Kvotuttagning Sudan del 4

Praktisk kvotuttagning

De inledande mötena de första dagarna har självklart varit nödvändiga på flera sätt, dels att lösa saker rent praktiskt men även för att öppna dörrar. Fast skönt att denna dag kunna starta det praktiska arbetet med kvotuttagningen. Klockan 9 höll K och jag information för den första gruppen potentiella kvotflyktingar. Under det kommande arbetet skulle vi hålla en information på morgonen och en på eftermiddagen alla de dagar som intervjuer ska ske. Den första informationen gick hyfsat. Vår text finslipade vi allteftersom dagarna gick. Texten kortades, man blev mer och mer säker själv. Tillslut behövde man knappt titta på sin fusklapp.

Det blev en lång och arbetsam dag. När vi var klara med arbetet på UNHCR fortsatte vi med genomgång på hotellet och sent på kvällen fick jag ägnat mig en del åt arbetet för egen del på mitt rum.

På kvällen tog några av oss en promenad till köpcentret en bit bort från hotellet. Gallerian, Afra Mall, skulle öppna först en timme senare pga ramadan. Vi fick återvända till hotellet och åt middag i kaféet, och drack kaffe på hotellterassen. Alla var trötta efter den slitsamma dagen. Det har även varit 49 grader i skuggan för andra dagen i rad.

 

Hotellet

Den andra dagen av det praktiska arbetet i Khartoum. Efter min och K:s gruppinformation morgon och eftermiddag tar de andra kollegorna över och intervjuar personerna individuellt och familjevis om deras asylskäl, livssituation, hälsa med mer. Detta förs in i protokoll för att senare ligga till grund för beslut om uppehållstillstånd i Sverige. Preliminära beslut tas oftast redan samma dag.

Dagen då man lyckades sticka hål på bubblan – dags att se åtminstone någonting utanför hotellet, kontoret och andra myndigheter.

För mig och K blev det en tur i Khartoum med UNHCR-bil och chaufför. Först till svenska ambassaden. Där lämnade vi över dokument till en lokalanställd tjänsteman som skulle hjälpa vår delegation att få fototillstånd. Lite trist att vara tre veckor i Sudan utan att få plåta alls.

Efter det åkte vi till en researrangör som vi hade varit i kontakt med redan innan avresa till Sudan. Vår planerade tripp norrut i landet för att besöka bland annat pyramiderna vid Karima hade gått i stöpet eftersom vi hade förbjudits av Migrationsverket/UD/Justitiedepartementet att åka utanför Khartoum. Vi diskuterade lite olika förslag på saker att göra och se i Khartoum med omnejd men vi bestämde inget. För egen del kände jag att företaget inte verkade helt hundraprocentigt seriöst.

Det blev det lunch på Ozone Café som ligger några hundra meter från var vi arbetar. Skönt att se något annat än FN- och hotellområdena. Ozone var ett trevligt ställe. Vi satt ute, så gott det gick i skuggan under några träd. De hade en intressant anordning av vattensystem som pumpade ut små vattenpuffar titt som tätt – svalkande och skönt!

Efter ett antal timmars jobb igen – på kontoret, hela delegationen tillsammans på hotellet och sedan för egen del en stund – var det dags för kvällsmat. Jag och J gick bort till köpcentret Afra Mall. Vi åt middag på ett kinesiskt fastfood-ställe. Det kändes lite märkligt att äta kinamat i Sudan men det finns mycket kinesiskt i landet på grund av deras investeringar runt om i Afrika. Vi handlade lite på varuhuset, bland annat köpte jag alkoholfritt blåbärsöl – det gäller ju att testa gränserna smakmässigt när det är alkoholförbud i landet.  När vi gick hem till hotellet var det ett rejält åskväder runt om oss. Fina zickzack-blixtrar. Just då skulle man kanske inte ha velat vara ute i öknen även om det säkert hade varit hur magnifikt som helst.

En groda som simmade
i hotellpoolen en kväll

Dagen efter var det sista arbetsdagen för veckan. Arbetet hade kommit att flyta på mer och mer för alla. Mycket och göra men det var otroligt roligt att slita riktigt ordentligt såhär. Mycket jobb, varmt, ny miljö, nya kollegor. Efter en lång arbetsdag blev det också en lång föredragning på hotellet.

Jag var lite hängig denna dag, som om det skulle vara en förkylning på gång. Stark misstanke att det beror på ac:n och temperaturväxlingarna när man går ut och in. På väg hem från UNHCR-kontoret stannade vi till vid svenska ambassaden och fick våra fototillstånd som vi har fått hjälp med att fixa.  Kanon att man kan börja fotografera lagligt nu! Slut på den sällsynta smygfotografering man ändå hade vågat sig på.

På kvällen fick jag köpt några sudanesiska cigaretter och vykort i hotellets souvenirbutik. Problemet att lyckas få tag på frimärken återstod dock… I souvenirbutiken som sålde vykorten trodde de att hotellreceptionen sålde frimärken. I receptionen hade de ingen aning men gissade på postkontoret – som de inte visste var det låg.

 Jag testade även hotellets internet i Business Loungen. Det kostade 17 sudanesiska pund  (ca 51 kronor) per timme. Dyrt – men jag satte upp det på mitt icke så mycket utnyttjade nöjeskonto.

Fortsättning följer...

Tidigare delar av berättelsen:

Kvotuttagning Sudan del 1

Kvotuttagning Sudan del 2

Kvotuttagning Sudan del 3

 

Kvotuttagning Sudan del 3

Förberedelser på plats i Sudan

Det var dags att sätta igång med arbetet redan på morgonen efter att vi kom till Sudan. Vi blev upphämtade av UNHCR:s chaufför och körda till FN-området som låg bakom murar med taggtråd och vakter. Bilen släpptes igenom efter att ha kört igenom en sluss av grindar där säkerhetspersonal tittade under bilen med speglar. Är det inte bara sånt man ser på film?

Det blev ett första kortare möte med UNHCR där vi informerades om hur de arbetar med vidarebosättning och om säkerhetsläget i Sudan. Vi diskuterade också hur vi kommer arbeta tillsammans och var i huset vi skulle ha våra tillfälliga arbetsplatser.

Vidare till ett annat möte i Khartoum, denna gång med Commission for Refugees, COR, som på något sätt är en del av den sudanesiska regeringen och har hand om flyktingfrågor. Vi blev väl mottagna men mötet i sig var ganska stelt. Det kändes som ren formalia med presentation och visitkortsbytande. Men det är väl sådant som rent symboliskt måste göras i sådana här situationer.

Sedan var det dags för lunch och vi åkte tillbaks till FN-området. Skönt med lite tid med bara kollegorna. Några gick till ett kafé en bit bort på gatan, medan jag och en till höll oss på området och gick till kantinen. Den främsta anledningen att vi stannade kvar på området var för att vi hade ”kostymdag” och det kändes inte så bra att gå ut och knalla på gatan i värmen med mörk kostym. Under vårt arbete i Khartoum kom ändå dessa två ställen, FN-områdets kantin och Ozone Café, att bli våra främsta platser för lunch. Det ”turkiska” kaffet med kardemummasmak på kantinen visade sig vara otroligt gott, det bästa under hela resan och ett av det bästa kaffe jag någonsin har druckit.

 

1 sudanesiskt pund.

På eftermiddagen blev det fortsatt briefing med UNHCR. Senare på eftermiddagen åkte vi för att diskutera kvotuttagningen och vissa praktiska saker med den svenske honorärkonsuln. Sent på eftermiddagen for vi tillbaks till hotellet och hade genomgång av dagen och vad som komma skall.  

Under mötet på hotellet drog en av de berömda sandstormarna, haboob, in över Khartoum. Det blev mörkt och mystiskt. Lite domedagsaktigt. Var och en tog det lugnt ett tag och senare på kvällen samlades vi för att äta middag på hotellet. Vi fick också ordnat med de lokala kontantkorten till våra mobiler.

Sandstorm, haboob, drar in över Khartoum. Foto taget från hotellet.

 

Även dagen efter blev upphämtade och körda till UNHCR. (Deras chaufför kom att hämta och lämna oss vid hotellet alla dagar som vi arbetade på UNHCR:s kontor.) Fortsatt möte med UNHCR, bland annat fick vi träffa tolkarna som vi skulle arbeta med under information och intervjuer. Det blev också lite mer genomgång av arbete och säkerhetsläget. Vi tittade också närmare på lokalerna som vi skall använda oss av under arbetet, både intervjurum och där vi skall hålla gruppinformationer. Lokalen där välkomnandet och informationen skall hållas är egentligen någon typ av väntrum. I mitt tycke är lokalen deprimerande och tankarna vandrade till paralleller med ett afrikanskt fängelse (även om jag nu inte har sett något sådant inifrån).

Under dagen blev det också möte på IOM:s kontor (International Organization for Migration.) Det blev en riktigt givande stund, och det mötet hittills som kändes mest seriöst enligt mig. Vidare blev det möte på den svenska ambassaden. Även detta blev ett bra möte med ambassadören och några av de utsända svenskarna. Det blev intressanta diskussioner både om vårt uppdrag och också information om säkerhetsläget i Khartoum och resten av Sudan.

Ambassadörens visitkort.

 

Tillbaks till hotellet och en genomgång av arbetet i stort och smått.  

Idag tog jag min första vätskeersättningstablett. Inte för att jag egentligen kände mig dålig utan mer dåsig. Bättre att förekomma än att förekommas. T har varit förkyld och hängig sedan vi kom till Sudan. J verkar ha känningar av malariatabletterna. Värst drabbad hittills har A-G blivit, idag blev hon illamående och kunde inte göra sin presentation av information till tolkarna. Hon blev dock bättre under dagen.

På kvällen blev det middag i hotellrestaurangen igen. Maten var otroligt god men full kalabalik rådde om vad som gällde med platser, priser med mer. Kypare och deras överordnade i flera led blev inblandade. Det slutade med att de inte ville ha något betalt eftersom kyparen då hade varit tvungen att redovisa att han hade tagit betalt för två rätter som inte fanns… Afrikansk byråkrati? 

Fortsättning följer…

 

Tidigare delar av berättelsen:

Kvotuttagning Sudan del 1

Kvotuttagning Sudan del 2

 

Andra länkar:

IOM

Svenska ambassaden, Khartoum

 

Kvotuttagning Sudan del 2

Tiden i Sudan kommer jag att berätta utifrån två vinklar. En yrkesmässig om vad kvotuttagningen handlade om – och vad vi var med om i landet utanför vårt tjänsteuppdrag. Ibland kan det vara svårt att hålla isär detta, då man på sett och vis alltid är en representant för Sverige när man är ute på detta sätt. Det fanns också andra anledningar till att det inte gick att hålla isär det yrkesmässiga och det privata, det framkommer här längre fram.

På grund av sekretess, säkerhet och integritet kommer det inte finnas namn eller fotografier på flyktingarna, tolkar och medarbetare i den kommande berättelsen från Sudan.




Sådana här fina blå fåglar var bland det
första vi såg efter att ha kommit till Sudan

Ankomsten

Vid femtiden på eftermiddagen den 12 september 2009 landade jag med KLM:s flight från Amsterdam i den sudanesiska huvudstaden Khartoum efter en inflygning där man såg både Saharaöknen och Nilen. Staden ligger precis där Vita och Blå Nilen rinner ihop till Nilen. Värmen slog emot mig när jag klev av planet, det var 39 grader. Vår lilla delegation på sju personer kom snabbt och smidigt igenom passkontroll och tull, trots vissa farhågor om motsatsen med tanke på vårt uppdrag i landet. När vi hade fått bagaget möttes vi av en representant från UNHCR som körde oss till Hotel Al Salam Rotana. Efter att ha tagit det lugnt ett tag, vi var såklart trötta efter resan, så blev det middag på hotellet. Några av oss tog sedan ”turkiskt” kaffe på terrassen. Folk runtomkring rökte vattenpipa, sisha. Härlig varm kväll. Vid niotiden var det 29 grader. Nya dofter, nya ljud. Detta kändes verkligen exotiskt och udda!

 

Mitt hotellrum under nästan 3 veckor

 

Fortsättning följer

 

 

Tidigare delar av berättelsen:

Kvotuttagning Sudan del 1

Andra länkar:

UNHCR

Hotel Al Salam Rotana

 

Kvotuttagning Sudan del 1

På hösten 2009 hade jag förmånen att delta i en delegationsresa för att ta ut kvotflyktingar i Sudan. Sedan 50-talet tar Sverige emot 1500-2000 kvotflyktingar från runt om i världen varje år (flyktingar och skyddsbehövande om man skall vara petnoga, och hela processen med att ta välja ut personer, transport till Sverige och integration kallas vidarebosättning). Kvotuttagningarna bestäms genom regeringsbeslut och administreras av Migrationsverket. Ungefär halva kvoten som tas ut varje år är personer som väljs ut på plats i andra länder, den andra hälften tas ut genom kontakter med UNHCR. Vid kvotuttagningarna där delegationer åker ut på resor till andra länder väljs flyktingar ut i läger och vid flyktingmottagningar.

USA är det landet i världen som tar emot i särklass flest kvotflyktingar medan Sverige hamnar på tredje eller fjärde plats. Systemet med att ta ut kvotflyktingar är mycket kostsamt och det uppkommer ofta frågor om vitsen att ta en sådan kostnad emot att bara kunna ta emot 2000 stycken varje år till Sverige när det finns flera miljoner flyktingar i världen och vissa flyktingläger (i till exempel Östafrika) fylls på med flera hundra personer varje dag. Naturligtvis handlar det om politik. Sverige har arbetat upp ett mycket gott anseende inom FN och i världen i detta avseende. Det handlar också om att lösa större flyktingproblem genom denna typ av arbete. Som exempel har jag hört att det sedan många år finns ca 100.000 bhutanesiska flyktingar i Nepal. Många av dessa har tagits ut som kvotflyktingar (förmodligen främst till USA och Australien). Eventuellt kommer Nepal att ge de resterande flyktingarna medborgarskap när de kommer ner i en nivå av 50.000.

Från stormaktspolitiken tillbaks till det mer jordnära arbetet. En gång om året läggs möjligheten ut till Migrationsverkets anställda att ansöka om att komma med på kvotresor. Vanligtvis sker 4-5 resor under året och det är ca 5-7 deltagare på resan. I slutet av 2008 skrev jag ihop min ansökan för uttagning under 2009. Den skulle kompletteras och sedan skickas in av chefen. Vid det här laget hade jag varit anställd på Migrationsverket i 1½ år. Jag hade också fått höra att det var extremt svårt att komma med de här delegationsresorna. Därför trodde jag helt enkelt inte att jag hade en suck av att bli uttagen, men resonerade att jag kan fortsätta skicka in ansökningar kommande år och att det förhoppningsvis skulle vara någon som senare såg att jag hade ansökt flera gånger. Min dåvarande chef trodde väl inte heller på att jag skulle bli uttagen den gången utan resonerade väl ungefär som jag. Hon var i alla fall snäll och skickade in den där ansökan.

 

Visa större karta

En dag blev jag uppringd av en kvinna som frågade om jag var intresserad av att åka till Sudan. Det var hon som skulle vara delegationsledare som ringde. Det tog nog inte ens en halv sekund att bestämma mig och efter ytterligare en halv sekund hade jag sagt ja utan att veta några mer detaljer. Efter detta kom månader av förberedelser, möten i Norrköping med de övriga i delegationen, kontakter, telefonsamtal, mejlkonversation… Hundra saker som skulle fixas inför resan som skulle ske i juni. Uppgiften vi hade var att ta ut ca 200 eritreanska och etiopiska flyktingar som fanns i Sudan. Vi skulle till huvudstaden Khartoum och eventuellt till något flyktingläger i östra Sudan.

Vid tillfället, som så ofta annars, var det ganska oroligt i Sudan. Presidenten Omar al-Bashir hade begärts häktad av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag för krigsförbrytelserna i Darfurregionen. Han vägrade överlämna sig och svarade med att slänga ut utländska hjälporganisationer med mera ur landet. På grund av läget i landet och vissa andra saker som uppstod så sköts resan upp till efter sommaren. Den 12 september blev det slutligen dags att sätta sig på planet till Khartoum. Då hade det varit febril verksamhet till några dagar före avresa, kontakter och diskussioner mellan Migrationsverket, Justitie- och Utrikesdepartementet. Vi åkte med förmaningen från departementen att vi inte fick lämna huvudstaden Khartoum.

 

Fortsättning följer…

 

Länkar:

Migrationsverkets sida om flyktingkvoten
UD:s sida om Sudan

 

Magne Hovden – Sameland

”Leif och Roy jobbar på posten i Kirkenes i Nordnorge. De är två riktiga "losers" med lika stor förkärlek för potatischips och varmkorv som orealistiska drömmar om ett annat och mycket bättre liv.

En dag får de en lysande idé: varför inte skapa ett slags nordnorskt Disneyland? Men i stället för sagodjur, slott och prinsessor skulle de kunna visa upp renar, kåtor och samer och kalla stället Sameland och locka dit massor av täta, japanska turister.

Övertygade om det genialiska i sin idé sätter de glada i hågen igång med att förverkliga den, utrustade med renskinn, rysk smuggelsprit i vilken de tillsatt enbär och karamellfärg, samt en stor portion naiv optimism. Inte helt oväntat går det dock inte riktigt som de båda kumpanerna tänkt sig.”

Den här boken känns lite som en roadtrip med märkliga och udda människor, ungefär som i ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Fast detta är ingen roadtrip, huvuddelen utspelar sig i norska Kirkenes. Berättelsen är ganska underhållande och jag skrattade högt flera gånger. Det är ändå något som saknas för att i alla fall jag ska fastna ordentligt. Boken är lättläst och det borde vara gjort i ett nafs att läsa ut den, ändå tog det mig längre tid. Det är väl ett tecken på bristen av intresse av historien. Det spretar en hel del med flera sidoskott som känns riktigt meningslösa för berättelsen i sin helhet.

MAGNE HOVDEN (f. 1974) är en norsk författare som dessutom arbetar som litterär agent, skeppsmäklare och översättare. Han har tidigare också varit guldgrävare. Hovden är bosatt i Kirkenes tillsammans med sin hustru och deras två barn.

 

Några länkar:

Magne Hovdens hemsida
Om Magne Hovden på Wikipedia (norska)
Adlibris Inbunden / Pocket
Bokus Inbunden / Pocket

 

En cool snubbe

I fallet med ”Etiopiensvenskarna” Martin Schibbye och Johan Persson finns det en person som vi vanliga personer härhemma nog ser som en filur i periferin. För Martin & Johan, deras anhöriga, och för det diplomatiska spelet bakom frisläppandet har han dock varit en centralfigur. Det är Jens Odlander jag pratar om, Sveriges ambassadör i Etiopien.

Ambassadör Jens Odlander, här tillsammans med
dottern Paulina på Gnesta marknad
(http://www.sn.se/nyheter/gnesta/1.1551970)

Vi har sett honom i dokumentärer och inslag i nyheter den senaste tiden. Han har en skön och lite annorlunda stil. När man ser honom ta emot anhöriga till Johan & Martin på ambassaden i Addis Abeba så har han lite maffiaboss-stil där han sitter på altanen och röker – men på ett skönt sätt. Att han inte är maffiaboss förstår man när han tar för sig av smågodiset som någon har haft med sig från Sverige. Sånt äter inte maffiabossar. Ett frånfälle från den annars så sköna stilen var när han kommenterade Martin & Johans första tid i fångenskap med att ”de svävade nog i livsfara ända tills jag steg in i rummet”. Kanske coolt och sant, men icke så ödmjukt.

Väl hemma i Sverige med de frisläppta journalisterna drar han sig undan. Många andra vill synas, lägga fram åsikter och visa sig – Jens skickar ett sms till UD och säger ”Uppdraget slutfört”. Han vänder sig heller inte till DN, SvD, Aftonbladet, Expressen eller någon av de andra drakarna för att framhäva sig. Den första intervjun ger han till tidningen Södermanlands Nyheter, vars reporter han tog kontakt med i samband med att han besökte marknaden i Gnesta. Han tyckte visst att det kunde vara roligt för en lokaltidning att få den första intervjun. Tacka sjutton för det – detta kan säkerligen Södermanlands Nyheter leva på under lång tid framöver.

 

Länkar:

Södermanlands Nyheter "Jens Odlander vilade upp i Gnesta", 17 september 2012

Dagens Nyheter "Odlander hyllas som en hjälte", 14 september 2012

Dagens Nyheter "Odlander: Inte orolig att åka tillbaka", 17 september 2012

Svenska Dagbladet "Tyst diplomati innebär inte att man inte gör någonting", 17 september 2012

Jens Odlanders blogg "Från Afrikas horn" (UD:s omvärldsbloggar)

 

 

AF får hjälp att rekrytera sin personal

Arbetsförmedlingen tar nu hjälp av Proffice att rekrytera sin personal. Om detta kan man läsa i t.ex. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Det är en sån där nyhet som gör att man nästan blir rädd. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.