En man som heter Ove

Nix, detta inlägg handlar inte om Fredrick Backmans populära bok ”En man som heter Ove”, vilken för övrigt ligger oläst i min bokhylla, utan om en högst verklig man i mina kvarter.

För två veckor sedan, eller kanske det bara var halvannan, stod jag en dag och väntade på bussen för att åka in till centrum, eller ”ner till stan” som jag brukar säga i mer informella sammanhang. En man med rollator kommer mot mig där på trottoaren. Han säger något om det för dagen omväxlande vädret. Jag, som normalt inte börjar prata vitt och brett med folk hur som helst, svarade något om vädret och frågade om han också skulle ta bussen. Väl stående där med min käpp tänkte jag stilla vad det var som gjorde att denne man började prata med mig. Var det kanske just käppen och att vi på något långsökt sätt var lite av ”kollegor” då han var stadgad vid sin rollator, eller var det att jag, likt Karl-Bertil i Tage Danielssons saga ”Sagan om Karl-Bertil Janssons julafton”, har en ärlig uppsyn? Kanske var det gammalt hederligt ”bonnhyfs” som avgjorde.

Vi hann prata med varandra en hel del innan bussen kom och under färden satt vi bredvid varandra och fortsatte vårt samtal.

Det råkade sig så att vi någon timme senare hamnade på samma buss hemåt från centrum, något vi inte upptäckte förrän vi båda gick av vid samma hållplats. Eftersom vi hade tagit bussen tillhörande en annan linje än bussen till centrum hade vi nu ett par, tre kvarter att gå. Vi hade sällskap ända till min ingång och vi pratade hela tiden.

Så gick det till när jag träffade på och blev kompis med denne man. Jag hann få reda på att han heter Ove, hade fyllt 89 år dagen innan, hade kört bil ända till förra året, kom från Munkfors från början och hade orienterat tidigare i sitt liv. Och en hel del annat. Jag tycker detta var ett riktigt roligt möte och jag berättade för min sambo om Ove.

 

Idag när sambon och jag gick till affären så stod Ove utanför affären tillsammans med en kvinna. ”Hallå Ove”, sa jag och vi pratade på. Min sambo hälsade och påpekade att hon hade hört talas om honom. Kvinnan bredvid Ove visade sig vara Oves fru Kerstin, som för övrigt fyller 86 imorgon. Jag förstod på henne att Ove hade berättat om hans och mitt första möte för henne, på liknande sätt som jag hade gjort för min sambo. Där stod vi fyra och pratade en stund om allt möjligt.

Tänk vad roligt det kan vara med möten ibland!