Ett år efter ablationen

När man har en blogg så finns det några sätt man kan se hur folk hittar dit. Man kan se vilka inlägg som är mest lästa och det går att se vad folk söker på Google och andra sökmotorer för att hitta till respektive inlägg. Tittar man på de tio mest lästa inläggen på min blogg så finns där två inlägg som handlar om hjärtfel och ablation. Det finns ytterligare några inlägg som handlar om dessa ämnen som ligger högt på läslistan, om än utanför ”topp 10”. Jag ser många gånger att folk har sökt på ord och fraser som ”ablation”, ”narkos vid ablation”, ”hjärtklappning på natten”, och mängder med andra relaterade funderingar till ämnet. Förhoppningsvis är det några av dessa människor som hittar till bloggen som också känner sig nöjda och mer lugna efter att ha läst inläggen. Det händer att folk kommenterar och några har också hört av sig privat angående det här med hjärtrusningar och ablation.

Det är lite drygt ett år sedan jag gjorde min senaste ablation. Jag har i flera inlägg beskrivit det här med hjärtrusningar när hjärtat slår dubbelt eller tredubbelt mot normalt och det inte slutar av sig själv, och ingreppen jag har gjort för att få bukt med detta. Jag har även i något inlägg skrivit om mitt medfödda hjärtfel och vad läkarna har åstadkommit för att fixa till mig. Här är några av inläggen: Hjärtfel, 120 Beats per minute, Operation Heart Beat, Onormalt normalt och Ablation.

Efter ablation nummer två i slutet av april 2012 har jag faktiskt (peppar, peppar, ta i trä) inte fått några mer hjärtrusningar alls. Däremot har jag ibland känt en viss oro i kroppen. Alla människor har extraslag emellanåt och jag känner och tänker säkerligen på dessa mer än många andra gör. Ibland när det är extra mycket extraslag så känns det som att hjärtrusningarna ska dra igång igen. I vila känner jag också mer av hjärtat överlag. Min hjärtspecialist brukar jämföra hjärtat med en motor. Motorn går bäst när den arbetar och den kan knacka en del när den går på tomgång. Efter den senaste ablationen har jag fått fasa ut mina mediciner, den ena förra sommaren och den andra runt årsskiftet. Jag har blivit ordinerad träning, har fått träffa några sjukgymnaster och har sedan några månader tillbaks tränat på ett gym för att bygga upp styrka och balans i kroppen.

Så, är allting bra? Nja. Visserligen är det bra med arytmin men… Under det dryga året jag till och från hade hjärtrusningarna så hade jag dåligt med ork. Detta kunde enligt vissa läkare också bero på medicinerna. Efter ablationen och utfasningen av tabletterna märkte jag egentligen ingen förbättring av konditionen. Inte ens efter att jag hade tränat på det där gymmet ett tag blev det bättre – utan snarare sämre. Jag hade turen att få träffa min hjärtspecialist från Göteborg när han tillfälligt var och jobbade några dagar i Karlstad för några veckor sedan. Det konstaterades att det nätet (stent) jag har inopererat sedan 2008 (i en tidigare inopererad ledare vid hjärtat) har fått en fraktur eller blivit skadat på något sätt. Detta innebär en förträngning då blodet inte kan flöda som det ska.

Konditionen har sakta blivit sämre under våren och jag märker en ytterligare försämring bara sedan jag träffade min läkare för några veckor sedan. Konkret betyder detta också att i nuläget orkar jag inte gå många meter innan jag blir andfådd och trött. Det är inte speciellt kul att vara 42 år och behöva stanna och vila när man är ute och går, att inte orka gå till och från jobbet utan att vila – normalt tar den sträckan 17 minuter… Jag är uppsatt på kö för att få byta ut det här nätet. Kanske, kanske kan det bli aktuellt med ett ingrepp efter semestern. Det gäller bara att härda ut dit.