Den sista veckan
Lördagen ägnades åt – ingenting.
För min del blev det att slappa vid poolen från klockan elva till fem. På
kvällen blev det dock en del jobb inför morgondagen.
Söndagen, den dag som arbetsveckan
börjar på i denna del av världen. Vi hade mycket jobb som skulle göras. Det
blev start direkt efter frukost. Jag och K satt en stor del av dagen i
hotellobbyn och fixade och trixade med listor, underlag och kontroller.
På kvällen blev det middag på en libanesisk
restaurang med hela delegationen. Mycket trevligt ställe som kändes lite
lyxigt. Maten var också väldigt god. Det hade så klart varit gott med rödvin till
middagen men det är ju inte så lätt att få tag på i Sudan, förbjudet som det är.
Eftersom vi har olika uppgifter i
gruppen så blir arbetsfördelningen lite ur fas gentemot varandra ibland. På
måndagen hade jag en dag utan direkta sysslor medan de flesta andra fick slita.
Vissa dagar kunde det vara tvärtom. Jag hade fått för mig att upptäcka lite mer
av Khartoum. Nu hade vi också varit här så pass länge att vi alla var något mer
införstådda av säkerhetsläget än vi var när vi först kom hit.
Jag gick upp ganska tidigt. Efter
frukosten tog jag en taxi själv in till centrum. Först besökte jag moskén Al
Kabir. Att på egen hand som västerlänning bara knalla in i en moské i Sudan
utan vidare är kanske inte så bra. Jag var väldigt försiktig med att gå in.
Visste ju inte om det var provocerande på något sätt. När jag försökte kika in
genom den öppna porten så gott det gick visade en man som satt utanför att jag
kunde gå in men att jag måste ta av mig skorna. Känslan jag fick inne i moskén
var att det var som i en koranskola. Folk (ja, män alltså) satt och läste,
diskuterade m.m. Moskén var inte alls speciellt vacker ini. Högt i tak. Stora
fläktar. Innertak som på vissa ställen hade flagnat. Att ens ta fram kameran
inne i moskén var inte att tänka på. Hur hade reaktionerna blivit då?
Efter moskébesöket tittade jag
lite på marknaden utanför. Hittade inget direkt. Det enda jag köpte var ett par
paket sudanesiska cigaretter av några försäljare på gatan. I guideboken hade
jag spanat in att det skulle finnas en bokaffär i närheten. Tyvärr hittade jag
inte dit. Om den ens fanns kvar.
Jag knallade vidare. Tittade in
på stadens huvudpostkontor och postade mina resterande vykort. Vidare ner till
Blå Nilen. Promenerade längs floden, tittade och fotograferade. Det var
otroligt varmt. Tillslut orkade jag inte med värmen mer. Letade upp en taxi och
åkte tillbaks till hotellet. Bråkade lite med taxichauffören om pengarna. Han
ville plötsligt ha mer än vad vi hade kommit överens om. Men så tänkte jag att
han hade väl bättre nytta av de där pengarna än jag. Snabbt upp på rummet och
byta om för att sedan lägga mig vid poolen ett tag.
På kvällen ordnade vi en
tackmiddag för tolkarna vi hade använt oss av under arbetet. Middagen var på en
restaurang inne i centrum av staden. Tolkarna, som i de flesta fall också var
flyktingar från Etiopien och Eritrea, verkade uppskatta vår middag. Det gjorde
även vi.
På tisdagen åkte vi till UNHCR:s
kontor. Det var avrapportering till UNHCR från delegationen. Vi skrev ut
beslut, förstörde andra dokument och jag ägnade mig främst åt att mejla hem
listor och bosättningsunderlag på en knackig internetuppkoppling mot Sverige.
På kvällen åkte vi till
lyxhotellet Burj Al-Fatih, även kallat ”Kadaffis ägg” (det lär vara finansierat
av Libyen), och åt middag. Fantastiskt hotell och byggnad. Vi började med en alkoholfri
drink på en av de översta våningarna med en fantastisk utsikt över staden och
där Vita och Blå Nilen rinner ihop till Nilen. Sedan till själva middagen på
restaurangen en våning ner. Mycket god och fin buffé. I hotellfoajén fanns en
souveniraffär som vi handlade lite i. Taxi hem.
De sista dagarna ägnades åt
förberedelser för hemresan. Det blev några lugna stunder inemellan som
tillbringades vid poolen. Det kändes lite vemodigt när vi skulle hem. Gruppen
splittrades upp då vi åkte hem vid tre olika tillfällen – T åkte dagen innan, K
och E stannade kvar i landet några dagar för ett annat uppdrag. Jag och övriga
flög hem samma väg vi kom, via Amsterdam. Det var den resan.
Efterord
Uppdraget att ta ut ca 200
etiopiska och eritreanska flyktingar i Sudan hösten 2009 blev lyckat. Det
slutade med att 234 personer senare fick komma till Sverige som kvotflyktingar.
Efter att all byråkrati var klar i Sudan anlände dessa personer i olika
omgångar runt årsskifter 2009/2010 och bosattes företrädelsevis i norra delen
av Sverige.
Man funderade lite på hur det
kunde kännas för dem att lämna det 40-gradiga Sudan och några timmar senare
dimpa ner i Lycksele med -40 grader. Från ett myllrande flyktingläger eller
miljonstad till en avkrok på den svenska landsbygden. Det är säkert ett mycket
svårt steg. Även om de skulle få uppleva obehag på olika sätt i Sverige så
kanske det kan vara en tröst att slippa det som de lämnar, risk att mördas,
tvångsrekryteras till en gerillagrupp eller att våldtas när de går till brunnen
i flyktinglägret för att hämta vatten.
Drygt ett år senare, i februari
2011, var jag på ett möte på Migrationsverket i Stockholm. Jag hade blivit
uttagen att delta i en ny delegationsresa, denna gång till Iran. (Denna resa
blev tyvärr inte av för min del.). På mötet hade folk samlats som skulle vara
med på alla de olika kvotuttagningarna det året. En av punkterna på programmet
var berättelse och frågestund med två tjejer som hade kommit som kvotflyktingar
tidigare. Det visade sig att dessa två tjejer blev uttagna under den resan som
jag deltog i. Dessa två tjejer stod nu, drygt ett år senare, på ett möte med
Migrationsverket och berättade på svenska om vad de hade varit med om. Detta
var ett riktigt bra kvitto på att man hade varit med om något mycket
meningsfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar