Vem är jag nu? Är jag kanske ”han den där långtidssjukskrivne” eller ”han som kanske aldrig kommer tillbaks”? Så hoppas jag ju inte är fallet men vad vet jag.

Vem blir jag sen den dagen när jag är tillbaks? Tar jag åter min plats i den lilla cirkeln som i sin tur tar plats i den stora cirkeln? Troligtvis inte, i alla fall inte på samma sätt. Frågan är också om jag verkligen vill tillbaks till samma plats i cirklarna. Att, hittills, ha varit borta från arbetet i 7 månader sätter sina spår. Efter blodförgiftning, stroke, hjärtoperation och lång frånvaro har naturligtvis även jag förändrats. Säkerligen både till det sämre men också till det bättre. Att se döden i vitögat inbillar jag mig kan göra att man får en annan ödmjukare syn på livet. Detta kan vara bra när man arbetar med människor med ett tungt förflutet, men det kan också kanske vara negativt när man som tjänsteman på en statlig myndighet skall se till att lagar och regler efterlevs av klienterna.

Jag kämpar vidare med mitt och intalar mig att även rubbade cirklar kan vara bra.