Fortfarande i träda

Det senaste blogginlägget här var skrivet den 31 maj 2016. Då handlade det om att bloggen låg i träda. Det där gäller fortfarande. Jag har haft lite tankar hit och dit om att börja skriva lite mer aktivt här igen men det blir liksom aldrig av. Och vad skulle jag ens skriva om? Och skriva, det gör jag rätt mycket ändå. Fast i andra "projekt". Främst är det släktforskningen men även det gedigna arbetet som någon gång i framtiden är ämnat att bli mina memoarer. 

Idag är det min första hellediga dag på sommarsemestern, som visserligen rent korrekt sett börjar på måndag. Imorgon bär det av för några dagar till några av mina fadder-/gudbarn. 

Så - vi får väl se om det blir lite mer frekventa inlägg här i bloggen eller ej.

I träda

Som synes, så är inga inlägg gjorda här på månader. Jag har tagit paus. Bloggen ligger i träda. Om och när det blir fortsättning med fler inlägg här, är frågor som just nu saknar svar.
Det jag sysslar med mest är att komma tillbaks och få en fungerande kontinuitet i mitt arbete efter stroke, blodförgiftning, hjärtinfarkt och hjärtoperationer de senaste åren. Jag arbetar heltid sedan december 2015. Det fungerar ganska bra men jag vill också se att det fungerar över tid.
Vid sidan av jobb går skrivandet mest till släktforskning och ett par andra små projekt.

Gurun i Pomonadalen

Nygamla kulturkrockar

Författare: Mikael Bergstrand

Titel: Gurun i Pomonadalen

Sidor: 397

Utspelar sig år: nutid
Utspelar sig i: mestadels på Österlen
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2015

Detta är den tredje fristående delen om Göran Borg och Yogi, efter Delhis vackraste händer och Dimma över Darjeeling. Mikael Bergstrand fortsätter i samma allra mysigaste stil att berätta om kulturkrockarna när Indien möter Sverige genom. Detta genom några fåtal personer, med Göran Borg och Yogi i spetsen. De två första böckerna utspelade sig mestadels i Indien. Nu har scenen flyttats till Sverige, och då främst till Österlen. Göran Borg är åter i Sverige. Nu arbetslös och han dricker för mycket. Förhållandet går inte heller på högvarv. Plötsligt står hans indiske vän Yogi utanför dörren. Tillsammans möter de värme och skepticism från omgivningen, oftast på ett riktigt roligt sätt.

Oui, chef!

En liten mans storhet

Författare: Marcus Samuelsson

Titel: Oui, chef!

Originaltitel: Yes, chef!

Översättning: Margareta Eklöf

Sidor: 336

Utspelar sig år: 1970-2011

Utspelar sig i: Sverige, USA, Etiopien, och framförallt i ett kök

Förlag: Bonnier Pocket

Utgiven: 2012

Han har lagat mat åt president Obama, han har nått framgång efter framgång inom gastronomin. Marcus berättar (det lilla han vet) om sin första tid i Etiopien, sin uppväxt i Sverige, sin matresa över Europa, till USA och världen runt, och det första besöket hos sina släktingar i Etiopien. Denna, hans memoar, handlar mycket om mat, restauranger, kök och smaker. Men också om uppväxt som adopterad, rasism och att sätta folk i olika fack.

Morsning & Goodbye

En mycket läsvärd biografi

Författare: Magnus Härenstam & Petter Karlsson

Titel: Morsning & goodbye

Sidor: 441

Utspelar sig år: 1941-2015

Utspelar sig i: lite här och där

Förlag: Forum

Utgiven: 2015

---

Jag älskade att titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Magnus & Brasse när jag var liten. På senare år har jag ibland tyckt att Magnus Härenstam ”är lite för mycket”i alla fall ordentligt i biografin om honom, och ville läsa vidare hela tiden. Det är en rak och ärlig bok. Massor av glädje och sorg, men alltid rätt på. Kapitlen är ganska korta, ibland bara någon sida, och språket är bra. Det är lätt att hänga med och lätt att vända blad för att komma vidare, och vidare.

Detta är en mycket läsvärd biografi!

Halvtid

Från maj gick jag upp i arbetstid - från 25% till 50, alltså från 10 till 20 timmar per vecka. Timmarna är nu fördelade på alla fem vardagar. 8-12 varje dag. Då månaden inleddes med några röda dagar samt egna semesterdagar var den gångna veckan den första jag gjorde som var hel. Helt halv, eller halvt hel? På grund av min sjukskrivning till följd av blodförgiftning, hjärtinfarkt, stroke och några hjärtoperationer var denna "hela" vecka den första femdagarsveckan på två år.  Lite som hela tillvaron nu då kanske. Halvbra alltså. Eller halvdålig. Fast egentligen är det så klart helbra på halvtid. Det gick, hur som helst, bra med min "hela" vecka. Jag var trött och lite sliten på eftermiddagarna. Det blev några timmars vila eller sömn alla dagar utom en.

Igår, alltså ca 1 år och 9 månader efter stroken, lyckades jag för första gången skriva med min halvlama vänsterhand på datorn. Det blev ett inlägg på Facebook som löd "zzdetta är det första jag skriver med vänster hand sedan stfroken".

Det var nästan bara pekfingret jag använde, men det var vänster. Jag koncentrerade mig så hårt att jag blev riktigt trött efteråt, och fick även ont i armen. Men glädjen var stor.

Att vara halvvägs kan vara helglädjande!

Framgång och framåtgående

Även den senaste tiden har det gått framåt med min rehabilitering och återgång till något som kan liknas med ”normalt” leverne.

Vädret har tillåtit mig att gå ut och promenera mer och mer. Att ha igång någon app, som till exempel Endomondo eller Run Keeper, i telefonen som mäter sträcka, hastighet, tempo och lite annat jox när man promenerar kan vara utav både ondo och godo. Det kan vara stressande. Jag använder mig av dessa appar ibland, och för mig är det positivt att se hur gången utvecklas. I veckan som gick tog jag en promenad på 4,65 km. Det var det längsta jag har gått på i alla fall 2 år. För er som inte har följt mig här i bloggen, på Facebook eller på analogt vis; kortfattat så är det bland annat följande orsaker som har satt krokben för mina rörelser sedan vår/försommar 2013 – ett krackelerat stent i hjärtat och därmed totalt urusel ork (typ vila efter 200 meters gång), 5+1 månaders sjukhusvistelse(r), blodförgiftning, hjärtinfarkt, stroke, hjärtoperation, rullstolsberoende, nedstämdhet och pacemakeroperation. Och en eller två sånadäringa manliga hemska förkylningar förstås.   

Efter arbetsträning under hösten har jag jobbat 25% från mitten av december. Vid möte med läkare och arbetsgivare i förra veckan blev det klart att jag skall fördubbla min arbetsinsats till 50 % (20 tim/veckan) från första maj till sista augusti. Därefter är målet att trappa upp ytterligare för att nå heltid innan årsskiftet. Mål är bra, men också insikten att mål är en strävan och inte en absolut sanning.

Jag tycker det är dags att öka på mitt arbete och jag är mycket nöjd över att gå upp på halvtid. Som det är nu är jag ganska trött på eftermiddagarna och mina 2 ”lediga” dagar (förutom helgen), och jag har såklart vissa farhågor om hur det skall bli med orken att fördubbla min tid. Vi har ännu inte gjort upp mer än att jag skall prova att fördela mina 20 timmar på alla vardagar. Skulle det inte fungera så finns möjligheten att justera. Jag vet således inte än vilka timmar jag kommer att arbeta eller vad/vilka som blir min(a) sysselsättning(ar).Min egen idé om tiden är 8-12 varje dag. Enklast för alla. Vi får se.

Under den gångna veckan hade vi brandutbildning på jobbet. Då ingick praktiska övningar att släcka eld, både med släckare och brandfilt. När vår grupp stod där ute på parkeringsplatsen för att få prova att släcka funderade jag hit och dit, fram och tillbaks. Kan jag genomföra detta över huvud taget? Ska jag halta fram där när det är min tur? Ska jag ta med mig käppen? Ska jag smita undan? Hur gör jag med släckare och brandfilt när jag bara kan använda en hand och arm? Ska jag säga till ledaren att jag bör avstå? Ska jag? Ska jag inte? Hur? … Men om jag gör så..?

Till slut hade jag samlat tankarna till att en sån här övning är riktigt bra, och för mig blir det både brandsläckningsövning och övning i rörelse...smidighet …och att utsätta mig för något medan 20 kollegor står och tittar på.

Både brandsläckare och filt använder man bäst med tvåhandsgrepp. Om jag hamnar i en brandsituation kan jag inte vänta på någon tvåhandsperson. Det var bara att köra på. Skulle det gå åt skogen så fanns i alla fall en brandkunnig person på plats, samt kollegor som vet varför jag inte kan röra mig som dem, och som jag vet ställer upp för mig.

Brandsläckaren kunde jag bära till rätt plats när det var min tur, därefter sikta med munstycke och trycka på handtaget med armen på något sätt efter att ha satt mig lite halvt på huk.

Att få brandfilten över en brinnande docka, på rätt sätt, var inte helt lätt – men efter att ha joxat lite var dockan släckt. Käppen slängde jag på backen någonstans bredvid dockan. Hugo brann ju för tusan – det var bara att kasta sig fram!

Jag är glad att jag (vågade) prova på dessa släckningsövningar – och glad att jag klarade av att släcka. Jag är till och med stolt över mig själv!

En bild på mig på parkeringen vid Hjälpmedelscentralen innan jag lämnar tillbaks rullstol och betastöd.

I torsdags eftermiddag gjorde jag något som betyder mycket – som en symbolisk handling som sätter om inte punkt på tillvaron så åtminstone ”komma.” Jag lämnade tillbaks min rullstol och mitt betastöd till Hjälpmedelscentralen. Det var längesedan jag behövde använda både rullstolen och gå-stödet, det senaste året har de mest fungerat som klädhängare här hemma. Jag är oerhört tacksam över att vi i vårt land har den möjligheten att ha sådana här hjälpmedel till låns hemmavid. Men också, såklart, glad och lättad över att ha kunnat lämna dem tillbaks. Jag har tänkt under en bra tid att lämna tillbaks dem, men samtidigt inte velat leka med ödet.

Det finns inga problem – bara ett oändligt antal möjligheter!

Kjelle Berka från Högdalen

En riktigt skön biografi/memoar

Författare: Kjell Bergqvist & Hans Christiansen

Titel: Kjelle Berka från Högdalen

Undertitel: Kjell Bergqvist berättar för Hans Christiansen

Sidor: 282

Utspelar sig år: 1953-2014

Utspelar sig i: lite här och där

Förlag: Norstedts

Utgiven: 2015

---

Det var ett tag sedan jag riktigt fastnade i en bok direkt och bara ville fortsätta och fortsätta läsa. Detta är en fantastisk memoar eller biografi! Inte en tråkig stund. Allt berättande är väl som Kjelle är – det vill säga rätt fram utan krumelurer och krumbuktande. Är det något eller någon han tycker är knäpp eller gör något galet så ber han vederbörande fara åt helvete, alternativt delar ut en rak höger. Han stormar in på möten, han klipper till en präst. Och så vidare. Raka högerslag och vänsterkrokar delas också ut verbalt i denna bok, till både folk och etablissemang.

Kjell Bergqvist delar friskt med sig. Från barndom, halvsyskon som dyker upp, ungdomsår med allt för mycket pilsner – till ungdomsflirtar, äktenskap, skilsmässor, barn, bra kollegor, idiotiska kollegor. Glada saker, trista saker. Allt berör. Även om tragiska händelser inte tas med en klackspark så finns förmågan i berättandet att få läsaren att sitta och le. Det är som att det fina plockas ur det fula.

Det är såhär en bra biografi skall vara!

 

På väg åt rätt håll

Den här bloggen uppdaterar sig tydligen inte själv, man måste uppenbarligen skriva lite ibland också. Eller måste och måste. Det finns ju ingen lag på att uppdatera en blogg med inlägg varje dag, vecka eller ens månad. Ibland händer det ju inte så mycket värt att skriva om.

 

Så här 1½ år efter hjärtinfarkt och stroke, drygt 1 år efter hjärtoperation, och ett halvår efter att ha fått en pacemaker tycker jag ändå att jag kan summera den senaste tiden som positiv. Riktigt positiv.

Nedstämdheten som tyngde mig i höstas har försvunnit till stor del. Peppar, peppar.. Att ha börjat arbeta igen är härligt på många sätt. Tillochmed i beaktande att jag under mina 10 veckotimmar har hand om enhetens jourtelefon. Något som jag alltid har hatat över allt annat på jobbet. Chefen blev nog lite förvånad när jag själv föreslog detta när vi diskuterade mina sysslor när det var dags att börja jobba. Jag tänkte lite att jag får väl ha den där förb****de, jä**a telefonf*n tills jag älskar den. Man kan ju inte bara ha kul på jobbet. Nu hatar jag den inte lika mycket. Härligt är känslan av att göra någon nytta, att vara någon igen. Samt lära känna alla nya kollegor lite mer än att bara se dem i andra änden av korridoren eller säga hej vid kaffeapparaten. Jag har fått många nya trevliga kollegor!

 

Häromdagen var jag på hjärtkontroll. Något jag gör varje år, men nu kanske lite mer intensivt sedan senaste hjärtoperationerna. Allt såg bra ut med nät/stent, klaffar, flöde, tryck och pacemaker. Inte för att jag egentligen trodde annat. Men ändå skönt att få ett ”kvitto”. Som en besiktning.

 

Min strokeskadade vänsterarm och hand händer det inte så mycket med, även om jag kan märka små marginella skillnader i positiv riktning. Benet är det mycket positivare med. Jag märker speciellt på jobbet och i trappor att jag kan röra mig mycket, mycket bättre än för bara några veckor sedan. En helt annan balans och säkerhet. Igår hade jag visserligen mentalt stöd och sällskap av min fru – men gick ändå en promenad på tre kvarter utan käpp. Jag kunde också, för första gången efter stroken, göra lite nytta genom att bära ut skräp till sophuset. En påse i varje hand. Japp, även i vänster. Tack vare krokiga fingrar och en mycket lätt påse. Att kunna ta en påse i vänster hand och gå till sophuset utan käpp gjorde min dag! Eller vecka. Eller månad.

Havskatten

Ann Rosmans bästa

Författare: Ann Rosman

Titel: Havskatten

Sidor: 496

Utspelar sig år: 1906 och 2013

Utspelar sig på: Marstrand

Förlag: Ponto

Utgiven: 2014 (Häftad/storpocket 2015)

---

Det går att sammanfatta den här boken i en enda kort mening; Ann Rosman har överträffat sig själv!

Som vanligt i Rosmans böcker så får läsaren följa med i två parallella historier. Dels societetslivet på Marstrand år 1906. Det kretsar runt direktör Lundgrens sjukliga dotter Karolina, men också intriger och societetens spel med och mellan övrig familj, kung Oscar II, greve Lagercreutz, tångbad, läkare, baler och utflykter.

Parallellhistorien utspelar sig 2013 och kretsar runt när brandmännen hittar en död man i samband med en övning på det förfallna Turisthotellet. Allt tyder på att mannen kan vara mördad.

I vanliga fall när jag läser böcker med parallella historier brukar jag fastna för en av historierna och mest längta tills det är dags för den igen, och därmed också snabbläsa den/de andra historien/historierna för att komma fram till favorithistorien igen. I Havskatten får jag inte alls den känslan. Båda historierna är lika bra, om än mycket annorlunda.  Jag vill inte att avsnittet tar slut – men längtar samtidigt till att läsa mer om den andra ”historien”. Anar man inte en öppning för en del 2 dessutom…?

I de andra böckerna av Ann Rosman är de direkta beröringspunkterna mellan parallellhistorierna mer signifikanta än i denna bok. I Havskatten är dock de indirekta beröringspunkterna fler.

2014/2015

I vanlig ordning så här års, om än lite senare än vanligt, ett inlägg om det gångna året och vad som kanske väntar framöver. En kortfattad sammanfattning av 2014 skulle kunna vara att året har varit någonstans mellan ljusmörkt och mörkljust. Även om året har innehållit en del mörka och tunga saker så har det ändå varit femtioelva miljarder gånger bättre än skräpåret 2013.

Våren 2014 ägnades för min del till stor del av fortsatt rehabilitering efter stroke och lite annat jox som hade drabbat mig året innan. Rehabträning 3 gånger i veckan. Ofta tråkigt, alltid nyttigt. I januari föddes tvillinggrabbarna M och V som L och jag är faddrar/gudföräldrar åt. I april var det dop för dem.

Under senvåren avslutade jag den organiserade delen av min rehabilitering och fortsatte på egen hand på ett gym. Under sommaren var jag också ute mycket på egen hand och gick. Att promenera har varit, och är fortfarande, en stor del av träning för mig. Under sommaren blev det också ett besök neråt kusten med största fokus på fadderbarnen och deras familj. I början av augusti var det deras tur att hälsa på oss i Karlstad. Oturligt dock – samma dag de kom på besök blev jag dålig och fick åka med ambulans till akuten. Det blev nästan en månad på två olika sjukhus, som bland annat resulterade i en inopererad pacemaker.

Som för många andra som har haft stroke så var humöret på svaj. Det blev inte bättre av problem med hjärtat och ny sjukhusvistelse. I slutet av augusti var jag hemma från sjukhuset igen men hela hösten var lite till och från med humöret. Ibland var det lite väl nedåt och vi var tvungna att säga nej till besök här hemma.

Det stora positiva under hösten var att L och jag gifte oss. En mycket vacker septemberdag i fin miljö. Under en ek. Inga gäster alls. Bara i närvaro av vigselförrättaren och två vittnen.

Under hösten började jag att arbetsträna på min arbetsplats. En början med några veckor i veckan för att trappa upp till 10 timmar / vecka (25%) mot november. I mitten av december var det slut på arbetsträningen och jag började arbeta riktigt igen, om än på 25 %. Ett tag innan jul började även min nedstämdhet avta rejält. En gladare jag och åter i jobb, snacka om att vara på väg tillbaks! Eller framåt, beroende på hur man ser det.

 

2015 inleddes med den fortsatt goa känslan av att allt är mer uppåt. Att åter få känna att jag är någon!

Sjukskrivningen på 75% gäller några månader framöver och det är såklart vettigt att skynda långsamt.

För en dryg vecka sedan var det tänkt att frugan och jag skulle ha åkt till Mauritius. Denna resa avbokade vi i samband med mina nya hjärtproblem i augusti. Vi kände båda att det är bättre att vara hemma och ha nära till sjukhus, än sitta på en paradisstrand under en palm och fundera på om man lever imorgon…

För det nya året är det inte så mycket planerat. Knappt någonting alls faktiskt – precis som vi trivs att ha det.

Förväntningarna och förhoppningarna är att må bra och att saker och ting går i rätt riktning, det vill säga framåt. Jag hoppas kunna trappa upp mitt arbete, i lagom mak. En förhoppning om fina tillfällen tillsammans med nära och kära finns såklart.

Även små steg leder framåt

Under hösten har jag arbetstränat på min ordinarie arbetsplats, i olika tidsnivåer – från 4 till 10 timmar per vecka. Detta inom ramen för min heltidssjukskrivning. I onsdags var det sista dagen på min arbetsträning. Då hade jag också varit, på dagen, heltidssjukskriven i 1½ år. Dagen efter bröt jag en fjärdedel av min sjukskrivning och var jag åter i ”riktig” tjänst, om än på 25% och 75 %:s sjukskrivning. Inga större egentliga förändringar på innehåll i vad jag gör – men nu kommer en fjärdedel av inkomsten från arbetsgivaren och tre fjärdedelar från Försäkringskassan. Fast fortfarande kommer all inkomst från staten. Olika konton…

Men känslan..! Att åter vara på väg tillbaks – eller på väg framåt – hur man nu väljer att se det …den känslan är… FANTASTISK/UNDERBAR/HÄRLIG! Att det går framåt betyder för mig, bland annat, att jag är på väg att bli NÅGON igen.

Hundra tusen

Jag startade den här bloggen sent i december 2011. Under förra veckan tickade räkneverket för besök över 100.000. Över hundra tusen besök! Det tycker jag ändå är rätt fränt om man får säga det själv. Och det får jag ju - det är ju min blogg.

Ön

En bok jag inte riktigt förstår

Författare: Lotta Lundberg

Titel: Ön

Sidor: 311

Utspelar sig år: ”nutid”

Utspelar sig i: på ”Ön” i Stilla havet

Förlag: Natur & Kultur

Utgiven: 2012

Jag blir inte riktigt klok på den här boken.

Den beskrivs såhär:

Långt ute i Söderhavet ligger Ön. I eget majestät, bortglömd och paradisisk under palmerna. Där arbetar Olivia, en svensk läkare, sedan tjugo år i sjukstugan. Hon har blivit en självklar del av Ön, älskar Taip men deltar även i danserna på Udden.

När turister från en lyxkryssning anmäler sexuella övergrepp på Ön skickas Christian, en brittisk socialchef, dit för att utreda sanningen bakom anklagelserna. Under några heta månader kommer allas föreställningar om frihet, sexualitet och skuld ställas på sin spets.

Ön är en av Samväldets sista kolonier i Stilla havet. Vems är paradiset? Och vem kan lämna förställningen om det?

Beskrivningen får i alla fall mig att tänka på det som kablades ut över världen för drygt 10 år sedan om den isolerade ön Pitcairn i Stilla Havet, ön dit myteristerna på Bounty tog sig i slutet av 1700-talet. Det finns en hel del i denna bok som också kan kopplas till de övergrepp som faktiskt utfördes på Pitcairn men det är också en hel del som inte stämmer överens mellan ”Ön” och Pitcairn. I boken kallas ön aldrig vid något namn, utan får rätt och slätt kallas Ön.

Det är svårt att placera in denna bok i en genre eller i ett fack. Det är ingen spännande bok, den är inte ens speciellt bra. Å andra sidan är den heller inte dålig.

Diplomatliv

Författare: Rolf H. Lindholm

Titel: Diplomatliv

Sidor: 122

Förlag: Books-on-Demand

Utgiven: 2008

Är man inte intresserad av historia, diplomati eller personer så är sannolikheten stor att denna bok uppfattas som trist och träig. Om man däremot har (något av) dessa intressen så kan behållningen vara stor.

Boken är indelad i 5 delar;

1.      ”Gamla goda diplomater”. Här berättas om många diplomater genom tiderna. Om dem, deras tjänster och mycket annat.

2.      ”Diplomater på resa i Sverige”. I denna del berättas om några utländska diplomater på resa i Sverige, företrädesvis på 1600-talet.

3.      ”Diplomat och författare”, om ett antal diplomater, främst utländska, som också har ägnat sig åt författarskapet.

4.      I ”Sveriges kolonier” beskrivs Nya Sverige, Cabo Corso, S:t Barthélemy, och som i förbifarten i någon enstaka rad Guadeloupe.

5.      ”Utrikesförvaltningens framväxt” beskriver just vad det utger sig för.

9,3 på Richterskalan

Den brutala beskrivningen av när människor går sönder

Författare: Andreas Norman

Titel: 9,3 på Richterskalan

Sidor: 275

Förlag: Albert Bonniers förlag

Utgiven: 2014

”En kväll berättar Erik att man hittat en kvinna i Koh Lanta och att hon nu är i Krabi. Vad har hon för nummer? undrar vi. Han förstår inte vad vi menar. Men hon måste ju ha ett nummer, säger vi. Hon är i Krabi, säger han. Utan nummer? Han ser frågande på oss. Han vet inte, hon gav honom inte sitt nummer. Jag och Conny ser på varandra. Jag får ett skrattanfall. Jaså, en levande människa! Varför sa han inte det? Det är en sådan lättnad att skratta! Tårarna rinner. I vårt arbete är de levande så sällsynta att vi tar för givet att alla människor vi talar om är döda.” (kort utdrag från sid. 128.)

Boken beskrivs så här:

Nyss antagen till UD:s diplomatprogram skickas Andreas Norman till Thailand, dagarna efter tsunamin i Indiska oceanen den 26 december 2004. Oförberedd hamnar han mitt i krishanteringen efter en av de värsta naturkatastroferna i modern tid. Tio år efter flodvågen skriver han nu om sin om sina upplevelser, sin sorg och sin vrede.

9,3 på Richterskalan är en ögonvittnesskildring ur en ung UD-tjänstemans perspektiv - det kaotiska arbetet, hanteringen av döda och mötet med överlevande. En uppgörelse med hopplös byråkrati och ett utforskande av misslyckandets mekanik och en helvetesskildring, där Norman inte väjer för det mest fruktansvärda. Tio år efter katastrofen skriver han nu om sin maktlöshet och sin vrede.

Andreas Norman beskriver sitt arbete och sin tid i Thailand efter tsunamin på ett mycket detaljerat och naket sätt. Han är vass och brutal i sitt beskrivande. Han är frustrerad och arg.

Huvuddelen av boken utspelar sig i Thailand tiden direkt efter tsunamin, men också tillbaks hemma i Sverige efteråt med minnen, krishantering och analyser m.m.  Fast främst utspelar sig berättandet inom honom. Hur han reflekterar, tänker, reagerar…

Detta är en av de bästa böcker jag har läst, kanske den allra bästa.

Söndra och härska

Intressant och detaljerad beskrivning av koloniseringen av Afrika

 

Författare: Henk Wesseling

Titel: Söndra och härska

Undertitel: Uppdelningen av Afrika 1880-1914

 

Originaltitel: Verdeel en heers

Originalundertitel: De deling van Afrika, 1880-1914

Originalspråk: nederländska

Översättning: Joakim Sundström

 

Sidor: 446

 

Utspelar sig år: 1880-1914

Utspelar sig i: Afrika

 

Förlag: Historiska media

Utgiven: 2009

Första utgåva på svenska: 2006

Första utgåva på originalspråk: 1992

(Finns även som pocket på svenska från 2012)

 

Detta är en mycket detaljerad beskrivning av koloniseringen och de europeiska staternas uppdelning av Afrika. Som läsare slås jag av alla olika orsaker till uppdelningen av kontinenten, där det inte bara handlar om erövring utan också att stänga ute andra europeiska länders intressen eller andra handelspolitiska motiv.

 

Beskrivning av boken och författaren:

Uppdelningen av Afrika är en av de mest spektakulära händelserna i modern historia. För européerna var Afrika en okänd kontinent så sent som 1880 men knappt trettio år senare låg större delen under europeisk kontroll. Jakten på kolonierna gick hand i hand med en exploatering som saknar motstycke i historien och de dramatiska konflikterna var oräkneliga. Stanleys upptäcktsresor i det allra mörkaste Afrika, Kongo, och general Gordons martyrdöd i Karthoum är bara två exempel på människoöden i jakten på makt och rikedom.

Söndra och härska är den första kompletta översikten över dessa händelser som än idag präglar afrikansk inrikes- och utrikespolitik. Det är en historia om en av de mest dramatiska händelserna i den europeiska expansionens historia. Omfattande historiska frågor som orsakerna bakom den europeiska imperialismen behandlas också.

 

Författaren Henk Wesseling, som är en internationellt namnkunnig expert på området, redogör för händelseförloppet, analyserar dess verkningar och presenterar sin egen tolkning. Han menar bland annat att det chockerande med uppdelningen kanske inte är vad européerna gjorde utan med vilket lättsinne de genomförde den.

Efter de militära nederlagen mot Tyskland 1870-71 upplevde Frankrike en period av ekonomisk stagnation. Som en lösning på problemen riktade man in sig på en expansiv utrikespolitik och vände sig mot den outforskade afrikanska kontinenten. Det dröjde inte länge förrän Storbritannien, Tyskland, Portugal, Italien och Belgien följde efter och snart var den koloniala kapprustningen i fullgång.

Henk Wesseling är expert på afrikansk historia och professor vid universitetet i Leiden i Holland. Han har även skrivit The European Colonial Empires.

Att välja bort – även i liten skala

Det här kan väl betraktas som en liten fortsättning på föregående blogginlägg. I alla fall lite på marginalen.

Att välja bort saker istället för att välja till är väl förmodligen något som är bra för de flesta, i alla fall om man väger in det stressade samhälle som många av oss lever under idag. ”Många bäckar små leder till en större å” heter det ju, och för att applicera det här i ämnet så gäller det väl att även välja bort många småsaker för att få bättre ordning på sitt liv, eller åtminstone en behagfullare livsföring.

Jag har under många år dragits av lyxproblemet att ständigt hålla på att läsa flera böcker samtidigt. I detta har det upprepade gånger uppkommit tankar huruvida man ska läsa ut böcker som är dåliga, tråkiga m.m. eller helt enkelt avsluta dem. Tyvärr har jag under åren plöjt igenom flera urtrista böcker. Plöjt och plöjt – segat mig igenom är väl rättare uttryckt. Häromdagen var det något i mig som sa stopp. Det var väl en kombination av ovanstående tankar och det faktum att jag höll på med sju böcker samtidigt medan jag har drygt 100 olästa böcker på lager. Tre av böckerna bestämde jag mig för att avsluta helt och hållet, på aktuell sida. En bok skulle vara rolig men var tråkig, en var ointressant och en var märkligt skriven. Den senare har jag sparat för att kanske någon gång leta upp en uppgift. De två första är nu donerade till det lilla biblioteket på jobbet.

Okej, jag håller ändå på med fyra böcker nu men känner mig betydligt mer tillfreds efter att ha rensat ut tre andra ur den mentala stressläsarkön

Att välja bort

Idag mådde jag bra av att välja till -
en skön söndagspromenad

I förmiddags hamnade jag framför teven en liten stund, det var något sådant där morgonsoffeprogram. Det pratades om stroke. 3 gäster – en strokeläkare från Karolinska sjukhuset och 2 personer som har drabbats av stroke. Egentligen är jag inte så mycket för sådana där program men efter min stroke förra året så är det intressant att höra andra drabbade och deras erfarenheter. 

En diskussion handlade om hjärntröttheten som många strokedrabbade berörs av (så även jag). På frågan om hur man kommer över eller förbi hjärntröttheten förklarade de två drabbade att de bland annat har fått se på sina liv på ett helt annat sätt och att en stor och viktig sak är att välja bort saker, istället för att välja till. Denna diskussion fastnade hos mig. Jag tror det ligger så mycket i det och att det också kan appliceras på mig själv. Man kan inte stressa igenom hela livet. Stress är för övrigt något som kan bidra till stroke. Man får lära sig att ta vara på de viktiga sakerna, istället för att ha eller göra så mycket som möjligt. Detta är nog något jag har tänkt på under det senaste året, utan att egentligen tänka på det. 

Vissa saker har jag (och min fru) valt bort eller lagt på is bara för att det viktigaste faktiskt är att vi ska må bra, och faktiskt även må bra här och nu. Den där bokade resan till Mauritius i januari nästa år bokade vi av. Lägenhetsletandet har vi fasat ner lite. Mauritius lär ligga kvar och att byta lägenhet är inte något akut alls. Vi har alltså valt bort några rätt stora saker och tror att vi mår bäst av det. I alla fall just nu. Ska man välja till, så gäller det nog att överväga det. Noga.

Apropå det där att må bra. Min fru sa något häromdagen som jag tycker stämmer väldigt bra, nämligen; ”det är ett heltidsarbete att må bra”. Det är verkligen något jag har känt den senaste tiden. Det är således ett ständigt pågående arbete att prioritera, att välja till, att välja bort – allt för att man skall må bra. 

En man som heter Ove

Bitter, butter och allmänt grinig

Författare: Fredrik Backman

Titel: En man som heter Ove

Sidor: 348

Utspelar sig år: nutid och tillbakablickar

Utspelar sig i: radhusområdet i utkanten av staden

Förlag: Månpocket

Utgiven: 2013 (pocket)

Ove kör Saab. Ove har kört Saab så länge han har kört bil. För det finns ju egentligen inga andra bilar. Folk som inte kör Saab är idioter. Egentligen kan de inte ens kallas folk.

Ove går på inspektionsrundor i radhusområdet. Han kontrollerar dörren till cykelförrådet och hytter med näven åt folk (nåja) som kör inne bland husen. Det finns ju en skylt som säger ”Biltrafik förbjuden”. Skylten har Ove satt upp själv. Så han vet ju.

Ove har ingen vän. Han har väl egentligen aldrig haft någon. Bortsett från Rune då. Rune några hus bort i området. Någon typ av vänskap var det i alla fall. Fast mest för att deras fruar var bästa väninnor. Men sen blev Rune och Ove ovänner. Ingen av dem vet riktigt varför men det kan ha berott på att Ove kör Saab och Rune Volvo.

Nu går Ove mest för sig själv. Skruvar lite här och där. Som han alltid har gjort. Mest och mest förresten. Han är alltid ensam. Ända till den luggslitna katten sätter sig utanför hans dörr och senare följer efter Ove på inspektionsrundorna. Efter att en av de nya grannarna, alltså någon som bara har bott i området några år, råkar backa in med släp i Oves brevlåda så blir Ove mer eller mindre tvungen att prata med grannen. Och grannens fru. Och så vidare. Inget blir sig riktigt likt.

Ove är bitter, butter och mest ilsk, men berättelsen om Ove är så varm. Detta är helt enkelt en sån där underbar bok.