Och bergen svarade

Författare: Khaled Hosseini

Titel: Och bergen svarade

Originaltitel: And the Mountains Echoed

 

Sidor: 361

Förlag: Wahlström & Widstrand

Utgiven: 2013

Första utgåva på originalspråk: 2013

Adlibris: Inbunden

Bokus: Inbunden

 

The Nobel Prize in Literature is awarded the Afghan-American author Khaled Hosseini… Nej, detta är nog något vi inte kommer få höra Svenska Akademiens ständige sekreterare tillkännage. Varför skulle nobelpriset delas ut till någon som är känd och uppskattad bland miljontals bokläsare världen över? Fast skulle det mot förmodan hända så hade jag äntligen ropat ÄNTLIGEN! Dels för att det vore på tiden att en bland allmänheten känd och läst författare skulle tilldelas nobelpriset (på den här sidan millennieskiftet har det nog bara varit Tranströmer och Coetzee som jag har hört namnen på innan pristagarna har presenterats), och dels för att jag personligen tycker Hosseini har skrivit några av de bästa böcker jag någonsin har läst.

Efter Flyga drake och Tusen strålande solar får Hosseini till det igen! En tredje bok som det är omöjligt att lägga ifrån sig, en tredje bok som är så gripande att jag går och funderar på berättelsen både under tiden och efter sista bladet är läst, en tredje bok där texten ibland försvinner bakom tårarna som kommer i ögonen.

I denna, den tredje, berättelsen av Hosseini kastas man fram och tillbaka mellan åren. Lite väl mycket kan jag nog tycka. Det är inte alltid lätt att hänga med när i tiden man befinner sig, och ibland får jag också fundera på vem som berättar. Jag förstår syftet, och det är säkerligen ganska ofrånkomligt med en berättelse som utspelar sig under flera generationer att inte hoppa fram och tillbaks i tiden.

Generellt är jag lite emot sidohistorier som egentligen inte betyder något för grundberättelsen. Och bergen svarade handlar inte bara om en familj i flera generationer, det är mycket mer komplext än så. Det finns flera sidohistorier som egentligen är onödiga, men Hosseini syr ihop detta på ett så galant sätt att det bidrar till en stor del av läsningens behållning. Kontentan av detta är dock att jag skulle önska att boken var tjockare, att det fanns mer att läsa, att jag fick reda på hur det gick även för de personerna som man mötte i periferin.

Boken börjar med en gammal saga om monster som kommer och tar barn. Efter det får läsaren lära känna syskonen Abdullah och Pari med familj i den lilla fattiga byn Shadbagh på den afghanska landsbygden. Det är Abdullah, själv barn, som till stor del får ta hand om lillasystern Pari. Fadern i familjen kan inte försörja familjen när den växer och Pari blir senare bortadopterad, eller egentligen såld, till ett barnlöst par i huvudstaden Kabul. För att citera en del av beskrivningen av boken, ”När bandet mellan bror och syster bryts skapas en saknad som kommer att påverka mångas liv.” Att detta band mellan syskonen bryts får säkerligen många läsare att fundera över ödet och hur små saker kan komma att påverka så mycket och så många människor, inte bara i denna berättelse utan också i det verkliga livet. Hur hade syskonens och familjens liv sett ut om den lilla flickan inte hade adopterats bort? Hur hade livet sett ut och blivit för det barnlösa paret i Kabul om de inte hade kunnat adoptera henne? Och hundra andra frågor…

Berättelsen utspelas till stor del i Kabul och den lilla byn Shadbagh i Afghanistan från 1947 till nutid, men också i Paris, San Fransisco och på den grekiska ön Tinos. Som vanligt i Hosseinis böcker är det intressant att få följa livet i Afghanistan, som under den liberala tiden i mitten av 1900-talet när många kvinnor gick västerländskt klädda i Kabul och Parismodet stod högt i kurs, och vad som hände under Sovjets ockupation och den senare islamiseringen med Talibaner och krigsherrar.

Alla mina rader här ovan helt onödiga. Det finns egentligen bara en sak jag vill säga om boken: LÄS!