Att komma tillbaks

Ända sedan min stroke i augusti förra året så har allt handlat om att komma tillbaks för min del. Att komma tillbaks har inte nödvändigtvis betytt att allt skall bli som tidigare, även om det har varit något av en framtidshägring. Att komma tillbaks har också betytt att få ett bra liv tillbaks även om det inte blir exakt som tidigare. Ja, i början betydde det att ha ett liv överhuvudtaget, helt enkelt. Enkelt och enkelt, det var ju just det som det inte var. Min stroke var massiv och bestod av två eller tre blodproppar, om jag nu har fattat det rätt. I efterhand vet jag att förberedelser gjordes för ambulanshelikopter till Uppsala men att det blåstes av då Uppsala meddelade att de inte kan göra mer än de redan hade gjort på sjukhuset i Karlstad. I efterhand har jag också förstått att mitt liv var mycket nära att ta slut där och då.

Sedan dess tills nu så har allt handlat om att bygga upp, komma tillbaks, få ett så bra liv som möjligt. Efter stroken behövde jag hjälpmed allt. Precis allt. Jag låg i en säng med blöja. Jag kunde inte ens vända mig om själv. Snabba insatser och sedan ihärdigt arbete har gjort att jag ändå är där jag är idag. Och humor. Mycket av vägen hit har jag berättat om tidigare i bloggen.

Precis allt har varit träning för mig, dygnet runt, sju dagar i veckan. Att sova gör att hjärnan får vila, att jag har tränat fysiskt har gjort att jag nu kan gå hyfsat, eller sån ”enkel” sak som att kunna sitta upp på en stol. Armen och handen är ännu inte med mig. Kanske blir den aldrig helt bra. Små, små förbättringar har det i alla fall blivit även där.

Hjärnan har jag tränat på många sätt. Sedan ett par månader har jag släktforskat. Detta har varit mycket bra träning för hjärnan har jag känt. Att få tänka, göra kopplingar, analysera och skriva på datorn är nog en bra träning för kommande arbete.

Jag har inte arbetat sedan mitten av juni förra året, men nu i mitten av augusti skall jag börja arbetsträna. Det har jag sett fram emot. Mycket! Att bli en del av det jag var förut. Att göra nytta. Att vara någon.

På Karlstads vatten

Igår ägnade jag förmiddagen åt att åka båtbuss i Karlstad, vilket var passande i värmen. Det blev från Café Slusswakten till Mariebergsskogen tur och retur med en stunds brygghäng vid Mariebergsviken i inväntan på returbåt. 
Det var en skön tur som också resulterade i några foton...

Analfabeten som kunde räkna

Den skruvade logiken

Författare: Jonas Jonasson

Titel: Analfabeten son kunde räkna

Antal sidor: 415

Utspelar sig år: ca 1928 - 2008

Utspelar sig i: Sydafrika och Sverige

Förlag: Piratförlaget

Utgiven 2013 ( 2014 i pocket)

Efter Jonas Jonassons succéroman Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann kunde väl knappast någon gissa att nästkommande bok skulle bli skruvad, även den? Eller, just det – det var väl just det man anade.

I denna berättelse möts läsaren bland annat av situationen när både kungen och statsministern åker runt på Stockholms gator i en potatisbil tillsammans med en atombomb och tvillingarna Holger och Holger. En situation mer skruvad än riktigt skruvad. I denna berättelse faller dock det ena ihop med det andra och Jonasson får läsaren att känna logiken i alla skruvade situationer, den skruvade logiken.

Berättelsens alltigenom egentliga huvudperson är Nombeko Mayeri som börjar arbeta som femåring och saknade framtidsutsikter.  Men med den skruvade logiken kan ju allt hända. Nästan.

Likheterna mot ”Hundraåringen” är många, inte på något sätt att det är en uppföljare eller att man möter samma personer, utan  Jonassons sätt att skriva. Boken är underhållande och man får sig ett och annat skratt. Emellanåt kände jag att historien blev lite väl skruvad men ändå värd att se hur det går. Eller på vilket sätt det går. 

Minisemester

Förra veckan blev det några dagars minisemester i mina gamla hemtrakter. Vi hade hyrt bil för en vecka. Rättare sagt, min sambo hade hyrt bil och var den som körde, då jag fortfarande har körförbud sedan stroken förra året.

Bohuslän!

På tisdagen åkte vi de 25 milen söderut till Surte för att hälsa på och bo hos vänner (och fadderbarnen!). Det både regnade och åskade rejält periodvis, så resan gick lite långsammare än vanligt. Sambon blev riktigt dålig på kvällen, förmodligen av en kombination av migrän och vätskebrist. Vi andra fick ringa sjukvårdsupplysning, ordna hemmagjord vätskeersättning, ta fram spyhink och badda varm panna med våt, kall handduk.

På onsdagen var sambon bättre och på kvällen kunde hon, jag och min syster åka till en kusin i Surte som vi inte har träffat på några år. Där var det fler kusiner och det blev en mycket trevlig kväll med  nostalgiskt prat och god mat.

Torsdagen ägnade jag och sambon åt en ”rundtur” i Kungälv. Först till en moster, där vi fikade och pratade om släkten och hundra andra saker. Min Alla tiders moster hade jag inte träffat på två år så det var verkligen trevligt att göra ett litet besök där.

Moster och jag framför en vägg med släktfoton.

Turen fortsatte till far. Nytt släktprat och fika. Jag fick med mig en hel del material som jag kommer ha nytta av i min släktforskning.

En bit mat blev det sedan på Oskars Hamburgerbar. Den där matbiten blev i vanlig ordning en Piri piri-hamburgare. Oskars var ett favoritställe när jag bodde i Kungälv och jag besökte det regelbundet sedan det öppnade 1989. En enda gång under de gångna 25 åren har jag ätit en annan hamburgare än Piri pirin på det stället.

Innan återfärd till Surte blev det en tur till kyrkogården för att hälsa på mor. Ett av mina måsten när jag är och hälsar på i Kungälvstrakten.

Jag och fadderbarnet Melker gosar lite en morgon.

På fredagen åkte vi med Surtefamiljen till deras sommarstuga vid kusten. Så härligt att se och känna det salta havet och Bohusläns klippor. Av olika anledningar blev det varken bad eller krabbfiske. Men det blev desto mer gosande med fadderbarnen. Och fika, middag och mer fika på verandan. Jag fick också lägga ner några hirskolvar där mina tidigare himmelsflugna undulater är begravda. Det var fint och jag fick nästan en liten tår i ögat.

Sen tillbaks till Surte för lite soffhäng och tjöt innan läggdags.

På lördagen åkte vi åter till Karlstad.

Det blev några trevliga dagar i mysigt sällskap. Som vanligt så hinner man inte träffa alla människor man vill träffa och göra allt man vill, men det är så det är. 

Tack för denna gången älskade, goa Viktor & Melker

Uppåt framåt

Igår gick jag upp våra 4 halvtrappor, utan käpp och utan att hålla i räcket. Det var min största framgång på flera månader. Det är så roligt varje gång jag lyckas göra nåt nytt efter stroken i augusti. 
Nu är vi på väg i bilen mot några dagar i Bohuslän föratt hälsa på. Jag passar på att testa att blogga från min läsplatta, tablet eller vad det nu bäst kallas. Kan ju vara bra om man vill blogga från Mauritius till vintern när vi ska dit.

En man som heter Ove

Nix, detta inlägg handlar inte om Fredrick Backmans populära bok ”En man som heter Ove”, vilken för övrigt ligger oläst i min bokhylla, utan om en högst verklig man i mina kvarter.

För två veckor sedan, eller kanske det bara var halvannan, stod jag en dag och väntade på bussen för att åka in till centrum, eller ”ner till stan” som jag brukar säga i mer informella sammanhang. En man med rollator kommer mot mig där på trottoaren. Han säger något om det för dagen omväxlande vädret. Jag, som normalt inte börjar prata vitt och brett med folk hur som helst, svarade något om vädret och frågade om han också skulle ta bussen. Väl stående där med min käpp tänkte jag stilla vad det var som gjorde att denne man började prata med mig. Var det kanske just käppen och att vi på något långsökt sätt var lite av ”kollegor” då han var stadgad vid sin rollator, eller var det att jag, likt Karl-Bertil i Tage Danielssons saga ”Sagan om Karl-Bertil Janssons julafton”, har en ärlig uppsyn? Kanske var det gammalt hederligt ”bonnhyfs” som avgjorde.

Vi hann prata med varandra en hel del innan bussen kom och under färden satt vi bredvid varandra och fortsatte vårt samtal.

Det råkade sig så att vi någon timme senare hamnade på samma buss hemåt från centrum, något vi inte upptäckte förrän vi båda gick av vid samma hållplats. Eftersom vi hade tagit bussen tillhörande en annan linje än bussen till centrum hade vi nu ett par, tre kvarter att gå. Vi hade sällskap ända till min ingång och vi pratade hela tiden.

Så gick det till när jag träffade på och blev kompis med denne man. Jag hann få reda på att han heter Ove, hade fyllt 89 år dagen innan, hade kört bil ända till förra året, kom från Munkfors från början och hade orienterat tidigare i sitt liv. Och en hel del annat. Jag tycker detta var ett riktigt roligt möte och jag berättade för min sambo om Ove.

 

Idag när sambon och jag gick till affären så stod Ove utanför affären tillsammans med en kvinna. ”Hallå Ove”, sa jag och vi pratade på. Min sambo hälsade och påpekade att hon hade hört talas om honom. Kvinnan bredvid Ove visade sig vara Oves fru Kerstin, som för övrigt fyller 86 imorgon. Jag förstod på henne att Ove hade berättat om hans och mitt första möte för henne, på liknande sätt som jag hade gjort för min sambo. Där stod vi fyra och pratade en stund om allt möjligt.

Tänk vad roligt det kan vara med möten ibland!

Sjukskrivning

I förrgår, den 17:e juni, hade jag varit sjukskriven i ett år. Det är mycket det. Jag undrar vid vilken tid man sällar sig till skaran ”långtidssjukskriven”. Där är jag såklart även om jag själv, min arbetsgivare, läkaren och Försäkringskassan ser ett slut på det.

Jag har inte varit sjuk och borta från jobbet så mycket förut. Några dagar här och där, med en sån där otäck manlig förkylning och dylikt. Det tidigare ”rekordet” var dock ungefär ett halvår. Det var 1991 när jag var 21 år. Då fick jag en infektion/blodförgiftning och gjorde en hjärtoperation, således ungefär som nu förra året. Vid nuvarande sjukskrivning är det dock sviterna av stroken som har gjort det utdraget.

 

Jag på "Kärleksbron" i  Karlstad tidigare i våras.

Vid ett års sjukskrivning så sjunker stödet från Försäkringskassan från 80% av lönen till ca 75 %. Man måste dock ansöka om den nya ersättningen. Det har jag gjort men inte fått något beslut på än, så det blir intressant att se utbetalningen från FK nästa vecka. Försäkringskassan har dock beviljat ekonomiskt stöd från 15 augusti och 3 månader framåt. Då, i augusti, börjar jag arbetsträna, några timmar i veckan till att börja med för att i november förhoppningsvis ha kommit upp i 25 % av min normala tid.  Så liksom ljus och mörker står still en stund och skiftar efter midsommar imorgon, så är jag själv i en brytpunkt. Skillnaden är väl dock att det för min del är det ljusa som kommer och det mörka som går. Om allt går som det skall vill säga. Fast det är klart att det gör.