En slät kopp kaffe

GOTT kaffe på Löfbergs Lilas
eget kafé Rosteriet

En sak som har slagit mig, som är lite märklig, är att det verkar vara accepterat att ha ganska dåligt kaffe på restauranger. Märkligt då vi svenskar på senare år har blivit så väldigt mycket mer medvetna om kaffe, kaffedrickande och allt som rör kaffe. Finkaffekulturen har smugit sig in i Sverige från sydligare breddgrader i Europa och sakta spridit sig från storstäderna och ut i landet, eller kanske från södra Sverige och uppåt. Är vi på kafé så beställer vi espresso, macchiato eller cortado. Kanske väljer vi också vilken böna vi vill ha kaffet på. Är man på utflykt i vildmarken eller på besök hos mormor så är det många som vill ha kokkaffe. På ett sommarkafé på bondvischan tycker jag att det oftast funkar bäst med hederligt bryggkaffe. 

Äter vi en vanlig lunch på stan så verkar det vara accepterat att bryggkaffet har stått i kannan en timme eller två och både smaka och lukta bränt. Varför går vi med på detta, är det bara för att vi är så lättlurade att vi tror att kaffet ingår i priset på maten? 

I helgen var jag ute och åt på en restaurang med några vänner på kvällen. Inget lyxställe men vi åt och drack för några hundra var i alla fall. Efter maten blev det dessert till några i sällskapet och även vanligt kaffe – som visade sig smaka som de hade stått på plattan på elbryggaren i 3 timmar och var helt odrickbart.  Om man äter huvudrätt för 260 spänn och dricker vin till det förväntar man sig i alla fall att restaurangen skulle klara av att göra drickbart kaffe, ja kanske till och med gott sådant. 

Jodå, jag sa allt till om kaffet när det var dags att betala, inte för att jag vill snåla in de där tiorna utan mer markera att jag inte accepterar sådant. Märkligt att ett ställe ”skitar ner sig” på en sån enkel sak som kaffe.