Ramlösa

Är det någon som har noterat designförbättringen på min blogg? Smaken är visserligen olika, designförsämring kanske andra tycker. Vi får väl kalla det designförändring.

Vad är det då som har hänt? Äntligen och efter mycket letande och trixande så har jag fått bort de vita (fula?) ramarna runt alla bilder!

Det är knepigt att det automatiskt läggs på ramar på bilder och att man inte enkelt kan ta bort det. Nuförtiden har har man ju faktiskt många mallar och dylikt att gå efter när man gör en blogg. Lösningen fanns i kodmallen. Sånt är jag inte van vid att pilla med. Jag hittade lösningen i bloggen Fixa din Blogspot under rubriken Ta bort ram på bilder. Det blev till att hålla tungan rätt i mun och följa instruktionen. Det verkar i alla fall funka bra. Bilderna är nu äntligen ramlösa!

Den nakne ambassadören

Författare: Magnus Zaar

Titel: Den nakne ambassadören

Sidor: 348

Serie: Del 1 i serien om Clara Fabre

Förlag: Telegram Bokförlag / Pocketförlaget

Först utgiven: 2011 (2012 i pocket)

Pris i pocket: 42 kr (Adlibris)

Utrikesdepartementet, svensk ambassad och Sidas biståndspengar. Det kanske inte låter så roligt att läsa om, snarare riktigt förbaskat trist. Men det här är en riktigt, riktigt bra thriller!

Magnus Zaars debutroman är mycket trevlig och spännande läsning. Det är skönt med nytänkande inom kriminalgenren. Skönt att för en gångs skull slippa schablonbilden av en lönnfet skild poliskommissarie med lättare alkoholproblem som tillsammans med några yngre kollegor löser mord hit och dit. I den här deckaren slipper man i stort sett polisen överhuvudtaget. Lika lite som all sans och trovärdighet saknades när en läkare och dennes familj sprang runt och förhörde folk, letade ledtrådar och löste fallet i Lars Keplers Hypnotisören, lika mycket finns trovärdigheten i denna berättelse där polisens insats är minimal.

 

Boken beskrivs såhär:

När den svenske ambassadören i Östkongo oväntat försvinner, beslutar sig ledningen för det svenska Utrikesdepartementet, bränt av flertalet politiska skandaler, att skicka ner den unga, egensinniga och rättframma diplomaten Clara Fabre. UD klarar inte av fler braskande löpsedlar och kvällstidningsdrev och Claras uppdrag är att täcka upp för något som ser ut att kunna bli en besvärande situation. Clara, ensamstående mamma till tvååriga Bianca, måste åka iväg och tar med sig dottern.

I Afrika hittar hon så småningom ambassadören - död. UD tystar ner saken, men Clara förstår att det är någonting som inte stämmer. Då händer det slag i slag: ett inbrott, en uppdykande kongolesisk minister, en polis som visar sig inte existera, ett möte med Claras afrikanska väninna Miss Masindi, som har råkat väldigt illa ut. Clara vet inte längre vem som är vän och vem som är fiende.

Jag gillar miljöerna som den här boken utspelar sig i, både i Afrika och inom UD/ambassadvärlden. Vanligtvist är jag mycket skeptisk mot böcker som utspelar sig i fingerade länder, städer eller andra miljöer. Just i den här boken känns det dock helt rätt att det mesta av berättelsen utspelar sig i det fingerade landet Östkongo. En av anledningarna till att författaren väljer en fingerad geografisk miljö framför en verklig plats kan vara att han inte vill stöta sig med det landet. Mer troligt är kanske ändå att de problem i form av snedfördelade biståndspengar och korruption skulle kunna stämma in på flera eller många länder i Afrika. Om ett verkligt land hade valts så hade andra länder automatiskt exkluderats.

Som sagt – detta är en debutroman. Jag var fast från första sidan och ser fram emot att läsa kommande delar i serien. Det finns några saker jag funderar på i berättelsen. Vet inte om de ska kallas trovärdighetsbrister eller ej, men de stör ändå litegrann. Dels är jag skeptisk till att en person skulle ta med sig sitt tvååriga barn på ett kort uppdrag till en korrumperad diktatur i Afrika. Clara får under berättelsen ta med sig sin dotter Bianca på många farligheter. Kanske logiskt eftersom dottern ändå var med till Afrika men..nja. En annan sak som stör berättelsen något är Claras sätt att klara sig från biffiga livvakter med fler och till och med slår ned dem.

~~~~~

Lite om författaren: Född 1966. Är även journalist och teveproducent. Magnus Zaar började skriva den här boken när han hade tagit paus från sitt arbete och följde med sin fru som fick tjänst på ambassaden i Uganda.

 

Länkar:

Adlibris: Inbunden / Pocket / e-bok

Bokus: Inbunden / Pocket / e-bok

MagnusZaar på Twitter

 

Den röda damcykeln av Mats Ahlstedt

Författare: Mats Ahlstedt

Titel: Den röda damcykeln

Sidor: 472

Serie: Del 3 i serien om Sören Högström och Fatima Wallinder

Förlag: Kabusa Böcker

Först utgiven: 2007 (2008 i pocket)

Pris i pocket: 45 kr (Adlibris)

Boken beskrivs såhär:

En drogpåverkad man hugger ihjäl sin fru med en yxa medan parets barn låser in sig i badrummet. Det ser ut att vara ett sorgligt rutinfall för kommisarie Sören Högström och hans kollega Fatima Wallinder vid länskriminalen i Göteborg, men det blir mer komplicerat när Wallinder upptäcker att mördaren för tio år sedan begick samma brott, då i närvaro av sin numera 17-åriga dotter. Dottern är försvunnen och Wallinder börjar söka efter henne, utan att förstå att hon utsätter sig själv för livsfara.

Samtidigt dyker en ung flicka plötsligt upp hos Oskar Lagerström, en lätt alkoholiserad och deprimerad änkling som fortfarande sörjer den trafikolycka som kostade hans fru och dotter livet tio år tidigare, en olycka som han själv orsakade. Den unga flickan flyr från något och har ingenstans att bo. Hon vägrar att tala om vad hon heter och Oskar kallar henne Felicia efter sin dotter. Men vem är hon? Och varför hittar han en röd damcykel i trädgården? Är det bara en slump att den ligger där eller har den något att göra med den bok Oskars fru publicerade precis före olyckan, en bok med namnet Den röda damcykeln, om mäns våld mot kvinnor?

Den röda damcykeln är en roman om de tysta offren. De som får leva med skammen och vetskapen om att vara barn till en mördare. Och om alla de barn som ingen bryr sig om tills någon börjar utnyttja dem.

Den här, den tredje delen av Mats Ahlstedts serie med Sören och Fatima, är den jag läste först. Det var ganska längesedan nu. Jag hade fått tips om Ahlstedt, att han skrev bra och berättelserna utspelar sig i mina gamla hemtrakter (Kungälv/Ale). När jag skulle till att beställa en bok av honom var de två första i serien tillfälligt slut. Därför blev denna den första boken jag läste av honom. Kanske tur det, jag blev riktigt förtjust i boken - handlingen, karaktärerna, och miljön. När jag senare läste de två första böckerna så tyckte jag inte de var lika bra. Hur som helst är det bättre att en serie blir bättre med tiden än att det går utför.
  

 

Länkar:

Adlibris Inbunden Pocket e-bok

Bokus Inbunden Pocket e-bok

 

 

Trubbel i paradiset

Söderhavet… Smaka på det namnet. Det är så man känner cocossmaken, kanske är det till och med Bounty. Den klassiska drömmen om Söderhavet kanske inte riktigt hänger kvar men visst finns den romantiserade bilden av paradiset där? Pojkäventyret. Skattkammarön, Robinson Crusoe, Myteriet på Bounty, vajande palmer, kritvita stränder och turkost vatten. Bastkjolar och barbröstade skönheter.

Paradiset?
(http://www.expat-blog.com)

I månadsskiftet september/oktober upprättade Sverige diplomatiska relationer med tre länder i ”Söderhavet”; Tuvalu, Kiribati och Nauru. Först ut var Tuvalu den 24 september. Ceremonin hölls i Sveriges FN-representations lokaler och representerades av Carl Bildt. Den 1 oktober meddelade UD att Sverige även har upprättat diplomatiska relationer med Nauru och Kiribati. Detta ska ha skett under det årliga höstmötet i FN. Carl Bildt ska då ha bekräftat relationerna med Naurus utrikesminister Kieren Keke och Kiribatis president Anote Tong.

 

Visa större karta

Hur går det till när diplomatiska förbindelser upprättas? Jag är nyfiken på processen. Hur börjar det? Tas det ett regeringsbeslut och sedan kontakt genom en officiell note från UD genom FN-diplomater? Eller är det i dessa moderna tider av sociala medier kanske så att vår utrikesminister skickar ett twittermeddelande till Kiribatis president och frågar om de vill bli kompisar med Sverige? Kanske ligger sanningen någonstans däremellan.

Dessutom, vad förväntas Sverige få ut av kontakterna med dessa länder, och vad kan de förvänta sig få ut av kontakterna med Sverige? I pressmeddelandena från UD sägs att Sverige och dessa länder har gemensamma intressen i klimatfrågorna. Och det är klart, alla dessa tre länder, som på ett eller annat sätt faktiskt är på väg att försvinna, har medlemskap ibland annat FN och kan där göra sina röster hörda.

Men vad är de där länderna för ställen egentligen? Är bilden av paradiset intakt eller finns det en annan bild?

Tuvalu

 

Det här landet är nog mest känt för två saker. Dels att för att det är ett av de länder som först riskerar att försvinna helt om/när havsvattnet höjs till följd av klimatförändringarna. Landets högsta punkt ligger 4,6 meter över havet. Den andra saken landet är känt för är att man har kunnat sälja ut sig på marknaden genom sin toppdomän (.tv) inom internet, och att ha ”spottat” ut frimärken till samlare – inte bara från landet i sin helhet utan även från varje enskild ö.

Frimärke med domännamnet .tv
(http://www.computer-stamps.com)

Tuvalu blev självständigt 1978 efter att ha varit brittiskt. Landet består av nio atoller med en sammanlagd landareal ungefär lika stor som Visingsö och har ca 10.000 invånare. Fullvärdig medlem av FN sedan år 2000 och har därmed samma teoretiska makt där som Sverige, eller föralldel USA, Ryssland, Kina… (om man bortser från säkerhetsrådet).

Översvämning på Tuvalu
(http://www.tuvaluislands.com)

Landet har varit flitig i klimatdebatten runt om i världen och har fått relativt stor uppmärksamhet för det. Detta till stor del för att man har kunnat visa vad en havsnivåhöjning kan orsaka – man tror att hela landet Tuvalu kan vara försvunnet inom de närmsta hundra åren. Det finns diskussioner om evakueringsplaner för befolkningen till Australien, Nya Zeeland eller Fiji. Redan nu uppstår problem emellanåt. Både vägarna och landets enda flygplats översvämmas emellanåt. Havsvatten sipprar upp genom den porösa korallen. Det har också förekommit problem med dricksvattnet. Pirkko Lindberg har skrivit en bra bok om landet och växthuseffekten, SOS Tuvalu. Boken beskrivs som reseskildring med ekologiska förtecken.

Hjälp!
(http://coolheadsforahotplanet.wordpress.com/2012/04/11/the-sinking-of-tuvalu/)

 

Kiribati

 

Jämfört med grannlandet Tuvalu så är Kiribati stort. Strax över 100.000 invånare fördelade på 33 öar och atoller. En total landyta motsvarande drygt halva Öland men enormt utspritt. Man får segla ungefär 4.400 km för att ta sig mellan de öar i landet som ligger längst bort från varandra, ett avstånd som ungefär motsvarar från Stockholm till Afghanistan. Kiribati var en brittisk koloni tillsammans med Tuvalu under namnet Gilbert- och Elliceöarna. Öarna separerades 1975. Elliceöarna blev Tuvalu vid självständigheten 1978. Gilbertöarna bytte namn till Kiribati vid självständigheten 1979. Under andra världskriget var flera av öarna, liksom många andra öar i Stilla Havsområdet, ockuperade av japanerna. Ett av de blodigaste slagen utspelade sig på Tarawa, Kiribatis huvudö. USA har också gjort kärnvapenprov vid några av de mest avlägsna öarna i östra delarna av landet.

Battle of Tarawa, November 1943
(http://www.ibiblio.org)

Även detta land riskerar att påverkas starkt av klimatförändringarna på samma sätt som grannlandet Tuvalu. Två obebodda småöar i en av atollerna lär redan ha försvunnit under havet. De flesta öar i Kiribati når bara några fåtal meter över havet. Undantaget är ön Banaba som når hela 81 meter. Liksom Tuvalu har man börjat förbereda sig på den dagen havsnivån stiger så pass mycket att ingen längre kan bo kvar på öarna. Förfrågningar är ställda till Australien och Nya Zeeland om att ta emot kiribatier som flyktingar. Förhandlingar pågår även med Fijis regering om att köpa ett område där för att på sikt kunna flytta Kiribatis befolkning.

Utsatta öar
(http://occupyilluminati.com)

Nauru

Världens minsta republik, har ca 13.000 invånare och består av en endaste ö – några kvadratkilometer mindre än Visingsö. Tyskland ockuperade ön i slutet av 1800-talet. Efter första världskriget blev ön ett mandat under Nationernas Förbund och administrerades av Australien. Nauru blev helt självständigt 1968.

För några decennier sedan var Nauru och dess invånare mycket rika. Rikedomarna kom från fosfat som bröts på ön och exporterades. Under 60- och 70-talen hade Nauru världens högsta BNP per capita och under 80-talet hade landet sitt allra bästa ekonomiska läge. Det nationella flygbolaget Air Nauru var välkänt i regionen och hade flygrutter som täckte stora delar av Oceanien och ända bort till östra Asien. Man köpte fastigheter utomlands. I Melbourne försökte man tidigt bygga upp ett ”finansiellt centrum” med en skyskrapa ”Nauru House” i centrum. Detta som någon typ av ekonomisk fond i förberedande för den dagen fosfaten på ön skulle ta slut.

Republiken Nauru
(http://brookmeakins.wordpress.com)

På grund av brist på odlingsbar mark samt den starka ekonomin kom nauruerna att importera mycket i ”skräpmatsväg”. Detta har resulterat i att en stor del av befolkningen är överviktig och över 40 % av befolkningen har diabetes, den största koncentrationen i världen.

Rester från utvinningen av fosfat
(http://theintrepid.blogspot.se/2009/05/nauru-movie-adrift.html)

Redan på slutet av 80-talet började utvinningen av fosfat avta, detta på grund av både minskade tillgångar och efterfrågan. I dagsläget har nästan all fosfatutvinning upphört. Miljön är starkt påverkad då stora delar av ön i praktiken är bortgrävd genom dagbrottsbrytningen av fosfat. För att komma till rätta med ekonomin provade man på att vara ett skatteparadis och landet blev också ett center för illegal pengatvätt. Mellan 2001 och 2008 tjänade Nauru pengar på att husera asylsökande för Australiens räkning. Eventuellt kommer lägret att öppnas på nytt.

Läger för personer som söker asyl i Australien
(http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/1920488.stm)

Landet har också utnyttjat sina relationer med andra länder och sin plats i FN för att dra ekonomiska fördelar. Efter att ha blivit medlem i FN 1999 har Nauru växlat flera gånger mellan att ha officiella relationer med Folkrepubliken Kina och Republiken Kina (Taiwan). Som ”tack för stöd” har Nauru vid minst ett av dessa tillfällen ha fått sisådär 130 miljoner dollar. Nauru erkände Kosovo i ett tidigt skede. I december 2009 erkände man också både Abchaziens och Sydossetiens självständigheter som det fjärde landet i världen. Det sägs att Ryssland har skänkt Nauru humanitär hjälp i form av 50 miljoner dollar för detta, vilket Naurus regering förnekar. Trots försök att omstrukturera ekonomin har landet varit på gränsen till helt bankrutt. Man har fått sälja av Nauru House i Melbourne och andra fastigheter utomlands. Periodvis har ön varit helt isolerad utan någon som helst kontakt med omvärlden.

 

 

Länkar:

Pressmeddelande från UD om upprättande av diplomatiska relationer med Tuvalu http://www.regeringen.se/sb/d/16445/a/200084

Pressmeddelande från UD om upprättande av diplomatiska relationer med Nauru och Kiribati http://www.regeringen.se/sb/d/16542/a/200550

SOS Tuvalu av Pirkko Lindberg http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9150105930

  

 

Camilla Läckberg - Olycksfågeln

Författare: Camilla Läckberg

Titel: Olycksfågeln

Sidor: 321

Serie: Del 4 av Fjällbackaserien

Först utgiven: 2006

Pris i pocket: 42 kr (Adlibris)

 

Olycksfågeln är Camilla Läckbergs fjärde bok i ”Fjällbacka-serien” om polisen Patrik Hedström med kollegor. Det var riktigt längesen jag läste de tre tidigare böckerna. Egentligen vet jag inte varför det har dröjt så länge innan jag tar vid med den här boken. Kanske tröttnade jag lite på Läckbergs-stilen och det dök upp andra bra västkustförfattare. Det har ibland känts som att Camilla Läckberg är en abdikerande deckardrottning. Lite varningsflagg tycker jag för egen del man kan utfärda när man ser personer som är kända för något helt plötsligt hoppar på ”Let’s Dance”, ”Vem tror du att du är?” och andra populära nöjesprogram i teve. Är detta ett sätt att hålla sig kvar i folks medvetande för att inte glömmas bort?

Men till boken då; Berättelsen börjar med att en kvinna påträffas död efter en bilolycka. Hon var alkoholpåverkad. Saker upptäcks som gör polisen i Tanumshede misstänksam och man kommer fram till att det handlar om ett mord. Det framkommer senare att det finns liknande fall runt om i landet. Händelser som har inträffat för flera år sedan. Finns det ett samband? Självklart finns det samband, annars hade de inte varit med i berättelsen. Men hur hänger de ihop då?

Parallellt med kvinnan som hittas död efter bilkraschen så är Tanumshede plats för en tevesänd dokusåpa. En av deltagarna hittas en tidig morgon mördad i en soptunna.

Berättelsen är bra. Rent deckarmässigt är historien spännande. Emellanåt kan det kännas lite rörigt med de olika fallen som utspelar sig samtidigt. Att den här historien ändå inte går klockrent in i mig kan väl belysas av att jag först i slutet av boken tycker det är något bekant. Med bara 15 sidor kvar av berättelsen blev jag helt säker på att jag har läst boken förut! Det var visst inte bara tre böcker i serien jag hade läst. Ett tecken på att boken inte har fastnat i bakhuvudet alltså. Nu flera år senare måste jag ändå säga att jag verkligen var fast i historien och att boken verkligen var bra. Det som ändå stör mig något i Läckbergs fyra första böcker är att jag inte fastnar för någon av karaktärerna riktigt, trots att de beskrivs ganska väl. Ibland tycker jag också att sidohistorierna får väl stor plats och känns för fluffiga och rosaskimrande. Att behöva läsa tre sidor om hur polisen Patriks fru provar bröllopsklänning känns lite väl ointressant i en deckare – även om jag tycker sidohistorier och karaktärsbyggande beskrivningar är bra.

Kommer jag läsa vidare i Läckbergs Fjällbacka-serie? Jo, förmodligen. Även om jag för tillfället tycker att Ann Rosman och Mats Ahlstedt är de absolut bästa västkustdeckarna så är det ändå skönt och avslappnat att läsa Läckbergs böcker och röra sig i den bohuslänska miljön.

 

Boken kan köpas t.ex. på Adlibris eller Bokus.

 

 

10.000

Den här bloggen startade jag i slutet av december 2011. En månad senare surfade besökare nummer 1.000 in på sidan. Idag tickade räkneverket över och blev femsiffrigt. 10.000 besökare på nästan 10 månader. Det känns kul!

Det är intressant att se under "Populäraste inläggen" vad folk läser mest och hur detta förändras över tid. Ganska många har läst de inlägg som handlar om hjärtfel och ablation, det har också varit någon som senare har hört av sig privat om detta. Jag har också ibland möjlighet att se vad personer har sökt på google när de hamnar på min sida och även där har jag förstått att det är många som har funderingar runt hjärtklappning och inför ablation. Kanon att man också kan hjälpa någon i och med skrivandet.

Det blev några intensiva inlägg häromsistens om kvotuttagningen i Sudan och efter det har jag legat lite lågt. Inom kort kommer det mer svammel om ditten och datten från mig.

Tack alla ni som hittills har läst och kommenterat!

Reportagebok om Kaukasus

Anna-Lena Laurén – I bergen finns inga herrar; Om Kaukasien och dess folk

Under många år har jag tyckt att Kaukasus är en intressant region.  Jag tror att det började ungefär i den vevan när järnridån raserades och Sovjetunionen kollapsade. Helt plötsligt kunde man följa händelser från platser som tidigare hade varit dolda någonstans i det där grå trista periferida området som knappt syntes i skolatlaserna men nu plötsligt låg i Europa eller i dess närhet. Intresset för Kaukasus har sedan dess format sig men ännu har jag inte besökt området.

Det finns flera anledningar till intresset. Jag har förstått att naturen är helt enastående vacker, både med Svarta- och Kaspiska havet och alla enorma berg. Det är märkligt att man fick lära sig i skolan att Europas högsta berg ligger i Frankrike när det i själva verket ligger i ryska delarna av Kaukasus. Armenien och Georgien tillhör två av de absolut äldsta kristna länderna i världen. Det finns många kloster uppe i bergen. Det som också har dragit mitt intresse till regionen är negativa saker, som konflikterna och krigen. Vad folk mest har i tankarna kanske är Tjetjenienkrigen, men det har ju också förekommit krig och konflikter om Nagorno-Karabach, Abchazien, Sydossetien för att nämna några. Och bara för några år sedan mellan Ryssland och Georgien.

Ibland vet man inte riktigt vilken genre man ska placera en bok i. Just denna bok vill jag nog helt enkelt kalla en reportagebok. Anna-Lena Laurén, finlandssvensk journalist och författare som har varit korrespondent för flera finska och svenska tidningar har från och till varit placerad i Moskva. Hon har gjort flera resor i Kaukasus och i denna bok berättar hon om flera av de där resorna. Boken är uppbyggd med kapitelvisa nedslag i olika delrepubliker och områden. Hon beskriver hur situationen är, har varit och hur detta förhåller sig till andra områden. Starkt återkommande är de olika krigen och konflikterna. Det jämförs hur religionen har fått fäste på olika sätt i de olika områdena. I vissa republiker ska kvinnorna täcka sig med slöja, i andra republiker inte. På vissa ställen byggs det enorma moskéer medan det på andra håll är mer nedtonat med religionen. Laglösheten beskrivs, många människor intervjuas om hur de påverkas av kriminalitet och de tidigare konflikterna.

I inledningskapitlet berättar Anna-Lena om problemen med att transportera sig från en plats till en annan när flera delrepubliksgränser ska passeras. I kapitlen därefter arbetas de olika områdena av; Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkarien, Abchazien, Sydossetien och Georgien. Boken tar inte upp Armenien, Azerbajdzjan eller konflikten dem emellan om Nagorno-Karabach.

 

Länkar:

Anna-Lena Lauréns blogg (Moskvabloggen)

Det brukar skilja några kronor mellan nätbokhandlarna på samma böcker. Med denna boken är det löjlig skillnad – Adlibris tar 61 kronor och Bokus tar 222 kronor..!