2014/2015

I vanlig ordning så här års, om än lite senare än vanligt, ett inlägg om det gångna året och vad som kanske väntar framöver. En kortfattad sammanfattning av 2014 skulle kunna vara att året har varit någonstans mellan ljusmörkt och mörkljust. Även om året har innehållit en del mörka och tunga saker så har det ändå varit femtioelva miljarder gånger bättre än skräpåret 2013.

Våren 2014 ägnades för min del till stor del av fortsatt rehabilitering efter stroke och lite annat jox som hade drabbat mig året innan. Rehabträning 3 gånger i veckan. Ofta tråkigt, alltid nyttigt. I januari föddes tvillinggrabbarna M och V som L och jag är faddrar/gudföräldrar åt. I april var det dop för dem.

Under senvåren avslutade jag den organiserade delen av min rehabilitering och fortsatte på egen hand på ett gym. Under sommaren var jag också ute mycket på egen hand och gick. Att promenera har varit, och är fortfarande, en stor del av träning för mig. Under sommaren blev det också ett besök neråt kusten med största fokus på fadderbarnen och deras familj. I början av augusti var det deras tur att hälsa på oss i Karlstad. Oturligt dock – samma dag de kom på besök blev jag dålig och fick åka med ambulans till akuten. Det blev nästan en månad på två olika sjukhus, som bland annat resulterade i en inopererad pacemaker.

Som för många andra som har haft stroke så var humöret på svaj. Det blev inte bättre av problem med hjärtat och ny sjukhusvistelse. I slutet av augusti var jag hemma från sjukhuset igen men hela hösten var lite till och från med humöret. Ibland var det lite väl nedåt och vi var tvungna att säga nej till besök här hemma.

Det stora positiva under hösten var att L och jag gifte oss. En mycket vacker septemberdag i fin miljö. Under en ek. Inga gäster alls. Bara i närvaro av vigselförrättaren och två vittnen.

Under hösten började jag att arbetsträna på min arbetsplats. En början med några veckor i veckan för att trappa upp till 10 timmar / vecka (25%) mot november. I mitten av december var det slut på arbetsträningen och jag började arbeta riktigt igen, om än på 25 %. Ett tag innan jul började även min nedstämdhet avta rejält. En gladare jag och åter i jobb, snacka om att vara på väg tillbaks! Eller framåt, beroende på hur man ser det.

 

2015 inleddes med den fortsatt goa känslan av att allt är mer uppåt. Att åter få känna att jag är någon!

Sjukskrivningen på 75% gäller några månader framöver och det är såklart vettigt att skynda långsamt.

För en dryg vecka sedan var det tänkt att frugan och jag skulle ha åkt till Mauritius. Denna resa avbokade vi i samband med mina nya hjärtproblem i augusti. Vi kände båda att det är bättre att vara hemma och ha nära till sjukhus, än sitta på en paradisstrand under en palm och fundera på om man lever imorgon…

För det nya året är det inte så mycket planerat. Knappt någonting alls faktiskt – precis som vi trivs att ha det.

Förväntningarna och förhoppningarna är att må bra och att saker och ting går i rätt riktning, det vill säga framåt. Jag hoppas kunna trappa upp mitt arbete, i lagom mak. En förhoppning om fina tillfällen tillsammans med nära och kära finns såklart.