Även små steg leder framåt

Under hösten har jag arbetstränat på min ordinarie arbetsplats, i olika tidsnivåer – från 4 till 10 timmar per vecka. Detta inom ramen för min heltidssjukskrivning. I onsdags var det sista dagen på min arbetsträning. Då hade jag också varit, på dagen, heltidssjukskriven i 1½ år. Dagen efter bröt jag en fjärdedel av min sjukskrivning och var jag åter i ”riktig” tjänst, om än på 25% och 75 %:s sjukskrivning. Inga större egentliga förändringar på innehåll i vad jag gör – men nu kommer en fjärdedel av inkomsten från arbetsgivaren och tre fjärdedelar från Försäkringskassan. Fast fortfarande kommer all inkomst från staten. Olika konton…

Men känslan..! Att åter vara på väg tillbaks – eller på väg framåt – hur man nu väljer att se det …den känslan är… FANTASTISK/UNDERBAR/HÄRLIG! Att det går framåt betyder för mig, bland annat, att jag är på väg att bli NÅGON igen.

Hundra tusen

Jag startade den här bloggen sent i december 2011. Under förra veckan tickade räkneverket för besök över 100.000. Över hundra tusen besök! Det tycker jag ändå är rätt fränt om man får säga det själv. Och det får jag ju - det är ju min blogg.

Ön

En bok jag inte riktigt förstår

Författare: Lotta Lundberg

Titel: Ön

Sidor: 311

Utspelar sig år: ”nutid”

Utspelar sig i: på ”Ön” i Stilla havet

Förlag: Natur & Kultur

Utgiven: 2012

Jag blir inte riktigt klok på den här boken.

Den beskrivs såhär:

Långt ute i Söderhavet ligger Ön. I eget majestät, bortglömd och paradisisk under palmerna. Där arbetar Olivia, en svensk läkare, sedan tjugo år i sjukstugan. Hon har blivit en självklar del av Ön, älskar Taip men deltar även i danserna på Udden.

När turister från en lyxkryssning anmäler sexuella övergrepp på Ön skickas Christian, en brittisk socialchef, dit för att utreda sanningen bakom anklagelserna. Under några heta månader kommer allas föreställningar om frihet, sexualitet och skuld ställas på sin spets.

Ön är en av Samväldets sista kolonier i Stilla havet. Vems är paradiset? Och vem kan lämna förställningen om det?

Beskrivningen får i alla fall mig att tänka på det som kablades ut över världen för drygt 10 år sedan om den isolerade ön Pitcairn i Stilla Havet, ön dit myteristerna på Bounty tog sig i slutet av 1700-talet. Det finns en hel del i denna bok som också kan kopplas till de övergrepp som faktiskt utfördes på Pitcairn men det är också en hel del som inte stämmer överens mellan ”Ön” och Pitcairn. I boken kallas ön aldrig vid något namn, utan får rätt och slätt kallas Ön.

Det är svårt att placera in denna bok i en genre eller i ett fack. Det är ingen spännande bok, den är inte ens speciellt bra. Å andra sidan är den heller inte dålig.

Diplomatliv

Författare: Rolf H. Lindholm

Titel: Diplomatliv

Sidor: 122

Förlag: Books-on-Demand

Utgiven: 2008

Är man inte intresserad av historia, diplomati eller personer så är sannolikheten stor att denna bok uppfattas som trist och träig. Om man däremot har (något av) dessa intressen så kan behållningen vara stor.

Boken är indelad i 5 delar;

1.      ”Gamla goda diplomater”. Här berättas om många diplomater genom tiderna. Om dem, deras tjänster och mycket annat.

2.      ”Diplomater på resa i Sverige”. I denna del berättas om några utländska diplomater på resa i Sverige, företrädesvis på 1600-talet.

3.      ”Diplomat och författare”, om ett antal diplomater, främst utländska, som också har ägnat sig åt författarskapet.

4.      I ”Sveriges kolonier” beskrivs Nya Sverige, Cabo Corso, S:t Barthélemy, och som i förbifarten i någon enstaka rad Guadeloupe.

5.      ”Utrikesförvaltningens framväxt” beskriver just vad det utger sig för.

9,3 på Richterskalan

Den brutala beskrivningen av när människor går sönder

Författare: Andreas Norman

Titel: 9,3 på Richterskalan

Sidor: 275

Förlag: Albert Bonniers förlag

Utgiven: 2014

”En kväll berättar Erik att man hittat en kvinna i Koh Lanta och att hon nu är i Krabi. Vad har hon för nummer? undrar vi. Han förstår inte vad vi menar. Men hon måste ju ha ett nummer, säger vi. Hon är i Krabi, säger han. Utan nummer? Han ser frågande på oss. Han vet inte, hon gav honom inte sitt nummer. Jag och Conny ser på varandra. Jag får ett skrattanfall. Jaså, en levande människa! Varför sa han inte det? Det är en sådan lättnad att skratta! Tårarna rinner. I vårt arbete är de levande så sällsynta att vi tar för givet att alla människor vi talar om är döda.” (kort utdrag från sid. 128.)

Boken beskrivs så här:

Nyss antagen till UD:s diplomatprogram skickas Andreas Norman till Thailand, dagarna efter tsunamin i Indiska oceanen den 26 december 2004. Oförberedd hamnar han mitt i krishanteringen efter en av de värsta naturkatastroferna i modern tid. Tio år efter flodvågen skriver han nu om sin om sina upplevelser, sin sorg och sin vrede.

9,3 på Richterskalan är en ögonvittnesskildring ur en ung UD-tjänstemans perspektiv - det kaotiska arbetet, hanteringen av döda och mötet med överlevande. En uppgörelse med hopplös byråkrati och ett utforskande av misslyckandets mekanik och en helvetesskildring, där Norman inte väjer för det mest fruktansvärda. Tio år efter katastrofen skriver han nu om sin maktlöshet och sin vrede.

Andreas Norman beskriver sitt arbete och sin tid i Thailand efter tsunamin på ett mycket detaljerat och naket sätt. Han är vass och brutal i sitt beskrivande. Han är frustrerad och arg.

Huvuddelen av boken utspelar sig i Thailand tiden direkt efter tsunamin, men också tillbaks hemma i Sverige efteråt med minnen, krishantering och analyser m.m.  Fast främst utspelar sig berättandet inom honom. Hur han reflekterar, tänker, reagerar…

Detta är en av de bästa böcker jag har läst, kanske den allra bästa.

Söndra och härska

Intressant och detaljerad beskrivning av koloniseringen av Afrika

 

Författare: Henk Wesseling

Titel: Söndra och härska

Undertitel: Uppdelningen av Afrika 1880-1914

 

Originaltitel: Verdeel en heers

Originalundertitel: De deling van Afrika, 1880-1914

Originalspråk: nederländska

Översättning: Joakim Sundström

 

Sidor: 446

 

Utspelar sig år: 1880-1914

Utspelar sig i: Afrika

 

Förlag: Historiska media

Utgiven: 2009

Första utgåva på svenska: 2006

Första utgåva på originalspråk: 1992

(Finns även som pocket på svenska från 2012)

 

Detta är en mycket detaljerad beskrivning av koloniseringen och de europeiska staternas uppdelning av Afrika. Som läsare slås jag av alla olika orsaker till uppdelningen av kontinenten, där det inte bara handlar om erövring utan också att stänga ute andra europeiska länders intressen eller andra handelspolitiska motiv.

 

Beskrivning av boken och författaren:

Uppdelningen av Afrika är en av de mest spektakulära händelserna i modern historia. För européerna var Afrika en okänd kontinent så sent som 1880 men knappt trettio år senare låg större delen under europeisk kontroll. Jakten på kolonierna gick hand i hand med en exploatering som saknar motstycke i historien och de dramatiska konflikterna var oräkneliga. Stanleys upptäcktsresor i det allra mörkaste Afrika, Kongo, och general Gordons martyrdöd i Karthoum är bara två exempel på människoöden i jakten på makt och rikedom.

Söndra och härska är den första kompletta översikten över dessa händelser som än idag präglar afrikansk inrikes- och utrikespolitik. Det är en historia om en av de mest dramatiska händelserna i den europeiska expansionens historia. Omfattande historiska frågor som orsakerna bakom den europeiska imperialismen behandlas också.

 

Författaren Henk Wesseling, som är en internationellt namnkunnig expert på området, redogör för händelseförloppet, analyserar dess verkningar och presenterar sin egen tolkning. Han menar bland annat att det chockerande med uppdelningen kanske inte är vad européerna gjorde utan med vilket lättsinne de genomförde den.

Efter de militära nederlagen mot Tyskland 1870-71 upplevde Frankrike en period av ekonomisk stagnation. Som en lösning på problemen riktade man in sig på en expansiv utrikespolitik och vände sig mot den outforskade afrikanska kontinenten. Det dröjde inte länge förrän Storbritannien, Tyskland, Portugal, Italien och Belgien följde efter och snart var den koloniala kapprustningen i fullgång.

Henk Wesseling är expert på afrikansk historia och professor vid universitetet i Leiden i Holland. Han har även skrivit The European Colonial Empires.

Att välja bort – även i liten skala

Det här kan väl betraktas som en liten fortsättning på föregående blogginlägg. I alla fall lite på marginalen.

Att välja bort saker istället för att välja till är väl förmodligen något som är bra för de flesta, i alla fall om man väger in det stressade samhälle som många av oss lever under idag. ”Många bäckar små leder till en större å” heter det ju, och för att applicera det här i ämnet så gäller det väl att även välja bort många småsaker för att få bättre ordning på sitt liv, eller åtminstone en behagfullare livsföring.

Jag har under många år dragits av lyxproblemet att ständigt hålla på att läsa flera böcker samtidigt. I detta har det upprepade gånger uppkommit tankar huruvida man ska läsa ut böcker som är dåliga, tråkiga m.m. eller helt enkelt avsluta dem. Tyvärr har jag under åren plöjt igenom flera urtrista böcker. Plöjt och plöjt – segat mig igenom är väl rättare uttryckt. Häromdagen var det något i mig som sa stopp. Det var väl en kombination av ovanstående tankar och det faktum att jag höll på med sju böcker samtidigt medan jag har drygt 100 olästa böcker på lager. Tre av böckerna bestämde jag mig för att avsluta helt och hållet, på aktuell sida. En bok skulle vara rolig men var tråkig, en var ointressant och en var märkligt skriven. Den senare har jag sparat för att kanske någon gång leta upp en uppgift. De två första är nu donerade till det lilla biblioteket på jobbet.

Okej, jag håller ändå på med fyra böcker nu men känner mig betydligt mer tillfreds efter att ha rensat ut tre andra ur den mentala stressläsarkön

Att välja bort

Idag mådde jag bra av att välja till -
en skön söndagspromenad

I förmiddags hamnade jag framför teven en liten stund, det var något sådant där morgonsoffeprogram. Det pratades om stroke. 3 gäster – en strokeläkare från Karolinska sjukhuset och 2 personer som har drabbats av stroke. Egentligen är jag inte så mycket för sådana där program men efter min stroke förra året så är det intressant att höra andra drabbade och deras erfarenheter. 

En diskussion handlade om hjärntröttheten som många strokedrabbade berörs av (så även jag). På frågan om hur man kommer över eller förbi hjärntröttheten förklarade de två drabbade att de bland annat har fått se på sina liv på ett helt annat sätt och att en stor och viktig sak är att välja bort saker, istället för att välja till. Denna diskussion fastnade hos mig. Jag tror det ligger så mycket i det och att det också kan appliceras på mig själv. Man kan inte stressa igenom hela livet. Stress är för övrigt något som kan bidra till stroke. Man får lära sig att ta vara på de viktiga sakerna, istället för att ha eller göra så mycket som möjligt. Detta är nog något jag har tänkt på under det senaste året, utan att egentligen tänka på det. 

Vissa saker har jag (och min fru) valt bort eller lagt på is bara för att det viktigaste faktiskt är att vi ska må bra, och faktiskt även må bra här och nu. Den där bokade resan till Mauritius i januari nästa år bokade vi av. Lägenhetsletandet har vi fasat ner lite. Mauritius lär ligga kvar och att byta lägenhet är inte något akut alls. Vi har alltså valt bort några rätt stora saker och tror att vi mår bäst av det. I alla fall just nu. Ska man välja till, så gäller det nog att överväga det. Noga.

Apropå det där att må bra. Min fru sa något häromdagen som jag tycker stämmer väldigt bra, nämligen; ”det är ett heltidsarbete att må bra”. Det är verkligen något jag har känt den senaste tiden. Det är således ett ständigt pågående arbete att prioritera, att välja till, att välja bort – allt för att man skall må bra. 

En man som heter Ove

Bitter, butter och allmänt grinig

Författare: Fredrik Backman

Titel: En man som heter Ove

Sidor: 348

Utspelar sig år: nutid och tillbakablickar

Utspelar sig i: radhusområdet i utkanten av staden

Förlag: Månpocket

Utgiven: 2013 (pocket)

Ove kör Saab. Ove har kört Saab så länge han har kört bil. För det finns ju egentligen inga andra bilar. Folk som inte kör Saab är idioter. Egentligen kan de inte ens kallas folk.

Ove går på inspektionsrundor i radhusområdet. Han kontrollerar dörren till cykelförrådet och hytter med näven åt folk (nåja) som kör inne bland husen. Det finns ju en skylt som säger ”Biltrafik förbjuden”. Skylten har Ove satt upp själv. Så han vet ju.

Ove har ingen vän. Han har väl egentligen aldrig haft någon. Bortsett från Rune då. Rune några hus bort i området. Någon typ av vänskap var det i alla fall. Fast mest för att deras fruar var bästa väninnor. Men sen blev Rune och Ove ovänner. Ingen av dem vet riktigt varför men det kan ha berott på att Ove kör Saab och Rune Volvo.

Nu går Ove mest för sig själv. Skruvar lite här och där. Som han alltid har gjort. Mest och mest förresten. Han är alltid ensam. Ända till den luggslitna katten sätter sig utanför hans dörr och senare följer efter Ove på inspektionsrundorna. Efter att en av de nya grannarna, alltså någon som bara har bott i området några år, råkar backa in med släp i Oves brevlåda så blir Ove mer eller mindre tvungen att prata med grannen. Och grannens fru. Och så vidare. Inget blir sig riktigt likt.

Ove är bitter, butter och mest ilsk, men berättelsen om Ove är så varm. Detta är helt enkelt en sån där underbar bok.

När tankarna spretar

I augusti skrev jag ett par inlägg om hur mitt hjärta gjorde konstpauser och att jag skulle få en pacemaker inopererad. Jag har i flera inlägg tidigare skrivit om andra hjärtproblem, stroke och blodförgiftning som jag drabbades av förra året.

Den där pacemakern, eller farthållaren som jag brukar kalla den, kom på plats i Göteborg i slutet av augusti. Till slut. Första försöket att sätta in den fick avbrytas då ledarna till hjärtat inte kunde placeras rätt. I andra försöket, någon vecka efter första försöket, gick det bra, då farthållaren placerades på höger sida i bröstkorgen i stället för vänster sida som det försöktes med först. Läkarna stod lite i beredskapsläge för att eventuellt behöva operera in farthållaren efter nedsövning och uppsågning av bröstkorgen. Men nu löste det sig, tack och lov, med lokalbedövning och ett snitt på några centimeter nedanför nyckelbenet. Dagen efter ingreppet transporterades jag tillbaks till Karlstad. Efter en natt på sjukhuset där så fick jag komma hem. Veckan efter det så började jag min arbetsträning som hade fått skjutas upp ca tre veckor.

 

Efter förra årets vedermödor med stroke, blodförgiftning, hjärtoperation och fem månader på sjukhus så har mitt humör ändå varit relativt gott. Lite upp och ner har det gått, men med ett jädra anamma och försök till lite humor så har jag både varit driven och också kommit långt. Att jag skulle få problem med hjärtat nu i somras, just när jag mådde bättre än på länge, har gjort att jag stundtals har känt det som att få benen bortsparkade när jag redan ligger ned. Humöret, lusten och mycket annat har levt lite jojo med tyngdpunkten tyvärr i riktning med tyngdlagen. Att gå upp ur sängen på morgonen har inte samma dragning som för bara några månader sedan.

 

Allt har sannerligen inte varit mörkt dock. Men även ljusa tankar får tankar att spreta. En kontroll av farthållaren någon månad efter montering visade att allt funkade som det skulle. Min arbetsträning fungerar bra. Jag har ökat tiden successivt och från just denna vecka så provar jag på 25 % (dvs 10 timmar / vecka). Roligast av allt på länge är, såklart, att L och jag gifte oss i början av september!

 

Att sortera tankar är inte lätt, att bara stoppa in dem i två olika fack med etiketterna ”roligt” och ”tråkigt” blir lite väl onyanserat. Jag har alltid gillat att nyansera och se saker ur olika synvinklar. När inte detta riktigt fungerar så uppstår ännu fler icke-sorterbara tankar.

 

En sak har jag i alla fall konstaterat efter de gångna 15-16 månaderna – det är väldigt lätt att kaxigt säga att man inte är rädd för döden, innan man ens har promenerat längs stranden till floderna Styx, Acheron eller Yomotsuhirasaka.

Dimma över Darjeeling

Den allra ypperligaste måbraboken

Författare: Mikael Bergstrand

Titel: Dimma över Darjeeling

Sidor:398

Utspelar sig år: ca 2012-13?

Utspelar sig i: mestadels i Indien

Förlag: Norstedts

Utgiven: 2013

Mikael Bergstrands uppföljning av Delhis vackraste händer (här finns mitt blogginlägg om den boken) heter Dimma över Darjeeling. Och vilken uppföljare! Må-bra-bok, feelgoodroman – det finns många beskrivningar. Jag njöt av berättelsen från första till sista sidan.

Göran återvänder till Indien för att närvara vid vännen Yogis bröllop. Väl på plats ska de två bara ordna till några småsaker för att bröllopet skall bli av…Göran och Yogi dras in i skumraskaffärer, får dansa ”Små grodorna”i Delhi, blir teplantageägare i Darjeeling och flyr från skurkar i Sikkim – och framför allt – får lära sig om vänskap, lojalitet och den svåra konsten att leva i nuet.

Mikael Bergstrand lämnar också dörren rejält på glänt för en tredje bok om Göran, Yogi och Indien.

Flaskpost från P

Det mångfacetterande mörkret

Författare: Jussi Adler-Olsen

Titel: Flaskpost från P

Originaltitel: Flaskepost fra P

Originalspråk: danska

Översättning: Leif Jacobsen

Sidor: 445

Utspelar sig år:

Utspelar sig i: mestadels i Danmark

Förlag: Bonnier pocket

Utgiven i pocket: 2013 ?

Första utgåva på originalspråk: 2009

Detta är 3:e delen om avdelning Q. En berättelse om kidnappningar, sekter och mord och andra mörkheter. Många hopp hit och dit mellan personer, händelser och tider. Det tog mig ungefär ¼ av boken innan jag hade övergett tanken att sluta läsa den helt, till att jag tvärtom kände suget av att vända blad. Sen ökade suget till riktig spänning.

Berättelsen (och böckerna om avdelning Q) beskrivs såhär:

”Tredje delen i Jussi Adler-Olsens hyllade serie om Avdelning Q

Ingen hade sett den repade gamla flaskan som stod i fönsterkarmen på polisstationen i Wick i Skottland. Ingen hade lagt märke till brevet eller undrat varför någon skrivit "Hjälp".

När Carl Mørck och hans assistent Assad på avdelning Q får tag på flaskposten tror de först att det handlar om några barns busstreck. Men när de forskar vidare i det hela inser de att flaskposten är det enda livstecken man fått från två pojkar som fördes bort på nittiotalet. Vilka är pojkarna, vad har hänt med dem och varför har ingen anmält dem saknade? Carl och Assad dras allt längre in i en iskall kidnappares nät och de inser snart att tiden håller på att rinna ut. Trots att många år har gått är kidnapparen fortfarande aktiv.

Kriminalromanerna om Avdelning Q har snabbt blivit en stor framgång, såväl i hemlandet Danmark som internationellt. De handlar om kriminalinspektör Carl Mørck som motvilligt går med på att starta Avdelning Q, en cold case-avdelning inom Köpenhamnspolisen. Tillsammans med sin assistent Assad tar han sig an brott som av alla anses som hopplösa att klara upp.”

Tyst diplomati

En handbok i diplomati

Författare: Jens Odlander

Titel: Tyst diplomati

Undertitel: Berättelsen om hur journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye blev fria

Sidor:291

Utspelar sig år: 2011-2012

Utspelar sig i: mestadels i Etiopien

Förlag: Atlantis

Utgiven: 2014

Jag har tidigare skrivit om Johan Persson och Martin Schibbyes bok 438 dagar där de berättar om tiden som diktaturens fångar. Jag beskrev då den boken som en blivande reportageklassiker men efterlyste andra synvinklar på denna historia där två svenska journalister hålls fångna i Etiopien.

Jens Odlander var Sveriges ambassadör i Etiopien när Martin och Johan hölls fångna och han var en av dem som både besökte journalisterna i fängelset och arbetade för att de skulle bli frisläppta.

Jens Odlander är son till journalisten Ingemar Odlander (som var SVT och Sveriges Radios förste utrikeskorrespondent i Afrika). Jens har haft flera poster på ambassader mm. Varav några i Afrika. Sedan 2013 är han generalkonsul i Istanbul.

Jens är en bra skribent. Det upptäckte jag redan för några år sedan när han skrev sin blogg ”Från Afrikas horn” inom ramen för UD:s Omvärldsbloggar. Tyvärr är senaste inlägget från mars 2012. Men man kan ju förstå att han har haft annat för sig än att blogga.

Boken Tyst diplomati är inte bara en annan synvinkel på de svenska journalisternas fångenskap. Det är också en bok om Etiopien, Afrikas horn och kanske framförallt om diplomati. Om Johan och Martins bok är en blivande reportageklassiker, så är denna bok, Tyst diplomati, en blivande klassiker och handbok om diplomati. Och en rejäl känga till de som tror att tyst diplomati är detsamma som ingen diplomati.

Myteriet på Bounty

Ny version på välkänt äventyr

Författare: John Boyne

Titel: Myteriet på Bounty

Originaltitel:  Mutiny on the Bounty

Originalspråk: engelska

Översättning: Thomas Grundberg och Ulrika Junker Miranda

Sidor: 467

Utspelar sig år: 1789-1790

Utspelar sig i/på: mestadels England, Tahiti, Stilla Havet

Förlag: Bazar Förlag

Utgiven:  2013

Första utgåva på originalspråk: 2008?

Den sanna berättelsen om myteriet på skeppet Bounty och hur myteristerna befolkade den lilla ön Pitcairn är välkänd. Historien är avhandlad i såväl fackböcker, dokumentärer, romaner och filmer.

John Boynes roman är hans version av berättelsen och skildrar händelserna på andra sätt och ur andra synvinklar än tidigare böcker. Att lägga fokus på den fjortonårige John Jacob Turnstile som av en händelse får en möjlighet att gå till sjöss gör att berättelsen får en lite enklare och mänskligare ingångsvinkel. Inte mindre spännande för det.

Boyne skriver på ett sätt som gör att läsaren är närvarande i händelserna. Visst blir berättelsen lite seg emellanåt när handlingen utspelar sig vecka efter vecka, eller månad efter månad, på havet. Men händelserna skildras på ett sätt som känns trovärdigt, även om det är svårt att veta hur livet egentligen var på ett av ”kungens skepp” på 1700-talet och hur livet tedde sig på Tahiti vid aktuell tid. Historien om myteriet på Bounty har så länge jag kan minnas fascinerat mig. Boynes bok känns som en riktigt bra äventyrsversion av denna välkända historia, och jag gissar att denna version kommer att bli den ”första” för många kommande läsare.

En rasande eld

Tänkvärd spänningsthriller

Författare: Andreas Norman

Titel: En rasande eld

Utspelar sig år: ca 2012-2013(?)

Utspelar sig i: mestadels i Stockholm, Bryssel och Kairo

Förlag: Albert Bonniers förlag

Utgiven: 2013

Jag fick en bok i present när jag låg på sjukhus förra året. Först nu i somras fick jag läst klart den. Det har sina nackdelar när man inte kan hålla sig borta från att läsa flera böcker samtidigt…

”Carina Dymeks framtid är utstakad. Hon är påläggskalv på UD. Alltid påläst, alltid pålitlig. Efter ett möte i Bryssel blir hon kontaktad av en främmande man som ber henne ta hand om ett usb-minne. Det visar sig vara en rapport om ett nytt europeiskt antiterrorsamarbete. Carina lämnar den vidare till sina överordnade - och blir omedelbart avstängd från sitt arbete. För att bevisa sin oskuld måste hon hitta mannen som gav henne usb-minnet. Hennes nya kärlek, pojkvännen Jamal, försöker enträget hindra henne från att forska vidare. När hon upptäcker att hon är förföljd förstår Carina att det enda sättet att hålla sig vid liv är att få fram sanningen. Det är fler som vill ha fram sanningen men inte alla vill hålla henne vid liv.

Den som fått uppdraget att bevaka Carina är säkerhetspolisen Bente Jensen, som snart blir varse att även hon står under bevakning. Av brittiska MI6? Eller ett terrornätverk? Vem är jägare och vem är jagad?”

En rasande eld är en spännande thriller med spionkänsla.  Det är en katt-och-råtta-lek inom UD, olika säkerhetstjänster och EU-byråkratin med kopplingar till terrorism och Muslimska Brödraskapet. Även om jag aldrig har varit intresserad av EU-cirkusen så hoppas jag på någon uppföljare av något slag med Carina Dymek inom UD-sfären. Då förutsätter jag att den blir lika välskriven och tänkvärd som En rasande eld!

Telemetri & pacemaker

Uppdatering från senaste inlägget

Jag ligger här fortfarande på sjukhuset. Uppkopplad med telemetrin (se bilden) dygnet runt. Och tur är det. Tidigt imorse gjorde hjärtat en konstpaus på 2 sekunder.  Jag sov och märkte ingenting.

Idag fick jag reda på lite av vad som kommer att hända framöver. Jag kommer att ligga kvar här på sjukhuset i Karlstad till måndag. Då ska jag bli transporterad till Sahlgrenska i Göteborg.  Där ska jag under kommande dagar få en pacemaker inopererad.

Så, fortfarande trött, fortfarande less, fortfarande ledsen, fortfarande rädd.  Men full av hopp!

Från sjukhussängen

Jag har hamnat på sjukhus igen. För närvarande ligger jag på samma avdelning som jag låg på förra året när jag fick min stroke. Det var lite psykologiskt jobbigt just igåreftersom det var årsdagen a den massiva stroke som var ytterst nära att ta mitt liv. Att jag åter har hamnat på sjukhus efter att faktiskt ha mått riktigt bra ett tag är såklart jobbigt och rör upp många otäcka minnen. Både för mig och de närmsta.

Det började i fredags. Jag hade varit ute och promenerat och mådde riktigt bra. Jag tog en dusch..och somnade. Eller i alla fall tuppade av på något sätt. Kanske en bråkdel av sekund, inte vet jag. (Pga stroken förra året så använder jag duschpall). Jag vaknade till där på pallen, lutad mot väggen. Duschmunstycket låg på golvet. Jag kvicknade till och gjorde mig klar. Kände mig rätt hyfsad sen. Lite läskigt att vara ensam hemma när något sådant händer. Lite? Nej. Fruktansvärt! Senare fick vi besök av fadderbarnen med familj, vilket vi hade sett fram emot länge. Jag kvicknade till riktigt bra när jag kunde leka och gulla med barnen.
Senare när vi satt i soffan så såg min sambo att jag "försvann" , blev grå och satt och stirrade. Efter att ha försökt få kontakt med mig några gånger svarade jag och hon hjälpte mig till sängen.
...
Vid åttatiden på kvällen  blev det ambulans till akuten. 6-7 timmar senare fick jag träffa en läkare. Jag blev inlagd för att de skulle efterforska orsaken vidare. Ifall det hade hänt något nytt med hjärnan eller om det var något med hjärtat. 
På lördag morgon skulle de ta blodtryck liggande och sen stående någrs gånger. Efter en eller två gånger stående såorkade jag inte mer. Kände att jag nog måste sätta mig ner på sängen. Men tydligen så rasade jag mer eller mindre ner i sängen.  Eftersom jag var, och fortfarande är, övervakad med telemetri hela tiden ( ungefär  som ekg som man är uppkopplad mot hela tiden. Det larmar på avdelningen om det visar avvikelser), så kunde de avläsa i efterhand att min puls hade gått ner till 26 innan jag tuppade av och sedan blev det helt paus i 6,06 sekunder.

Efter allt detta mår jag ändå rätt bra. Nu.
Läkarna konfererar och min hjärtspecialist i Göteborg är inkopplad i ärendet. Det lutar åt att jag kommer få en pacemaker.
Fortsättning följer, och nu ligger jag kvar för observation. Ständigt övervakad med telemetrin. Trött less, ledsen och rädd.

Ondskans spår

Ahlstedts bästa

Författare: Mats Ahlstedt

Titel: Ondskans spår

Serie: del 8 av 8 om Fatima Wallinder och Sören Högström och samtidigt del 3 av 3 om fängelseprästen Johannes Brobeck

Antal sidor: 382

Utspelar sig år: ca 2013-2014(?)

Utspelar sig i: Göteborgsregionen och Värmland

Förlag: Hoi Förlag AB

Utges: september 2014

Jag fick ett recensionsexemplar av Mats Ahlstedts kommande bok hemskickad. Eftersom jag redan höll på att läsa 8-9 böcker parallellt hade jag tänkt ”läsa av” några innan det var dags för något nytt. Eftersom detta ändå var en Ahlstedtbok frestades jag att åtminstone läsa på baksidan. Det som där mötte mig gjorde att jag var tvungen att öppna boken och bara läsa lite, lite. Som sen naturligtvis blev en sida, ett kapitel. Och redan där någonstans var jag helt fast. Vad som lockade mig med baksidan var följande beskrivning av boken:

För 12 år sedan försvann den då 18-åriga Matilda Frimansson spårlöst. Trots att polisen för länge sedan lagt ner fallet, vägrar hennes mamma Linn acceptera att dottern är död. Hon ber sin nyfunne vän, den pensionerade fängelseprästen Johannes Brobeck, om hjälp att hitta Matilda.

Kriminalkommissarie Fatima Wallinder, nyligen tillbaka efter sin föräldraledighet, får kort därefter ett mejl som hotar hela hennes existens. En efterlyst krigsförbrytare, kusligt lik hennes egen sambo, befinner sig i Sverige.

Ett mystiskt telefonsamtal till Johannes förbryllar polisen. Finns det en koppling mellan krigsförbrytarens kriminella nätverk och den försvunna Matilda Frimansson? Har Matildas mamma verkligen berättat allt? Johannes närmar sig sanningen utan att förstå vilka risker han utsätter sig för.

Ondskans spår är den sista delen i trilogin om fängelseprästen Johannes Brobeck och den åttonde boken om Fatima Wallinder, Sören Högström och deras kollegor vid länskriminalen i Göteborg.

Som vanligt med Ahlstedts deckare så är det välskrivet och man ser händelserna framför sig. Likaså kan man tränga in i personerna och lära känna dem.

Historien är spännande, och består i vanlig ordning av flera sidospår som snyggt sys ihop. ”I vanlig ordning” är positivt menat då jag gillar när det är lagom komplext med händelser som sys ihop.  Å andra sidan gör flera sidohistorier att det förekommer fler människor och annat man som läsare skall hålla reda på. Det kanske inte blir lättare av  att tre försvunna personer alla är flickor/kvinnor vars namn börjar på ”M” eller att merparten av skurkarna är serber med ”-ic”-efternamn. Mats Ahlstedt syr som sagt ihop berättelsen på ett snyggt sätt och även om man känner att det emellanåt är lite rörigt, så blir helheten så bra att man har glömt det röriga i detaljerna för längesen. Jag har gillat alla böcker av Ahlstedt om Fatima, Sören & Co men detta var den absolut bästa! 


...https://www.adlibris.com/se/bok/ondskans-spar-9789175579283

Att komma tillbaks

Ända sedan min stroke i augusti förra året så har allt handlat om att komma tillbaks för min del. Att komma tillbaks har inte nödvändigtvis betytt att allt skall bli som tidigare, även om det har varit något av en framtidshägring. Att komma tillbaks har också betytt att få ett bra liv tillbaks även om det inte blir exakt som tidigare. Ja, i början betydde det att ha ett liv överhuvudtaget, helt enkelt. Enkelt och enkelt, det var ju just det som det inte var. Min stroke var massiv och bestod av två eller tre blodproppar, om jag nu har fattat det rätt. I efterhand vet jag att förberedelser gjordes för ambulanshelikopter till Uppsala men att det blåstes av då Uppsala meddelade att de inte kan göra mer än de redan hade gjort på sjukhuset i Karlstad. I efterhand har jag också förstått att mitt liv var mycket nära att ta slut där och då.

Sedan dess tills nu så har allt handlat om att bygga upp, komma tillbaks, få ett så bra liv som möjligt. Efter stroken behövde jag hjälpmed allt. Precis allt. Jag låg i en säng med blöja. Jag kunde inte ens vända mig om själv. Snabba insatser och sedan ihärdigt arbete har gjort att jag ändå är där jag är idag. Och humor. Mycket av vägen hit har jag berättat om tidigare i bloggen.

Precis allt har varit träning för mig, dygnet runt, sju dagar i veckan. Att sova gör att hjärnan får vila, att jag har tränat fysiskt har gjort att jag nu kan gå hyfsat, eller sån ”enkel” sak som att kunna sitta upp på en stol. Armen och handen är ännu inte med mig. Kanske blir den aldrig helt bra. Små, små förbättringar har det i alla fall blivit även där.

Hjärnan har jag tränat på många sätt. Sedan ett par månader har jag släktforskat. Detta har varit mycket bra träning för hjärnan har jag känt. Att få tänka, göra kopplingar, analysera och skriva på datorn är nog en bra träning för kommande arbete.

Jag har inte arbetat sedan mitten av juni förra året, men nu i mitten av augusti skall jag börja arbetsträna. Det har jag sett fram emot. Mycket! Att bli en del av det jag var förut. Att göra nytta. Att vara någon.