Författare:
Robert Louis Stevenson
Titel:
I Söderhavet
Undertitel: En redogörelse för iakttagelser och
erfarenheter gjorda på Marquesas-, Tuamotu- och Gilbertöarna under två sjöresor
med jakten Casco (1888) och skonaren Equator (1889)
Originaltitel: In the South Seas
Originalundertitel: ?
Sidor: 388
Förlag: Bokförlaget Korpen
Utgiven: 1996
Första utgåva på originalspråk: 1896
I Söderhavet (med den visserligen träffande men ändå
osmidiga undertiteln ”En redogörelse för
iakttagelser och erfarenheter gjorda på Marquesas-, Tuamotu- och Gilbertöarna
under två sjöresor med jakten Casco (1888) och skonaren Equator (1889)”)
utkom 1896 på originalspråk. Boken är en samling essäer och artiklar som
Stevenson skrev under sina resor i Stilla Havet. Emellanåt liknar det mest en
dag- eller loggbok.
Boken beskrivs såhär:
Sommaren 1888 lade skonaren Casco ut från San Francisco och satte kurs
på Marquesasöarna. Ombord fanns författaren Robert Louis Stevenson tillsammans
med hustru, mor och styvson.
Under de kommande åren seglade Stevenson runt i Söderhavet och slog sig
slutligen ned på en av Samoaöarna. I Söderhavet är berättelsen om dessa resor
och om livet tillsammans med människorna i denna sällsamma övärld.
Boken är inte bara en spännande reseskildring utan också en tidig
socialantropologisk rapport och en personlig berättelse om en äventyrlig färd
som inte alltid leder till det på förhand bestämda målet. Stevenson är en
skarpsynt iakttagare och berättar medryckande om livet på Söderhavsöarna. Han
skildrar olika folkslag, deras egenskaper och enskilda personers egenheter,
språk, myter och legender, tabun och kannibalism, andetro och inställningen
till döden.
Jag vet inte om det är kvaliteten på översättningen eller
det ålderdomliga språket och sättet att uttrycka sig, eller en kombination, men
det är absolut inget flyt i berättelserna. Det är hackigt och jag funderar
många gånger på vad som menas. Att det är en miljö som jag inte är familjär med
kan såklart också påverka. (Det är kanske både sunt och inte så konstigt att man
kan ha svårigheter att frammana en bild i huvudet av hur ett kulthus inne i
skogen på ön Hatiheu ser ut år 1888.) Man märker också av det ålderdomliga och
nedvärderande synsättet som finns hos Stevenson gentemot människor som inte är
”vita”. Han kan visserligen säga positiva saker om vissa människor, speciellt
om de är hövdingar eller kungar. Annars ser man titt som tätt formuleringar som
”De visar slavens alla kännemärken:
barnslig sorglöshet, obotlig slöhet, liknöjdhet.” eller ”Han var lat som en slav och oförskämd som en
slaktardräng”. Jag får också en bild av Stevenson som mycket egocentrisk. Vid
endast några tillfällen nämner han sin fru som är med på resorna. Styvsonen
nämns inte någon enda gång vad jag kommer ihåg.
Det finns såvitt jag kan komma på blott tre kategorier
människor som kan uppskatta den här boken. Antingen får man ha ett brinnande
intresse för socialantropologi, lida av en nästan sjuklig söderhavsromantik,
eller vara en stor beundrare av Stevenson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar