Detta är Kristina Ohlssons tredje
kriminalroman om poliserna Fredrika, Alex och Peder. De tidigare två har jag
skrivit om förut här i bloggen – Askungar och Tusenskönor.
Det kan nog verka som att jag
tycker om och hyllar alla böcker jag läser och skriver om här. Som att det går
inflation i betyg. Jag skulle behöva läsa en bok där jag har en massa negativ
kritik att komma med. I bloggen har jag tidigare skrivit om Kristina Ohlssons
böcker som något mycket positivt. Först Askungar som var väldigt bra, sedan
Tusenskönor som var bra mycket bättre. Och nu har jag då läst Änglavakter. Om
den kan jag bara säga att de två tidigare böckerna kan slänga sig i väggen i
jämförelse. Änglavakter är riktigt, riktigt bra! Den är spännande, smart, och
nervkittlande. Klyscha förvisso – men för en gång skull så var jag verkligen
fast från allra första början av en bok.
En sedan två år försvunnen
student hittas begravd. Hon är styckad. Polisen gräver vidare och finner liket
av en man som tros ha legat i marken i flera decennier. Senare hittas
kvarlevorna efter ett tredje offer. Många lösa trådar i ett nystan måste rätas
ut och man finner att flera trådar leder till en gammal barnboksförfattare som
sitter på ett servicehem och tiger. Vad är sambandet mellan de olika offren, är
det ens något samband? Vilka är de? Hur kommer det sig att de tre poliserna
Fredrika, Alex och Peder även dras in i fallet rent privat..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar