Vid tunnelmynningens ljusa sida

I samband med min stroke i augusti kändes det som jag hamnade i någon typ av tunnel. Längre in i den mörkare delen av tunneln kom jag efter ett tag, då jag förstod vidden av vad jag hade drabbats av och hur nära slutet jag hade varit. Det var kompakta väggar runt om mig och jag hade svårt att påverka situationen. Att se döden i vitögat är ingen direkt stämningshöjande medicin. Efter ett tag började jag repa mig ganska bra, jag kunde tillåta mig att leva lite, jag kunde sitta upp, senare även röra benet, ta de första stegen, manövrera mig uppför och nerför en trappa. Där någonstans såg jag en liten ljusglimt i tunneln. När jag insåg att jag kanske, kanske kan klara mig utan rullstol på sikt så blev den där ljusglimten lite starkare. Att jag har haft ett fantastiskt stöd av närstående, vänner, kollegor med mer har gjort att jag även har känt värme från den där ljuskällan.

Nu, så här en halvannan månad efter jag fick lämna sjukhuset rehabiliteringstränar jag tre gånger i veckan, jag har börjat göra ”sociala besök” på arbetet på veckobasis, jag är ute och går när vädret tillåter, drömmar och planer som fanns innan stroken har åter aktualiserats. Jag inser ändå att jag kanske inte kommer att bli helt och fullt återställd men ser också möjligheterna att bli mycket bättre än hur det är idag. Jag inser att även om livet inte blir som förut så finns det stora möjligheter att livet blir bra. Riktigt, riktigt bra! Jag känner att jag står i tunnelns mynning på den ljusa sidan. Ljuset är varmt och starkt. Jag börjar bli redo att ta de första kliven ut i det nya riktiga och innehållsrika livet.