Kjelle Berka från Högdalen

En riktigt skön biografi/memoar

Författare: Kjell Bergqvist & Hans Christiansen

Titel: Kjelle Berka från Högdalen

Undertitel: Kjell Bergqvist berättar för Hans Christiansen

Sidor: 282

Utspelar sig år: 1953-2014

Utspelar sig i: lite här och där

Förlag: Norstedts

Utgiven: 2015

---

Det var ett tag sedan jag riktigt fastnade i en bok direkt och bara ville fortsätta och fortsätta läsa. Detta är en fantastisk memoar eller biografi! Inte en tråkig stund. Allt berättande är väl som Kjelle är – det vill säga rätt fram utan krumelurer och krumbuktande. Är det något eller någon han tycker är knäpp eller gör något galet så ber han vederbörande fara åt helvete, alternativt delar ut en rak höger. Han stormar in på möten, han klipper till en präst. Och så vidare. Raka högerslag och vänsterkrokar delas också ut verbalt i denna bok, till både folk och etablissemang.

Kjell Bergqvist delar friskt med sig. Från barndom, halvsyskon som dyker upp, ungdomsår med allt för mycket pilsner – till ungdomsflirtar, äktenskap, skilsmässor, barn, bra kollegor, idiotiska kollegor. Glada saker, trista saker. Allt berör. Även om tragiska händelser inte tas med en klackspark så finns förmågan i berättandet att få läsaren att sitta och le. Det är som att det fina plockas ur det fula.

Det är såhär en bra biografi skall vara!

 

På väg åt rätt håll

Den här bloggen uppdaterar sig tydligen inte själv, man måste uppenbarligen skriva lite ibland också. Eller måste och måste. Det finns ju ingen lag på att uppdatera en blogg med inlägg varje dag, vecka eller ens månad. Ibland händer det ju inte så mycket värt att skriva om.

 

Så här 1½ år efter hjärtinfarkt och stroke, drygt 1 år efter hjärtoperation, och ett halvår efter att ha fått en pacemaker tycker jag ändå att jag kan summera den senaste tiden som positiv. Riktigt positiv.

Nedstämdheten som tyngde mig i höstas har försvunnit till stor del. Peppar, peppar.. Att ha börjat arbeta igen är härligt på många sätt. Tillochmed i beaktande att jag under mina 10 veckotimmar har hand om enhetens jourtelefon. Något som jag alltid har hatat över allt annat på jobbet. Chefen blev nog lite förvånad när jag själv föreslog detta när vi diskuterade mina sysslor när det var dags att börja jobba. Jag tänkte lite att jag får väl ha den där förb****de, jä**a telefonf*n tills jag älskar den. Man kan ju inte bara ha kul på jobbet. Nu hatar jag den inte lika mycket. Härligt är känslan av att göra någon nytta, att vara någon igen. Samt lära känna alla nya kollegor lite mer än att bara se dem i andra änden av korridoren eller säga hej vid kaffeapparaten. Jag har fått många nya trevliga kollegor!

 

Häromdagen var jag på hjärtkontroll. Något jag gör varje år, men nu kanske lite mer intensivt sedan senaste hjärtoperationerna. Allt såg bra ut med nät/stent, klaffar, flöde, tryck och pacemaker. Inte för att jag egentligen trodde annat. Men ändå skönt att få ett ”kvitto”. Som en besiktning.

 

Min strokeskadade vänsterarm och hand händer det inte så mycket med, även om jag kan märka små marginella skillnader i positiv riktning. Benet är det mycket positivare med. Jag märker speciellt på jobbet och i trappor att jag kan röra mig mycket, mycket bättre än för bara några veckor sedan. En helt annan balans och säkerhet. Igår hade jag visserligen mentalt stöd och sällskap av min fru – men gick ändå en promenad på tre kvarter utan käpp. Jag kunde också, för första gången efter stroken, göra lite nytta genom att bära ut skräp till sophuset. En påse i varje hand. Japp, även i vänster. Tack vare krokiga fingrar och en mycket lätt påse. Att kunna ta en påse i vänster hand och gå till sophuset utan käpp gjorde min dag! Eller vecka. Eller månad.

Havskatten

Ann Rosmans bästa

Författare: Ann Rosman

Titel: Havskatten

Sidor: 496

Utspelar sig år: 1906 och 2013

Utspelar sig på: Marstrand

Förlag: Ponto

Utgiven: 2014 (Häftad/storpocket 2015)

---

Det går att sammanfatta den här boken i en enda kort mening; Ann Rosman har överträffat sig själv!

Som vanligt i Rosmans böcker så får läsaren följa med i två parallella historier. Dels societetslivet på Marstrand år 1906. Det kretsar runt direktör Lundgrens sjukliga dotter Karolina, men också intriger och societetens spel med och mellan övrig familj, kung Oscar II, greve Lagercreutz, tångbad, läkare, baler och utflykter.

Parallellhistorien utspelar sig 2013 och kretsar runt när brandmännen hittar en död man i samband med en övning på det förfallna Turisthotellet. Allt tyder på att mannen kan vara mördad.

I vanliga fall när jag läser böcker med parallella historier brukar jag fastna för en av historierna och mest längta tills det är dags för den igen, och därmed också snabbläsa den/de andra historien/historierna för att komma fram till favorithistorien igen. I Havskatten får jag inte alls den känslan. Båda historierna är lika bra, om än mycket annorlunda.  Jag vill inte att avsnittet tar slut – men längtar samtidigt till att läsa mer om den andra ”historien”. Anar man inte en öppning för en del 2 dessutom…?

I de andra böckerna av Ann Rosman är de direkta beröringspunkterna mellan parallellhistorierna mer signifikanta än i denna bok. I Havskatten är dock de indirekta beröringspunkterna fler.

2014/2015

I vanlig ordning så här års, om än lite senare än vanligt, ett inlägg om det gångna året och vad som kanske väntar framöver. En kortfattad sammanfattning av 2014 skulle kunna vara att året har varit någonstans mellan ljusmörkt och mörkljust. Även om året har innehållit en del mörka och tunga saker så har det ändå varit femtioelva miljarder gånger bättre än skräpåret 2013.

Våren 2014 ägnades för min del till stor del av fortsatt rehabilitering efter stroke och lite annat jox som hade drabbat mig året innan. Rehabträning 3 gånger i veckan. Ofta tråkigt, alltid nyttigt. I januari föddes tvillinggrabbarna M och V som L och jag är faddrar/gudföräldrar åt. I april var det dop för dem.

Under senvåren avslutade jag den organiserade delen av min rehabilitering och fortsatte på egen hand på ett gym. Under sommaren var jag också ute mycket på egen hand och gick. Att promenera har varit, och är fortfarande, en stor del av träning för mig. Under sommaren blev det också ett besök neråt kusten med största fokus på fadderbarnen och deras familj. I början av augusti var det deras tur att hälsa på oss i Karlstad. Oturligt dock – samma dag de kom på besök blev jag dålig och fick åka med ambulans till akuten. Det blev nästan en månad på två olika sjukhus, som bland annat resulterade i en inopererad pacemaker.

Som för många andra som har haft stroke så var humöret på svaj. Det blev inte bättre av problem med hjärtat och ny sjukhusvistelse. I slutet av augusti var jag hemma från sjukhuset igen men hela hösten var lite till och från med humöret. Ibland var det lite väl nedåt och vi var tvungna att säga nej till besök här hemma.

Det stora positiva under hösten var att L och jag gifte oss. En mycket vacker septemberdag i fin miljö. Under en ek. Inga gäster alls. Bara i närvaro av vigselförrättaren och två vittnen.

Under hösten började jag att arbetsträna på min arbetsplats. En början med några veckor i veckan för att trappa upp till 10 timmar / vecka (25%) mot november. I mitten av december var det slut på arbetsträningen och jag började arbeta riktigt igen, om än på 25 %. Ett tag innan jul började även min nedstämdhet avta rejält. En gladare jag och åter i jobb, snacka om att vara på väg tillbaks! Eller framåt, beroende på hur man ser det.

 

2015 inleddes med den fortsatt goa känslan av att allt är mer uppåt. Att åter få känna att jag är någon!

Sjukskrivningen på 75% gäller några månader framöver och det är såklart vettigt att skynda långsamt.

För en dryg vecka sedan var det tänkt att frugan och jag skulle ha åkt till Mauritius. Denna resa avbokade vi i samband med mina nya hjärtproblem i augusti. Vi kände båda att det är bättre att vara hemma och ha nära till sjukhus, än sitta på en paradisstrand under en palm och fundera på om man lever imorgon…

För det nya året är det inte så mycket planerat. Knappt någonting alls faktiskt – precis som vi trivs att ha det.

Förväntningarna och förhoppningarna är att må bra och att saker och ting går i rätt riktning, det vill säga framåt. Jag hoppas kunna trappa upp mitt arbete, i lagom mak. En förhoppning om fina tillfällen tillsammans med nära och kära finns såklart.

Även små steg leder framåt

Under hösten har jag arbetstränat på min ordinarie arbetsplats, i olika tidsnivåer – från 4 till 10 timmar per vecka. Detta inom ramen för min heltidssjukskrivning. I onsdags var det sista dagen på min arbetsträning. Då hade jag också varit, på dagen, heltidssjukskriven i 1½ år. Dagen efter bröt jag en fjärdedel av min sjukskrivning och var jag åter i ”riktig” tjänst, om än på 25% och 75 %:s sjukskrivning. Inga större egentliga förändringar på innehåll i vad jag gör – men nu kommer en fjärdedel av inkomsten från arbetsgivaren och tre fjärdedelar från Försäkringskassan. Fast fortfarande kommer all inkomst från staten. Olika konton…

Men känslan..! Att åter vara på väg tillbaks – eller på väg framåt – hur man nu väljer att se det …den känslan är… FANTASTISK/UNDERBAR/HÄRLIG! Att det går framåt betyder för mig, bland annat, att jag är på väg att bli NÅGON igen.

Hundra tusen

Jag startade den här bloggen sent i december 2011. Under förra veckan tickade räkneverket för besök över 100.000. Över hundra tusen besök! Det tycker jag ändå är rätt fränt om man får säga det själv. Och det får jag ju - det är ju min blogg.

Ön

En bok jag inte riktigt förstår

Författare: Lotta Lundberg

Titel: Ön

Sidor: 311

Utspelar sig år: ”nutid”

Utspelar sig i: på ”Ön” i Stilla havet

Förlag: Natur & Kultur

Utgiven: 2012

Jag blir inte riktigt klok på den här boken.

Den beskrivs såhär:

Långt ute i Söderhavet ligger Ön. I eget majestät, bortglömd och paradisisk under palmerna. Där arbetar Olivia, en svensk läkare, sedan tjugo år i sjukstugan. Hon har blivit en självklar del av Ön, älskar Taip men deltar även i danserna på Udden.

När turister från en lyxkryssning anmäler sexuella övergrepp på Ön skickas Christian, en brittisk socialchef, dit för att utreda sanningen bakom anklagelserna. Under några heta månader kommer allas föreställningar om frihet, sexualitet och skuld ställas på sin spets.

Ön är en av Samväldets sista kolonier i Stilla havet. Vems är paradiset? Och vem kan lämna förställningen om det?

Beskrivningen får i alla fall mig att tänka på det som kablades ut över världen för drygt 10 år sedan om den isolerade ön Pitcairn i Stilla Havet, ön dit myteristerna på Bounty tog sig i slutet av 1700-talet. Det finns en hel del i denna bok som också kan kopplas till de övergrepp som faktiskt utfördes på Pitcairn men det är också en hel del som inte stämmer överens mellan ”Ön” och Pitcairn. I boken kallas ön aldrig vid något namn, utan får rätt och slätt kallas Ön.

Det är svårt att placera in denna bok i en genre eller i ett fack. Det är ingen spännande bok, den är inte ens speciellt bra. Å andra sidan är den heller inte dålig.