Camilla Läckberg - Olycksfågeln

Författare: Camilla Läckberg

Titel: Olycksfågeln

Sidor: 321

Serie: Del 4 av Fjällbackaserien

Först utgiven: 2006

Pris i pocket: 42 kr (Adlibris)

 

Olycksfågeln är Camilla Läckbergs fjärde bok i ”Fjällbacka-serien” om polisen Patrik Hedström med kollegor. Det var riktigt längesen jag läste de tre tidigare böckerna. Egentligen vet jag inte varför det har dröjt så länge innan jag tar vid med den här boken. Kanske tröttnade jag lite på Läckbergs-stilen och det dök upp andra bra västkustförfattare. Det har ibland känts som att Camilla Läckberg är en abdikerande deckardrottning. Lite varningsflagg tycker jag för egen del man kan utfärda när man ser personer som är kända för något helt plötsligt hoppar på ”Let’s Dance”, ”Vem tror du att du är?” och andra populära nöjesprogram i teve. Är detta ett sätt att hålla sig kvar i folks medvetande för att inte glömmas bort?

Men till boken då; Berättelsen börjar med att en kvinna påträffas död efter en bilolycka. Hon var alkoholpåverkad. Saker upptäcks som gör polisen i Tanumshede misstänksam och man kommer fram till att det handlar om ett mord. Det framkommer senare att det finns liknande fall runt om i landet. Händelser som har inträffat för flera år sedan. Finns det ett samband? Självklart finns det samband, annars hade de inte varit med i berättelsen. Men hur hänger de ihop då?

Parallellt med kvinnan som hittas död efter bilkraschen så är Tanumshede plats för en tevesänd dokusåpa. En av deltagarna hittas en tidig morgon mördad i en soptunna.

Berättelsen är bra. Rent deckarmässigt är historien spännande. Emellanåt kan det kännas lite rörigt med de olika fallen som utspelar sig samtidigt. Att den här historien ändå inte går klockrent in i mig kan väl belysas av att jag först i slutet av boken tycker det är något bekant. Med bara 15 sidor kvar av berättelsen blev jag helt säker på att jag har läst boken förut! Det var visst inte bara tre böcker i serien jag hade läst. Ett tecken på att boken inte har fastnat i bakhuvudet alltså. Nu flera år senare måste jag ändå säga att jag verkligen var fast i historien och att boken verkligen var bra. Det som ändå stör mig något i Läckbergs fyra första böcker är att jag inte fastnar för någon av karaktärerna riktigt, trots att de beskrivs ganska väl. Ibland tycker jag också att sidohistorierna får väl stor plats och känns för fluffiga och rosaskimrande. Att behöva läsa tre sidor om hur polisen Patriks fru provar bröllopsklänning känns lite väl ointressant i en deckare – även om jag tycker sidohistorier och karaktärsbyggande beskrivningar är bra.

Kommer jag läsa vidare i Läckbergs Fjällbacka-serie? Jo, förmodligen. Även om jag för tillfället tycker att Ann Rosman och Mats Ahlstedt är de absolut bästa västkustdeckarna så är det ändå skönt och avslappnat att läsa Läckbergs böcker och röra sig i den bohuslänska miljön.

 

Boken kan köpas t.ex. på Adlibris eller Bokus.

 

 

10.000

Den här bloggen startade jag i slutet av december 2011. En månad senare surfade besökare nummer 1.000 in på sidan. Idag tickade räkneverket över och blev femsiffrigt. 10.000 besökare på nästan 10 månader. Det känns kul!

Det är intressant att se under "Populäraste inläggen" vad folk läser mest och hur detta förändras över tid. Ganska många har läst de inlägg som handlar om hjärtfel och ablation, det har också varit någon som senare har hört av sig privat om detta. Jag har också ibland möjlighet att se vad personer har sökt på google när de hamnar på min sida och även där har jag förstått att det är många som har funderingar runt hjärtklappning och inför ablation. Kanon att man också kan hjälpa någon i och med skrivandet.

Det blev några intensiva inlägg häromsistens om kvotuttagningen i Sudan och efter det har jag legat lite lågt. Inom kort kommer det mer svammel om ditten och datten från mig.

Tack alla ni som hittills har läst och kommenterat!

Reportagebok om Kaukasus

Anna-Lena Laurén – I bergen finns inga herrar; Om Kaukasien och dess folk

Under många år har jag tyckt att Kaukasus är en intressant region.  Jag tror att det började ungefär i den vevan när järnridån raserades och Sovjetunionen kollapsade. Helt plötsligt kunde man följa händelser från platser som tidigare hade varit dolda någonstans i det där grå trista periferida området som knappt syntes i skolatlaserna men nu plötsligt låg i Europa eller i dess närhet. Intresset för Kaukasus har sedan dess format sig men ännu har jag inte besökt området.

Det finns flera anledningar till intresset. Jag har förstått att naturen är helt enastående vacker, både med Svarta- och Kaspiska havet och alla enorma berg. Det är märkligt att man fick lära sig i skolan att Europas högsta berg ligger i Frankrike när det i själva verket ligger i ryska delarna av Kaukasus. Armenien och Georgien tillhör två av de absolut äldsta kristna länderna i världen. Det finns många kloster uppe i bergen. Det som också har dragit mitt intresse till regionen är negativa saker, som konflikterna och krigen. Vad folk mest har i tankarna kanske är Tjetjenienkrigen, men det har ju också förekommit krig och konflikter om Nagorno-Karabach, Abchazien, Sydossetien för att nämna några. Och bara för några år sedan mellan Ryssland och Georgien.

Ibland vet man inte riktigt vilken genre man ska placera en bok i. Just denna bok vill jag nog helt enkelt kalla en reportagebok. Anna-Lena Laurén, finlandssvensk journalist och författare som har varit korrespondent för flera finska och svenska tidningar har från och till varit placerad i Moskva. Hon har gjort flera resor i Kaukasus och i denna bok berättar hon om flera av de där resorna. Boken är uppbyggd med kapitelvisa nedslag i olika delrepubliker och områden. Hon beskriver hur situationen är, har varit och hur detta förhåller sig till andra områden. Starkt återkommande är de olika krigen och konflikterna. Det jämförs hur religionen har fått fäste på olika sätt i de olika områdena. I vissa republiker ska kvinnorna täcka sig med slöja, i andra republiker inte. På vissa ställen byggs det enorma moskéer medan det på andra håll är mer nedtonat med religionen. Laglösheten beskrivs, många människor intervjuas om hur de påverkas av kriminalitet och de tidigare konflikterna.

I inledningskapitlet berättar Anna-Lena om problemen med att transportera sig från en plats till en annan när flera delrepubliksgränser ska passeras. I kapitlen därefter arbetas de olika områdena av; Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkarien, Abchazien, Sydossetien och Georgien. Boken tar inte upp Armenien, Azerbajdzjan eller konflikten dem emellan om Nagorno-Karabach.

 

Länkar:

Anna-Lena Lauréns blogg (Moskvabloggen)

Det brukar skilja några kronor mellan nätbokhandlarna på samma böcker. Med denna boken är det löjlig skillnad – Adlibris tar 61 kronor och Bokus tar 222 kronor..!

Kvotuttagning Sudan del 10

Den sista veckan

Lördagen ägnades åt – ingenting. För min del blev det att slappa vid poolen från klockan elva till fem. På kvällen blev det dock en del jobb inför morgondagen.

Söndagen, den dag som arbetsveckan börjar på i denna del av världen. Vi hade mycket jobb som skulle göras. Det blev start direkt efter frukost. Jag och K satt en stor del av dagen i hotellobbyn och fixade och trixade med listor, underlag och kontroller.

På kvällen blev det middag på en libanesisk restaurang med hela delegationen. Mycket trevligt ställe som kändes lite lyxigt. Maten var också väldigt god. Det hade så klart varit gott med rödvin till middagen men det är ju inte så lätt att få tag på i Sudan, förbjudet som det är.

 

Eftersom vi har olika uppgifter i gruppen så blir arbetsfördelningen lite ur fas gentemot varandra ibland. På måndagen hade jag en dag utan direkta sysslor medan de flesta andra fick slita. Vissa dagar kunde det vara tvärtom. Jag hade fått för mig att upptäcka lite mer av Khartoum. Nu hade vi också varit här så pass länge att vi alla var något mer införstådda av säkerhetsläget än vi var när vi först kom hit.

Jag gick upp ganska tidigt. Efter frukosten tog jag en taxi själv in till centrum. Först besökte jag moskén Al Kabir. Att på egen hand som västerlänning bara knalla in i en moské i Sudan utan vidare är kanske inte så bra. Jag var väldigt försiktig med att gå in. Visste ju inte om det var provocerande på något sätt. När jag försökte kika in genom den öppna porten så gott det gick visade en man som satt utanför att jag kunde gå in men att jag måste ta av mig skorna. Känslan jag fick inne i moskén var att det var som i en koranskola. Folk (ja, män alltså) satt och läste, diskuterade m.m. Moskén var inte alls speciellt vacker ini. Högt i tak. Stora fläktar. Innertak som på vissa ställen hade flagnat. Att ens ta fram kameran inne i moskén var inte att tänka på. Hur hade reaktionerna blivit då?

 

Efter moskébesöket tittade jag lite på marknaden utanför. Hittade inget direkt. Det enda jag köpte var ett par paket sudanesiska cigaretter av några försäljare på gatan. I guideboken hade jag spanat in att det skulle finnas en bokaffär i närheten. Tyvärr hittade jag inte dit. Om den ens fanns kvar.

Jag knallade vidare. Tittade in på stadens huvudpostkontor och postade mina resterande vykort. Vidare ner till Blå Nilen. Promenerade längs floden, tittade och fotograferade. Det var otroligt varmt. Tillslut orkade jag inte med värmen mer. Letade upp en taxi och åkte tillbaks till hotellet. Bråkade lite med taxichauffören om pengarna. Han ville plötsligt ha mer än vad vi hade kommit överens om. Men så tänkte jag att han hade väl bättre nytta av de där pengarna än jag. Snabbt upp på rummet och byta om för att sedan lägga mig vid poolen ett tag.

 

På kvällen ordnade vi en tackmiddag för tolkarna vi hade använt oss av under arbetet. Middagen var på en restaurang inne i centrum av staden. Tolkarna, som i de flesta fall också var flyktingar från Etiopien och Eritrea, verkade uppskatta vår middag. Det gjorde även vi. 

På tisdagen åkte vi till UNHCR:s kontor. Det var avrapportering till UNHCR från delegationen. Vi skrev ut beslut, förstörde andra dokument och jag ägnade mig främst åt att mejla hem listor och bosättningsunderlag på en knackig internetuppkoppling mot Sverige.  

På kvällen åkte vi till lyxhotellet Burj Al-Fatih, även kallat ”Kadaffis ägg” (det lär vara finansierat av Libyen), och åt middag. Fantastiskt hotell och byggnad. Vi började med en alkoholfri drink på en av de översta våningarna med en fantastisk utsikt över staden och där Vita och Blå Nilen rinner ihop till Nilen. Sedan till själva middagen på restaurangen en våning ner. Mycket god och fin buffé. I hotellfoajén fanns en souveniraffär som vi handlade lite i. Taxi hem.

 

De sista dagarna ägnades åt förberedelser för hemresan. Det blev några lugna stunder inemellan som tillbringades vid poolen. Det kändes lite vemodigt när vi skulle hem. Gruppen splittrades upp då vi åkte hem vid tre olika tillfällen – T åkte dagen innan, K och E stannade kvar i landet några dagar för ett annat uppdrag. Jag och övriga flög hem samma väg vi kom, via Amsterdam. Det var den resan. 

Efterord

Uppdraget att ta ut ca 200 etiopiska och eritreanska flyktingar i Sudan hösten 2009 blev lyckat. Det slutade med att 234 personer senare fick komma till Sverige som kvotflyktingar. Efter att all byråkrati var klar i Sudan anlände dessa personer i olika omgångar runt årsskifter 2009/2010 och bosattes företrädelsevis i norra delen av Sverige.

Man funderade lite på hur det kunde kännas för dem att lämna det 40-gradiga Sudan och några timmar senare dimpa ner i Lycksele med -40 grader. Från ett myllrande flyktingläger eller miljonstad till en avkrok på den svenska landsbygden. Det är säkert ett mycket svårt steg. Även om de skulle få uppleva obehag på olika sätt i Sverige så kanske det kan vara en tröst att slippa det som de lämnar, risk att mördas, tvångsrekryteras till en gerillagrupp eller att våldtas när de går till brunnen i flyktinglägret för att hämta vatten.

Drygt ett år senare, i februari 2011, var jag på ett möte på Migrationsverket i Stockholm. Jag hade blivit uttagen att delta i en ny delegationsresa, denna gång till Iran. (Denna resa blev tyvärr inte av för min del.). På mötet hade folk samlats som skulle vara med på alla de olika kvotuttagningarna det året. En av punkterna på programmet var berättelse och frågestund med två tjejer som hade kommit som kvotflyktingar tidigare. Det visade sig att dessa två tjejer blev uttagna under den resan som jag deltog i. Dessa två tjejer stod nu, drygt ett år senare, på ett möte med Migrationsverket och berättade på svenska om vad de hade varit med om. Detta var ett riktigt bra kvitto på att man hade varit med om något mycket meningsfullt.

 

Tidigare delar av berättelsen:

Kvotuttagning Sudan del 1

Förra delen

Kvotuttagning Sudan del 9

Bilder av de dansande dervisherna

Efter fredagens marknad åkte vi vidare till norra Khartoum där vi skulle titta på de dansande dervischerna. De här dervischerna är religiösa män inom sufismen. På fredagar samlas de vid sina moskéer för en ritual där de ibland kommer i trans, och då händer det att de dansar. Egentligen hände inte så mycket under den här ceremonin, men det blev ändå en väldigt speciell stämning och en händelse som bet sig fast i minnet. Ceremonin vi tittade på var på en gravplats där en moské också låg. Dervischerna började gå runt i en stor cirkel. De klappade händer, trummade och upprepade några mantran. De gick också runt med rökelse. Det kändes så äkta, inget tillgjort turisttjafs. Dessa dervischer eldade upp sig i denna religiösa ceremoni som varade någon timme. Något magiskt infann sig. Ibland är det man ser ganska obegripligt men ändå kan man bli tagen.

Fortsättning följer…

Tidigare delar av berättelsen:

Kvotuttagning Sudan del 1

Förra delen

Kvotuttagning Sudan del 8

Marknad i Omdurman

Det där med söndag på fredag funkar rätt bra. Visserligen blir ju söndagarna arbetsdag, men det behöver man ju inte tänka på i förväg. Ännu en ledig fredag alltså. Förmiddagen inleddes åter igen med några timmar vid hotellpoolen. Skönt att bara ligga och slappa lite.

På eftermiddagen hade vi ordnat utflykt med ”vår” guide från UNHCR-kontoret. Först åkte vi över till Omdurman för att se marknaden där. När vi åkte på bron över Vita Nilen för att komma till Omdurman så var det något stort som plaskade i vattnet. Med tanke på hur det rörde sig så kom vi fram till att det måste ha varit en riktigt stor orm på några meter. Vi har ju sett att de säljer vad vi tror är pytonormsskinn, så det skulle kanske ha kunnat vara det.

Väl på marknaden i Omdurman så gick vi runt och tittade på måfå, dels inne i souken och dels på marknaden ute på stan. En hel del av handlarna höll fortfarande stängt eftersom det nyss hade varit ramadan. I början gick vi tillsammans allihop. Det blev såklart svårt. Vår guide blev arg och läxade upp en handlare som han tyckte hade lurat T, detta tyckte hon blev väldigt jobbigt och det blev lite spänt. Vi andra tyckte det blev lite jobbigt över huvud taget med hur mycket guiden la sig i vad vi tittade på, vad vi handlade och hur mycket vi betalade. Gruppen luckrades upp mer och mer och vi gick mer på egen hand. Det var med uträkning som J och jag ”råkade” komma bort från guiden. Det fanns inte så mycket att handla, inte för mig i alla fall. Det enda jag köpte var två typiska arabiska(?) hattar.

 

Fortsättning följer…

Tidigare delar av berättelsen:

Kvotuttagning Sudan del 1

Förra delen

Kvotuttagning Sudan del 7

Ny arbetsvecka

Första arbetsdagen andra veckan i Khartoum. På grund av ramadan var förra veckans arbetspass på UNHCR nerkortade. Även om vi då slet ganska rejält så var det nog ändå en bra inledning. Från denna andra vecka blev arbetspassen längre.  

Mitt sudanesiska visum

På måndagen hade både K och jag kameran med och vi tog bilder både i väntrummet när vi hade informationen och i utredningsrummen, med flyktingarnas godkännande förstås. Vi märkte att detta bara var positivt och lättade upp stämningen något. Barnen blev glada över att både bli fotograferade och att de fick se sig själva i kameran, detta gjorde också att föräldrarna blev mer avspända.

Fototillstånd

Alla vi sju personer i den lilla delegationen hade våra uppgifter. Fem av personerna höll i det löpande intervjuarbetet och skrev protokoll och senare beslut. Jag och delegationsledaren höll i den lilla korta informationen för varje flyktinggrupp, två informationer varje dag som nämnts tidigare. Min huvudsakliga uppgift var att upprätta bosättningsunderlag, sammanställa statistik och skriva en bosättningsrapport. I bosättningsunderlagen samlade jag uppgifter från intervjuerna. Det skulle föras ner vad personerna hade för bakgrund i form av utbildning, arbete och språkkunskaper. Det skulle skrivas hur familjesituationen såg ut och hur hälsan var. Med mera, med mera. Dessa uppgifter ska sedan vidare till de kommuner i Sverige som ska ta emot kvotflyktingarna, så man kan ta emot dem på bästa sätt.

På måndagseftermiddagen fick jag lite tid över mellan allt jobb. Det blev en promenad på egen hand för att leta upp ett postkontor som skulle ligga ett kvarter bort. Jag var borta i ungefär en halvtimme. Något postkontor hittade jag inte. Det var så otroligt varmt att det tillochmed brände under fötterna – igenom skosulorna. När jag kom tillbaks till UNHCR:s kontor så var jag sjöblöt. Några skrattade åt mig och sa att det såg ut som jag hade kommit tillbaks efter en veckolång vandring genom öknen. Det var ungefär så det kändes också.

 

Quo vadis?

Ozone Café - här åt vi lunch flera gånger

På kvällen blev det fortsatt jobb. Först mellan sju och halv tio så blev det ärendedragningar på ett av hotellrummen. Efter det satt jag på egen hand och jobbade med mina listor och bosättningsunderlag till elvatiden.

Tisdag. Rutinerna börjar sitta nu med information och intervjuer på UNHCR. Denna dag hann jag vara med T på hennes förmiddagsintervju. Intressant att lyssna och ta del av hur intervjuerna går till när man bara sitter och sammanställer uppgifter efter dem annars.

Någon gång i samband med lunchen så kände jag att jag började bli kass i magen. Trots att man arbetar på UNHCR:s kontor på dagarna så betyder inte det att anläggningen är någon direkt lyx för det. Toaletterna är av den standarden att man inte gärna sätter sig på ringen. Tog en koltablett som verkade ordna upp lite av oredan i magen alla fall. Klarade mig bra, även om jag var bubblig i magen resten av dagen.

Efter ett par timmars jobb även på hotellet blev det lite käk på kaféet i lobbyn med J. Flera i delegationen beställde upp middag till sina respektive rum. Efter maten drog även jag mig tillbaks. Skönt att emellanåt vara lite för sig själv och ta det lugnt. Läste lite och löste korsord.

På onsdagen var det näst sista dagen med utredningar.  K och jag lyckades lösgöra lite tid. Vi åkte till huvudpostkontoret med vår chaufför. Där fick vi iväg en hög med vykort från alla i gruppen. Vilket postkontor! Stort men slitet. Det såg ändå ut som att det har varit ganska pampigt under den brittiska kolonialtiden. Utanför postkontoret satt en man med en snurra med gamla vykort. Vi köpte väl upp en stor del av hans lager.

Efter det fortsatte vi till en restaurang för att ordna inför måndagens tackmiddag till tolkarna. På eftermiddagen blev det en tur till Afra Mall, handla och växla pengar. Mellan sju och halv tio på kvällen blev det jobb igen på hotellet.

Tivoli utanför hotellet

Den sista utredningsdagen gick till ungefär som de tidigare. Mycket jobb under dagen. Efter lite vila på eftermiddagen fortsatte vi arbetet på ett av hotellrummen.

Funkar bra på en hotellterrass i den afrikanska kvällningen

 

Fortsättning följer…

Tidigare delar av berättelsen:

Kvotuttagning Sudan del 1

Kvotuttagning Sudan del 2

Kvotuttagning Sudan del 3

Kvotuttagning Sudan del 4

Kvotuttagning Sudan del 5

Kvotuttagning Sudan del 6