Bland det bästa under helgerna tycker jag
är frukoststunderna på lördag och söndag med min sambo. Måltiderna blir ofta
utdragna i ett härligt filosoferande tillsammans om olika saker. I lördags
morse när jag kom in i köket satt sambon redan vid bordet och drack kaffe. Jag
frågade vad hon har gjort sen hon steg upp. Svaret blev att hon har gjort
ungefär som hennes farmor brukade göra – sitta vid bordet, dricka kaffe och
titta ut genom fönstret. Att sakta betrakta världen utanför. Detta blev
inkörsporten till den måltidens filosofier. Vi kom in på den där klassiska
liknelsen om vad en människa upplevde under sin livstid för 200 år sedan är
ungefär vad vi tar till oss idag genom att bläddra igenom en kvällstidning. Men
också att man då säkerligen hade mer tid att bearbeta upplevelserna eftersom de
var mer utspridda och det lilla kanske blev stort. Då var det säkert stort när
nyheten om att ”Kalle i svängen” hade brutit benet slog ner. Detta kanske man
fick reda på från grannen, som hade hört det av pigan, som i sin tur hade fått
reda på det av sin kusin. Och så vidare. Klassiskt byskvaller alltså. Då hade
folk tid att prata, reflektera på ett annat sätt. Och så var det såklart med
stora nyheter också. Man kan nästan bara tänka sig dessa människor i dagens tid
och hur skvallret och nyheterna sprids om att ”ryssen har gått in i Ukraina”.
Idag bläddrar vi mest igenom tidningen eller läser nyheterna på Internet – och kanske
reflekterar lite i förbifarten om ett krig i Syrien, en ihjälslagen
fotbollssupporter, om ryssen i Ukraina osv, osv.
Vi filosoferade tillbaks till ”farmor” och ”liknande”
personer i våra liv. Vad vet vi om dem? Vi kanske har hört berättas av våra
föräldrar. Men våra kusiner kanske har fått en helt annan bild av ”sin” farmor
genom sina föräldrar. Denna person som kanske är farmor till flera och mormor
till andra kanske för vissa är ”den där stålkvinnan” men för andra är hon ”snåla
gammaltanten” eller ”hon som alltid gick i svart”. Alla är vi nog mängder av
personer – för andra.
För att knyta an till mitt förra
blogginlägg – ”De okändas memoarer” – så skulle säkerligen varje person i vår
bakgrund vara intressant att veta mer om. Ibland när jag besöker en kyrkogård
kan jag bara gå sakta och titta, läsa på gravstenarna. Titta på namn, titlar
och levnadsår. Fundera på vem det var, vad har hon levt för liv, hur hamnade
han i denna stad, varifrån kommer hennes släkt, vem är hans barnbarn och vad
gör de idag.
Att bara tänka på sina egna förfäder. Eller mina - vad
de arbetade med, sitt ursprung i nuvarande Polen, Tyskland och den lilla byn i norra
Bohuslän gör att man inser att alla människor har ett intressant liv. Så även
du. Och jag.
Att jag själv tycker att jag har levt ett
händelselöst och torftigt liv är nog bara att slå ur hågen. Om rätt berättare
om många år skulle gräva i din, eller min, historia och få fram de intressanta
sakerna och aspekterna skulle läsaren kunna fångas av en person som levde i
slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, som har upplevt sin uppväxt och
skolgång på sitt sätt. Som har påverkats av arbete, resor och händelser. På
sitt sätt.
Visst är det lite "spännande" att vandra omkring på en kyrkogård och fundera över de som gett upphov till de olika gravstenarna. Det är med lite blandade känslor som man ser att det blir färre och färre gravstenar på kyrkogårdarna i Sverige. Det blir ju trots allt ett stycke historia som försvinner, samtidigt som jag förstår att man inte vill ha gravar som tidigare med tanke på den mobilitet som finns bland alla idag.
SvaraRaderaJag har inte reflekterat över att det blir färre gravstenar faktiskt...
Radera