120 beats per minute

”Igår kom jag hem från sjukhuset. Igen.” Så har jag börjat ett tidigare inlägg här i bloggen – och nu gör jag det igen. Då liksom nu har jag haft problem med att pulsen har dubblerats och pumpar således på i någonstans mellan 110 och 120 slag i minuten. Utan att gå in på en hel hop av medicinska termer så kallar jag detta kort och gott för hjärtklappning. Det är obehagligt att ha en sådan hög vilopuls när den normalt ligger på 55-60. Det brukar gå att få bukt med detta genom en elkonvertering. Efter en operation i höstas har dessa problem blivit bättre men inte så pass bra att det är acceptabelt.  Jag väntar på en ny operation. (Se även inläggen Hjärtfel, Året som gick och Mot alla odds.)

Efter att ha klarat mig från den där hjärtklappningen i ungefär en månad fick jag bege mig från jobbet till akuten i onsdags. Efter kaos, elkonvertering och 11½ timme kunde jag stega ut från samma ställe med normal puls.

     På fredag kväll kom hjärtklappningen tillbaks. Jag avvaktade till lördag morgon innan jag tog en ny sväng till akuten, detta med förhoppning att det skulle försvinna av sig själv när jag sov, vilket det har gjort vid något enstaka tillfälle förut. Samma procedur som några dagar tidigare fast inte fullt så lång väntan på akuten. Jag kom hem redan på lördag eftermiddag.

     På söndag klockan sex på morgonen vaknade jag och hade – just det, hjärtklappning. En tur till sjukhuset på nytt. Denna gång valde de att inte göra en elkonvertering direkt utan jag blev inlagd. Mycket bra tycker jag, det känns mycket säkrare än att vara hemma när sådant här händer. Dessutom lite lugnare och mindre nervöst för sambo och andra anhöriga.

Sådär ja, det blev en plats på Avdelning 57 igen. Där har jag faktiskt inte varit på ett tag. Eget rum, platt-teve på väggen med minst 40 kanaler, egen toa, en säng som man ställer in med några knapptryckningar. För att inte tala om trevlig personal som ställer upp så att man känner det som att man har riktig fullservice. All inclusive liksom. Dessutom hade min sambo försett mig med en bok och ett gäng tidningar.

Från sjuksängen

Läkaren bestämde sig för att testa att få ner pulsen med någon typ av intravenös medicin istället för elkonvertering. Jag fick ett par doser på eftermiddagen och kvällen men det hjälpte inte. På måndag morgon fick det bli elkonvertering igen. Det gick bra – i en timme då hjärtklappningen kom tillbaks. Jag fick stanna för observation tills igår utan de hade fått ner pulsen.

     Parallellt har min läkare kontaktat Göteborg för att trycka på min väntade operation, och han funderade även på att kontakta Lund för att få en tid snabbare där. Eventuellt, möjligtvis, kanske så kan det nu ändå bli en operation i Göteborg redan nästa vecka.

Eftersom läkarna inte kan göra mer för tillfället skickades jag hem igår, med hjärtklappning och ett intyg om två veckors sjukskrivning. Jag får helt enkelt stå ut med obehaget och tröttheten någon vecka till.

Det positiva med att komma hem MED hjärtklappningen är i alla fall att jag slipper gå hemma och oroa mig för när det skall komma tillbaks. Det gäller att se det positivt!